Part 7

Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas. Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp, hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år, "was a man of grete powere", som

"Dedes of armes gaff hym to. As falleth for kynges and knyghtes to do."

(v.v. 35-250).

I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor. Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200, förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven, att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess vesterländska hemland.

Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det helt och hållet under diktens fortgång.

Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder han dervid okänd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader. Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning, på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen, hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen. Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett spöke.[97]

"Kyng Rychard sat föl stylle and lough And sayde: Frendys sykerly, Takes nought to greeff; for it was I";

hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund. (Vv. 251-612.)

Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten, mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.

Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera. Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått, groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.

Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm. Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal. Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres,

"And so forth to Massedoyne, And to the cité of Babyloyne; And fro thennes to Cesare; Off Nynyve they wer ware. And the cité of Bedlem, And to the cité of Sudan Turry And eke also to Abedy And to the castle Orglious" etc.

Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering. Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och frihet från longörer.

Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och frågar honom:

Arte thou Richard, that strong man As men sayn in every lond? Wilt thou stand a befet of my hond? And anon I gyfe the leve Another buffet thou me geve.

Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:

In twoo he brak his cheke bon; He fel doun ded as ony ston.

Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp, svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:

"Whenne the qwene it undyrstood, For sorwe, sertys, sche was nygh wood. Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage, As a wymman that wolde be rage; The face fomyd al on blod; Sche rent the robe that sche in stood, Wrong her handes that sche was born."

För Richard medförde det än hårdare fängelse.

Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet, säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden, jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när hon då

"sawe him, with eyen twoo. Her love sche cast upon him tho (then). And sayd: Richard, save God above. Of alle thyng moste I the love!"

Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.

Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag, och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard, alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106] anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet "i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot landets lagar och konungens sinnesro, att han

"and that swete wyght[107] Dwellyd togedder al that nyght."

Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu" (leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet, samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han utbrister:

"This is a devyl and no man, That has my stronge lyoun slawe, The herte out of hys body drawe. And has it eeten with good wylle."

Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då han i anledning häraf säger:

"He may be callyd, be ryght skylle, Kyng i-crystenyd off most renoun. Stronge Richard Coer-de-Lyoun."

Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien för att skapa en fiktion.

Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap. Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur karakteren.

Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen (v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken. Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning; i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.

Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket -- en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider -- ökas, å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_, -- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet och accent efter behag och det stumma _e_ göres ljudande eller icke. Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett, en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v.

Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender, åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.

Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral, befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för sina riddare, att han och hans

"knightes off mayn Wole hastely wende thorwgh Alemayn. To speke with Modard the kyng. To wete why, and for what thyng, That he me in prisoun heelde, But he my tresore agayn yelde, That he off me took with falshede, I schal quyten hym hys mede."