Part 10

Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting får?

Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar, men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.

Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna, och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.

Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som Sellén.

Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.

Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.

Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar, emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.

Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland, vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt detta sitt _nom de guerre_ öppnades porten av kvinnan, som insläppte sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades för Marie under för tillfället antagna namn.

Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad, satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten -- Venus' stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student -- förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen -- en hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en sammetskappa och en hatt med plym -- det var féens hamn, i vilken hon gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor. Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad, hövlig och städad i sitt uppförande.

Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt, även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie, vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat, detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!

-- Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?

-- Då gifter jag mig med Westergren!

-- Och han vill ha er?

-- Han blir så glad den da'n, och för övrigt sätter jag upp en liten handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat förut. -- Har du några cigarrer?

-- Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten -- det är alltid en student i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar Mefistofeles.

-- Vem är det här?

-- Jo, du, det var en snäll karl!

-- Förföraren? Va?

-- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! -- Vad är det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?

Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.

-- Det är komminister Månsson, sade Lundell.

-- Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. -- Kom hit, Masse, så får jag se på dig!

Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke var lärd på dansskolan:

-- Tycker fröken att jag ser ut som en präst?

-- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att vara en hantverkare -- får jag se din hand -- å, du är ju smed!

Olle blev djupt sårad.

-- Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.

Marie såg på honom ett ögonblick.

-- Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!

-- O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta, som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!

-- Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud satt. Det är bra!

Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang -- om kvinnan och om kärleken.

Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:

-- Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n få se --

Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han föll tillbaka i soffan och somnade.

Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.

-- Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!

Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.

-- Se sådana små händer! Sådana ha inte ni, bondbassar! Och ett sådant ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka så mycket!

Om det nu var Lundell eller någon annan, så betydde detta i närvarande fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro, som tycktes driva honom från sitt arbete.

Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor, som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän uppmärksamhet.

-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas närvaro -- och damer. Vi ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande, vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas -- vi se här ett bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton, tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för den person, som visat sig äga en upphöjd talang -- jag menar Sellén -- så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig de sköna orden, som alltid skola klinga i mina öron så länge jag minns, och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stället icke skulle vara det lämpligaste; denna unge man, som fallit ett offer för den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser, har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort, visat sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän Sellén, jag önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar, och skål även Olle Montanus. Falk är även en ädel man, som nog skall göra sig gällande i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi önska honom alla lycka på den bana han så vackert börjat -- den filosofiska; det är en svår bana och jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi alltid skola kunna påräkna densamma, så länge vi äro ädla i känslan och icke stå efter snöd vinning, ty, mina herrar, en människa utan religion är ett fä. Jag får därför uppmana herrarna samtligen att höja sina glas och dricka dem i botten för allt ädelt, skönt och härligt, som vi eftersträva! Skål, mina herrar!

Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.

Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i morgonsolens första glans. Då den drogs upp, föll dagern fullt in i rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, så att de sågo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med händerna knäppta kring ölglaset, mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades, och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i gränden, vände Falk sig om; där låg Magdalena i det öppna fönstret; solen lyste på hennes vita ansikte, och hennes långa, svarta hår, som av solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin mjältsjuka strof, som skulle uttrycka hans glädje över att natten var förbi.

TOLVTE KAPITLET. Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton.

Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadern dog och lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var tjugufem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord, fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete, såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras pengar, än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort sig densamma, och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som icke var hans.

Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg till farbrodern Smith.

-- Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.

-- Jag tänkte bilda ett bolag.

-- Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassör och de andra smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla det bolaget för sort?

-- Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt.

-- Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting, när de gå på sjön. Men din idé? Nå!

-- Det är min idé.

-- Det är ingen idé! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. Nå! Det är ett gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag?

-- Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns kunder!

-- Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet, som jag låter trycka, naturligtvis, innehåller som ouvertur: Som det visat sig vara ett länge känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha undertecknade härmed äran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... Nå?

-- Triton!

-- Triton? Vad är det för en man?

-- Det är en sjögud!

-- Nå, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land. Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara stora, sköna namn! Giv mig statskalendern! Så!

Smith bläddrade en god stund.

-- Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöofficer. Nå, låt se! En amiral kallas den!

-- Ä, de ha ju inga pengar!

-- Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två amiraler! Den ene har kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andre har den ryske Annæorden! Vad skall en göra? Så! -- Nå! -- Vi ta den ryske, ty Ryssland är ett gott sjöförsäkringsland! Så!

-- Men tror farbror, att de låta ta sig så där?

-- Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta statsråd nu! -- Så! Nå! Den kallas excellens! Ja! Gott. -- Och så, en greve! Det blir svårare! Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är det icke ett seglingshus vid den Södra teaterkällaren? Ja! Nå, så! Nu ha vi den affären klar! Å, jag glömde det viktigaste. En jurist! Ett hovrättsråd! Nå, så! -- Där ha vi den!

-- Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?

-- Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! Skall icke den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo. Skall vi betala för dem? Nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!

-- Men grundfonden?

-- Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.

-- Ja, men man måste betala kontant in en del också!

-- Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att betala? Nå! Om jag ger dig en förbindelse på en summa, så får du pengar på den i var enda bank. Nå, är icke en förbindelse pengar? Nå! Och i vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke enskilda banksedlar heller kontant! Va?

-- Hur stor grundfond bör man ha?

-- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!

-- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i sedlar!

-- O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera småfolk, som bara har sedlar!

-- Men de stora? Vad betala de med?

-- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

-- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

-- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

-- Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...

-- Så likviderar man!

-- Likviderar?

-- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

-- Det är således ingen risk?

-- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20, 11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma, och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra ordinarie referent han var.

När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde, militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer, doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han hälsade på.

Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.

När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?

Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»

En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.