Part 3

Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här, i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring. Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.

Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande, drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån, på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel, måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner, bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar en af tidens annalister, Roger de Hoveden.

Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?

Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet, statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas _gemensamma_ vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta, då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.

På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.

Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln utvuxen klass, riddarne.

Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en krigsadel uppstå bland feodaladeln.

Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång, endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en berserk.

I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd, gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne, Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter, att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen. Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af familje- och samhällsband -- i England äfven befriad från all skatt,[32] -- obekymrad om de intressen härur och ur känslan för nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna, hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta, att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande idol och kärleken gjordes till pligt.

Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt utgångna.

Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga, fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket, obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras att han öfvar sin dygd här och der, _att han tager eller gifver_, som det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck. Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp, likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han, brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under begreppen _loyalité, courtoisie och valeur_, var icke en bestämning på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.

Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att, efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst; der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade, samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter; deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda. Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära, opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg. Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske tigern?

Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.

Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att, likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse. Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln, hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång, ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.

I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos, för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare, till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan, samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes, deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten, tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord, hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris, alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på ett helt år.

Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge. Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater, blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer, hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]

Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar, biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise och fromme konungars pilgrimsfärd.".

Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget. Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld. I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria, som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard på Cypern.