Part 9

Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan, att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig. Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth and fast blewe_"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard, att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belägras en fästning, säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener, och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.

Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England. Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar, som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.

Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_.

Anmärkningar.

[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings." Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom "Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the Templars yet dreamed of."

[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.

[4] Sharon Turner, pg. 409.

[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not.

[6] Thierry, vol. II, pg. 399.

[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.

[8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James, Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.

[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som domanialbesittning af Hugo de Avranches.

[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte -- ty äfven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5 stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.

[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.

[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika hos "Script. rer. Angl."

[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.

[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry, anf. del., pag. 9.

[15] Thierry, anf. st. pg. 331.

[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a. vol. pg. 324.

[17] Lingard pg. 426.

[18] _Jeune_ betydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.

[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.

[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman "the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren af Leoparden.

[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.

[22] Hallam, vol. II., pg. 98.

[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg. 194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad:

He was left a vice-roy here, Who, like a potent emperor, Did proudly domineer.

Our Chronicles of him report, That commonly he rode With a thousand horse from court to court; Where he would make abode.

Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.

[24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixtæ sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.

[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att bedömma huru grundad denna framställning må vara.

[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."

[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.

[28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur. Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.

[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg. 93.

[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg. 311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han kunde "lek at tremur handsöxum."

[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes: tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.

[32] Turner, 1, pg. 420.

[33] -- -- -- An errant knight, He nor of castles, nor of land was lord. Houseless, he reap'd the harrest of the sword And now, not more on fame than profit bent, Rode with blythe heart unto the tournement; For cowardice he held a deadly sin, -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- It seem'd that he, such pomp his train bewray'd, Had shap'd a goodly fortune by his blade.

Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose Works, Edinburgh 1847, pg. 515).

[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I, passim.

[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg. 494.

[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.

[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry" en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Märkeligt nog ser Scott (a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. -- Fauriels åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en besynnerlig konstruktion. -- A. a. Pg. 479.

[38] Vi känna hur vågadt detta uttryck är, men finna intet lämpligare.

[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I. pg. 515.

[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846, vol. I. pg. 250.

[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga sannolikt: Se Michaud, pg. 427.

[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). -- Bland andra krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten, samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och kastmachiner (_petrariæ, mangonelli, balistæ_), samt öfver stormtaken och murstegorna (_kattor_ kallade).

[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani, hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik blifvit begrafna. -- Se Lingard, vol. II. pg. 457.

[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.

[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare, Gauthier Vinisauf. Se Michaud.

[46] En gammal krönikeskrifvares liknelse.

[47] Turner, Pg. 351.

[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander, Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.

[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.

[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.

[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:

Your beauty, lady fair, None views without delight; But still so cold an air No passion can excite: Yet this I patient see, While all are shun'd like me.

No nymph my heart can wound If favour she divide, And smiles on all around Unwilling to decide: I'd rather hatred bear Than love with others share.

Ur Percys "Reliques of ancient Poetry."

[52] Lingard, pg. 484.

[53] Anfördt af Turner, pg. 360.

[54] Lingard, Pg. 492. ff.

[55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff.

[56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361.

[57] Turner, pg. 360, 361.

[58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251.

[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka för sin uppkomst, om ej till namn, åtminstone till gestalt, antager af Scott (_Demonology and Witchcraft_, Letter IV), ehuru han finner dem sednare bemängda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. -- Jfr. om uppkomsten af dessa andeväsenden Prices _Preface_ till 1824-års ed. af Wartons _History_, hvari han, emot W., förfäktar åsigten om desammas genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfärg, hos Europas folk, antika som moderna.

[60] Synnerligen belysande för detta faktum är, hvad Fauriel anför om uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff. -- Scott utvecklar samma åsigt i _Essay of Romance_, pg. 557 ("Prose Works").

[61] Den i litterärt hänseende märkeligaste bland dessa är _Ogier-le-Danois_, hvilket sagostoff förmodeligen genom Frankernas andra invasion inkommit till Gallien från Tyskland, der det bearbetats i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgår i den nordiska heroologin, der Ogier återfinnes i folkhjelten _Holger Danske_. -- Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266. uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.

