Part 2

För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen, vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer, försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna, konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande riddare och äfventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé. Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé, och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11] I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde länsherren icke mera _laglig_ rätt att i sina strider med konungen fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.

Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé. Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland, der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed, Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet, splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin stam.

Redan den första familjen bar _inom sig_ detta öde i fullt mått, hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt, att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall frånträda".[12]

Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort, försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.

Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar, utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet, var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla. Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf. Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör bära skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader; både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik, kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof, och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne. Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att, under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin förtidiga graf.

Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen. På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor, bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl, hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika. Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed, icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.

Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19] Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott, innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.

Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.

De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer historisk grad.

Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till _deras_ försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan, blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.

Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare", hade han sagt till sina hofmän.[21]

Sedan han sålunda, lik tidens öfrige _chevaliers errants_, så att säga föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras, då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga; tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.

Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa, förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.

Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället, misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och starkt.

Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern, läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta "parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.

Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad emot upprorstiftaren.

Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling måste öfvergå de utblottade undersåterna.

Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och onåd.[25]