Part 5

Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står _inbillningskraften_ såsom poetisk skapelsekraft.

Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi; han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt, är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.

Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]

I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den här af dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer) helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.

I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem skapat.

Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina; dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen. Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft. Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten, svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen, än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna, dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.

Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.

Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse, d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna, jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_) hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott, Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqué_). Som resultatet af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger. En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen, traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet; det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan, hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till föremål för den romantiska poesin.

Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62] enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar, hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, _Brut y Brenhined_, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.

Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets egendomlighet framträder.

Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne. Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek, svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen, seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten, men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla gycklande figurationer.

Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska. men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld. Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet, som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare. Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige producenter finnas i tallös mängd.

Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös; liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas ändamålet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derför att han nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar. Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser, tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver _sin_ publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och godtycke mellan skalden och ämnet.

Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten, blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.

Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k. kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd, att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer, situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt språk, fortlöpande i enformiga rim-par.

Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lärd_ man, en _man af yrke_, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande. Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden af tidens skalder.

Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo _citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller äfven, med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones; med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm. _jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_. I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa bidragande till ämnenas sammanblandning.

Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare, utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket måste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krönikornas intyg Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras, då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner, uttryckssätt och versmått.