[62] Denna krönika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop Turpin, är författad mellan 1:sta korståget och 1122, då den af påfven "sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen för att sagorna om _Douze-pairs_ äro af långt äldre datum, kan nämnas att bisk. Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krönika. Warton, Dissert. Pg. XVI. -- Ellis, Pg. 344.

[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."

[64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst, § 877.

[65] Som undantag härifrån må nämnas _la Charrette_ af Chrestien de Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgör det begränsade ämnet, och der en motivering är synbar, i det hjeltens oförsiktighet att åka på en bondkärra och det vanrykte han dermed ådrager sig till en del är orsaken till hans missöden. Äfven romanen om _Libius Disconius_ (Le beaux disconus) har en slags motiverad anlägning.

[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified with those of real history, that graver historians qvote the actions of the former in illustration of, and as a corollary to, the events they narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.

[67] Hvari bland annat förtäljes, huru Brutus härjade Aquitanien och sluteligen anlände till trakten af nuvarande Tours, "såsom Homerus intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.

[68] Warton, vol. I. pg. 84.

[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient minstrels", Not. A. & C. -- Ducange ger en annan härledning ifrån minister, hoftjensteman, då under Pipin d. Lille en minister skulle funnits som anförare för musiken.

[70] Vol. II., Pg. 516, Prices not.

[71] En blick i Heimskringla öfvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den Heliges stallare, är ett exempel.

[72] De la Rue, vol. II., pg. 8.

[73] Warton, vol. I., pg. 11.

[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours för sångarne sjelfva, hvardera äfven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska jest, gyckel i ord och åtbörder, hvarmed på engång antydes det mimiska i medeltidssångarens konst och det förfall hvari hon råkade.

[75] Enl. engelskt språkbruk benämnes det berättande medeltidsepos såväl som den moderna romanen _romance_ (ifall Scotts definition får antas gällande, a. a. pg. 554; Johnsons är en annan). Samma begrepp betekna Tyskar och Fransmän med ordet _roman_, besparande namnet _romance_ för de mindre, mera lyriska, ofta sångbara styckena, som äfven i svenskan benämnas _romanser_. Då ett namn för medeltidens riddareberättelser, oss veterligen, icke är stadgadt, och roman som romans kan vara lika förvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt beslutit oss för det förra; der vi icke kunnat undvika det.

[76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff.

[77] Thierry, vol. II, pg. 237.

[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. -- Jfr de la Rue, vol. I. Chapitre cinquième. Denne går dock uppenbarligen för långt i särskiljandet mellan medeltidssångarne ach diktarne.

[79] Warton, vol. I. pg. 80.

[80] Ej ens de la Rue, den ifrige förfäktaren af Normandernas prioritet, vågar fullt förneka Provençalerne försteget i denna art af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesången (chanson de geste) samt de många slag af lyrik, hvilka, med olika namn, dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, äro, om ock icke en tidigare, åtminstone en sjelfständig produkt hos Nordfransonerne. Se hans a. a. vol. I. Article troisième.

[81] Warton, vol. II, pg. 15, not i.

[82] Warton, vol. I. pg. 119. Märkeligt nog instämmer W. sjelf i dessa misstag, då han i noten (k) säger: "Richard the First performed great feats at the siege of Antioch in the Crusade. The _Duellum_ was another of his exploits among the Saracens."

[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton (anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle innehållits redan i den stora _liber romancis regis_, om hvars beprydande piperolls för 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer förkasta dock hypotesen.

[84] Rob. af Gloucester intygar:

In romance of him ymade we it may find ywrite;

Rob. de Brunne säger:

He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas. Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.

[85] Warton, vol. I, pg. 8-26.

[86] Detta är Scotts åsigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II. 28. 426, och understödes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. -- Enligt denne skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte från brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade på "The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne, hvarefter hon sedan öfvergått till truvererne. Denna åsigt vederlägger Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), åtminstone hvad förf. i homas vidkommer. Deremot torde tiden för dess uppkomst icke kunna betviflas.

[87] Warton, vol. I. pg. 69.

[88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st.

[89] _Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man_. Warton, vol. II. pg. 32 n.a.

[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators have ventured to alter any material circumstances in the story, which they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.

