Part 4

Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven, redan innan Richard anländt.

Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning, samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.

Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar, blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol, febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång. Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat, jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort, der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap. Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och slutligen med likartade hjeltar.

På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46] När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och, oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de, hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne. Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte återstoden af den franska hären.

Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet, och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem, hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för hans slag.

Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet, att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]

Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja. Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt, osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast han i gråt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina passioner, främst ärelystnadens; -- ett verkligt riddareideal. Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; -- äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn, företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf, som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign; hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen.

Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka, sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49] Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara.

Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse. Den är förvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrån den öfvergått i en sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän, och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag är".[50]

De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning, jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrätt.

Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen, och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst. Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf ville utgöra en af de fem.

Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling, vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]

Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden, suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner, dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]

Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas. Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt, med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand, vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare, än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas. Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin öfver sin gynnares död.

Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den andra beundrade honom".[57]

I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.

II.

Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.

Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för dikten, -- ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för en långt sednare tids fantasi, -- utan så, att sjelfva det poetiska uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.