Part 8

Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott, medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:

"Hennes to the lond of Ynde, Better thenne [than they] schalt thou none fynde: For who soo has that on stone, Watyr ne schal hym drenche none; That othyr stone, who soo that bere. Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"

en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse, hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.

Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen, men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande, eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt, eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare, hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen, å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det är på denna väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgöra henne; -- å andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ äro, näst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro, att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och vinner så en lysande seger öfver Saladin.

Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna, än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk benämndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt om hans son _Roger af Ceyle_; när der förtäljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att Richard med största foglighet -- en egenskap som vi tillförene anmärkt -- sökte undvika strid, men ytterligare retad,

"was wroth and eager of mood, And began to stare as he were wode. The table with his foot he smote That it went on the earth fote-hote,"

men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, då Philyp

"gan to preach And bade Richard be his _soules leach, And the tresour yield again than_ That he had take of every man,"

högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit; så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien tillkommit.

Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga en manlig protest, med den påföljd att:

"The eyen twinkled of the emperour. And smiled as an evil traytour."

Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä, att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien, åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma sak.[114]

Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen stödd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] -- kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger romanen:

"They rowede hard, and sungge ther too: With heuelow and rumbeloo,"

och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.

Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen, och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas "the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt, genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).

Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa, utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen, afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas, att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin "minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces] small".

Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både "Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag bådo:

"Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- -- Geve Kyng Richard amendement".

Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg. Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden slaktas, rostas och framsättes:

"Beffore Kyng Rychard karff a knyght; He eete faster than he karwe myght. The Kyng eet the flesh and gnew the bones, And drank wel afftyr, for the nones: And whenne he hadde eeten inowgh, Hys folk hem tarnyd away and lowgh. He lay stylle, and drowgh in hys arme; Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."

Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse. Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:

"So god me save, But I see the hed off that swyn Forsothe, thou schalt lesen thyn".

Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans fruktan var onödig, ty:

"The swarte vys when the Kyng seeth, Hys blacke berd, and whyte teeth, Hou hys lyppys grenned wyde: 'What devyl is this?' the Kyng cryde: And gan to laugh as he wer wood. 'What is Sarezynys flesch thus good? J and my folk schole eet moo (more)!'"

Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld, skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena, koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att äta.

"Every man sat stylle, and pokyd othir, They sayde: 'This is the develys brothir, That sles our men and thus them eetes'. In the erthe they wolde have crope."

Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrättelsen, att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn. Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"!

I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme Richard, "Goddys own palmère".

När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är, säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i 'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- äro antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.

Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla, ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge. Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans härnadståg.

I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne, utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer, enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne, att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes, Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the fyrste gylt_". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:

"sykerly, we schole be wrothe Swylke foyles yiff thou haunte, Sarezynes liff yiff thou graunte;"

Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."

Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen "turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af historisk verklighet i dikten qvarstår, utan _på hvad sätt_ hon det gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde nedhuggas, och Richard då svarar:

"Fy! a debles! -- -- I am no traytour To sloo men, whyle they slepe -- -- Be cler day upon the feeldes, They schal see cloven helmes and scheeldes."

Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många brutala.