Part 9

6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder. Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän. 7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito. 9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän, den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford. Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var mycket svartsjuk på mig. -- -- -- Simolin skriver till madame Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig. Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning-- -- -- 20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22. Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen tillsammans med Sullivan.

Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv, än både Fersen och hans konung.

Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla, som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört. Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford förut bott på hotell, han vid denna tid -- vilket även en anteckning i Fersens dagbok anger -- inredde sig ett eget hem, och att de tre vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya hem medtagit -- madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans" med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet: "Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.

Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala, och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne, var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga män, som besökte huset, berättade mig."

Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage: "Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet -- tvärtom kallade han henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro allt annat än sympatiska."

* * * * *

Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo storpolitik -- efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling med samtliga europeiska hov -- och dessemellan roade sig, befann sig Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en tidsfråga när han skulle återkallas.

Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse. Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i Paris, avslutas sålunda med följande passus:

"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt förvirrade."

På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han dagligen såg utspelas inför sina ögon.

Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon gång vågar han -- då de exakta nyheterna tryta -- komma med sina egna reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta, som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."

Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna -- sin "très-chère, belle et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen, det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse för den kungliga familjen.

Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt sysselsatta älskarinna.

Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven, sedan tyckes han så småningom hava resignerat.

Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:

P. 27 juni 1791.

Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till

Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.

Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser, och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende till mig, om jag icke säger er sanningen.

Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes av nästa brev.

Den 10 juli 1791.

Min kära, vackra och älskvärda väninna!

Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den 6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro, vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter. Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er, och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära. Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins Bariatinsky, min företrädare.

Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev motsagt och förkastat.

Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris, och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer, när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa, som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.

Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.

Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser tusen gånger edra händer. S.

Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.

I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt ingripande i "les affaires de France".

Den 12 augusti 1791.

-- -- -- I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen) som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade, vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett bäst att utföra sina ränker i dunklet -- därför bli de ej till hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli färdig och således fastställd om 8-10 dagar.

Den 23 augusti.

Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet. Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen, och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att inneha egenskapen av kungliga prinsar.

Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200 man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas i allmän tjänst.

I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med blommor.

Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar tillbringa vintern i Paris.

För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz' försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. -- -- --

Den 30 augusti.

Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen -- en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd anmärkningar.

Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro nära att utveckla sig. #/

/# Den 1 september.

-- -- -- I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns förändringar att göra.

En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.

Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända återkommer den till dem i dag, man trodde i går att konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller senast på lördag.

Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa. Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.

När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. -- -- -- Er tillgivne tjänare S.

I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21 oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II att ingenting borde företagas med deras hjälp".

Den 4 september.

Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame -- -- -- hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan 9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum, där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.

Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar, som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".

Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.