[91] The Frensche men be covaytous; Fyghte they cunne with wurdes lowde, And telle, no man is her [their] pere; But, when they come to the myster [métier], And see men begynne strokes dele, Anon they ginne to turne her hele.

Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34.

[92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion.

[93] Att Richard verkligen var så sysselsatt, då hert. Leopolds män öfverraskade honom, söker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem, hvilket 1196 öfverlemnats åt Henrik VI och är författadt af Petrus de Ebulo.

[94] I den förre af dessa igenkänner man måhända den unge furst _Josselin_ af Edessa, hvars sorgliga öde under ruinerna af hans stad icke kunnat uti sången försona hans tidigare hoglöshet. Den sednare är utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hämd för de beskylningar Richard för hans skald fick uppbära, i anglonorm. dikten bär anklagelse för förräderi.

[95] Ellis, pg. 285.

[96] Derom se Michaud, Pg. 210.

[97] _Pouke_, dåförtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsrå.

[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket än i dag vet berätta, att den är uppbygd af englar, nedstigna från himmeln, hvilka som grundlägning medförde en _bjelke från taket af Guds boning_. Denna är af guld och så lång, att den sträcker sig under jorden flere mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in Spain."

[99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber.

[100] Leopard.

[101] Denna färd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun.

[102] I romanerna om Merlin.

[103] I romanen om Guy of Warwick.

[104] "Allas, -- he sayde in that stounde -- With wrong am I brought to grounde; What myght my love doo to thee? A pore prisoner, as thou may see. This is that other day i-gon That meete ne drynk ne hadde I non!"

[105] "And aftyr soper, in the evenyng, To my chaumbyr thou hym bryng, In tho atyr of a squyer: Myselff thenne schal kepe hym ther."

[106] "Rychard sayde: I undyrstande That wer agayn the lawe of lande, Away to wende withouten leve: The kyng ne woll I nought so greve. Off the lyoun ne geve I nought; Hym to sle now have I thought."

[107] Person; begagnas i denna tidens språk hvarken i föraktlig eller ironisk betydelse.

[108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff.

[109] Se Turner, kap, om Richard I.

[110] Att "Coloyne" är Cöln och "Marburette" är Marburg, kan väl antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vägen, är svårt att inse.

[111] _Termagant l. Tervagaunte_, troligast af det anglosax. _ter_, mycket ... och _magan_, mäktig, urspr. ett germaniskt gudanamn, sedermera öfverflyttadt på Saracenernas Gud. Ännu qvarstår ordet i engl. språket. Percy, I. pg. 56.

[112] "Be the apostles twelve, Though thou be the devyl himselve, Thou schalt me serve at this nede! He that on the rood gan blede, And suffryd grymly woundes fyve, And sethen rose from deth to lyve, And boughte hankynd out off helle And, sithen, the fendes pousté gan felle And aftyr fleygh up into hevene, Now God, for hys names sevene, That is on [one] God in Trinité, In hys name I comaunde thé That thou serve me at wylle!"

[113] Ett ständigt återkommande Öknamn för Richard är "taylard", "tayled", hvars förklaring, om än det antages betyda "besvansad", dock är omöjlig att finna, då den normandiska riddaredrägten i sådan måtte icke skiljde sig från andra nationers.

[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud dederat. Post prandium, abiit ad regem Angliæ et adhesit illi." Weber, Notes, III. 354.

[115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiska _drómon_.

[116] "A strong batayle ther began, Betwene the hethene men and tham, With swerdes, speres, dartes kene; Arwes and quarelles fleyght betewene, Also thykke, withouten stynt (stop), As hayl, afftyr thundyr dynt: And in the bykyr [battle] that was so hard, Into the drowmound come kyng Richard. Whenne he was comen in in haste, He dressyd his bak into the maste, With hys ax that he ovir-raughte, Hastely hys deth he caughte. Some he hytte on the bacyn, That he cleff hym to the chyn; And some to the gyrdyl stede, And some unto the schyppys brede; Some in the hals so hytte he, That hed and helm fleygh into the see: For non armour withstood his ax, No more than a knyff does in the wax."

[117] Dessa äro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas", "Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" ända till "Preter Ihons" distrikt.