Part 8

Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern, blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp. Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han dog år 1800 i London, 60 år gammal.

Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans härskare uppslukades.

EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.

Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med emigrationshistorikern Ernest Daudet -- om också ej lika kategoriskt som han -- göra skillnad mellan England, där den del av den franska aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna slagit sig ned -- journalister, författare och tjänstemän -- och de tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.

Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes -- till och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. -- -- -- Förresten äro alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något tafatta uppträdande."

De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ -- hos dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att man själv för endast en kort tid sedan -- vid de inkallade parlamenten 1788 -- skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från alla Europas hov kom hit för att roa sig.

Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter, de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar, blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer. Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare, såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong. Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda den franska konungafamiljen.

Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande särdeles extravagant.

Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon född italienska -- enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings riddare" skulle hon däremot varit irländska -- hade vistats i Ostindien och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det namn under vilket hon blivit känd -- varken hennes familjenamn eller förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn, som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den förfranskade svenske greven Axel von Fersen.

Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av honom.

Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd och härkomst -- familjen var ursprungligen hemma i Åbo -- under "Lilla ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att med alla upptänkliga medel -- icke minst genom penningutdelningar -- försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775 sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och hovmän möttes.

Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan han långt senare -- 1796 -- gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker, och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v. E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" -- -- --

Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:

"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."

Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs, hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.

Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han i henne fann en politisk vän och meningsfrände.

Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och utanför Frankrikes gränser.

I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och inflytelserik personlighet.

För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike, han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot Paris.

Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se, och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin, ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i översättning -- med undantag för några ord och meningar är Fersens dagbok nämligen skriven på franska:

1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.

12. Middag hos Sullivan. 13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. -- -- och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan. 16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7. 17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom citationstecken äro skrivna på svenska.] 19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar i slottet från 11 1/2 till midnatt".

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete -- ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken, känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt, dessa penningar -- beloppet har angivits ända till två miljoner -- som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern Montmorin.

Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan -- och antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.

Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet, och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga budskapet om att flykten misslyckats.

Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa hans täta besök:

26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28. Frukost, middag och te hos Sullivan.

Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om konungaparets öde!

Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame Sullivan. I dagboken läsa vi:

Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8. Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. -- -- -- 15. Åt middag hos Sullivan.

Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den 20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå så många av hans vittsträvande planer strandat. -- Denna del av hans mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk framgång.

Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen till ligans chef -- en halsbrytande uppgift och en idé som kunde fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold" och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren, skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri, att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var ingenting mer att göra åt saken." -- "Det är just vad jag befarat," tillägger Fersen.

På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord: "Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."

Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast följande har han antecknat i sin dagbok: