Part 6

De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af _chansons des gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn härleder sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets förskämning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter att hafva förädlats till _la langue française_, öfverlemnar sitt namn till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76] Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt jonglörer, snyltgäster och jongleresser -- ty äfven qvinnor medföljde redan tidigt de kringvandrande banden -- bortskänkte allt hvad han ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt att särskilja konstnärerne från konstvännerne.

Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande är sedeslösheten i deras sånger.

Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_, ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung, stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte _läsas_ vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene, truvererna.

Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt. Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med minstrelerne till folket.

Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]

Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till föremål för ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi regis_.[81] Också hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla:

"Kyng Rychard the werryor best, That men fynde in ony jeste."

Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag, icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna, förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift.

Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning, föreställande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française" gått förloradt.

Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.

Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska öfversättningar.

Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte. En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter, litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och förtrampadt.

Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar, erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna följas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska) version af Waces _Brut d'Angleterre_, från sednare hälften af XII:te årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87] Äfven romanen _Geste of king Horn_, grundad på anglosaxiskt sagoämne, är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.

Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i England.

Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak till öfversättandet anges i introduktionen:

"In Frensshe bookys this rym is wrought, Lewede menne (laymen) knowe it nought; _Lewede menne cunne French non; Among an hondryd unnethis on_";

af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan anses stadgad först med Edvard II:s regering.

Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.

Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom, i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne brancher eller "parts."

Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu, huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif, hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod, hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.

Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke, att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste. Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillfölje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94] förräderi hela landet _Surry_ (Syrien) gått förloradt och den tappre _Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, nödgats öfverge allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.

Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet, stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet, jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.

Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer, hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.