Part 1

Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen

RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN

Akademisk afhandling af

CARL GUSTAF ESTLANDER

Helsingfors, J. C. Frenckell Son, 1858.

Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke af den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister, Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t Stanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAF ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858 p.v.t.f m.

INNEHÅLL:

Företal. I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien. II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin. Anmärkningar.

Företal

Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga roman Ivanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter, hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeliga rum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen har ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan en sannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, än den romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning af riddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty huru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesterns mäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvars fana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslöse fribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoods skogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenne väsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter, på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvets triviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanter af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englands gemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjelte på hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar det anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista försvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro. Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsats mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning, det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt, godmodigt, folkmässigt.

Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom, stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad, utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare, som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader. Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda, genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda diktning i bredd med folkdikten.

Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling, och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften, måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt. Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten: "hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."

Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska folkets sorgliga ställning.

Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges, att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_, Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korståget, utom förenämnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris 1838 vol. II), -- vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och _de la Villemarqué_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842), -- samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion: _Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of early English metrical Romances (London 1848).

I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande; hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna; det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större orättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga, krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor, härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh. vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden: obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets. I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet, men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion. Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen, fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta, måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat, utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst, låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér, tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten, sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad, barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida mantlar.

Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.

Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen, inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray, grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.

Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig, der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar. Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas, brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne, biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.

Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden. Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit, en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte, det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.

Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art, och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda vittnesbördet särskildt andrages.

Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; -- en af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte sig, kom härvid de betryckta till hjelp.

Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är konungamakten.

När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne och ställa dem i jemvigt.

Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet, såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning hos Anglonormanderne.

Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig, blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen. Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna, förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig konungens fordringar.