Part 7

"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt. Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att, om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."

Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen, som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället, misstog han sig i grund -- tvärtom klandrades hans tilltag allmänt, till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som lett honom -- och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha", säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"

Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé -- det var nämligen ej vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. -- "Det finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."

Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna, "få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens förmån -- i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."

Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna under sitt eget överbefäl -- Gustav III ville nämligen själv anföra de förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén, men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. -- "Det är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar och utläggningar -- i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt, när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan kan man förena alla detaljer -- den minsta försumlighet kan nämligen i sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes, och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var oerhört lik sin morbror Fredrik den store."

Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt oberoende och sin absoluta makt."

Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom även med en smickrande skrivelse:

"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni jämte edra söner bli mottagen som en vän."

Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.

Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen, flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!

Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva, utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna -- en heder som Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé -- visserligen efter tio dagars väntan! -- emottagen i audiens hos kejsar Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen -- denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!

Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern 1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom bas för ett sådant fälttåg -- en plan som Bouillé ingivit Gustav III och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för en aktion utan kejsarens medverkan!

Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst -- i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari 1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med er. Därmed är allt sagt."

På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s död i mars öppnade -- ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas furstar -- för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet, dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv mycket kännbar" -- se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva verket ägde i Europas ögon.

* * * * *

Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären. Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy, sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket. Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!

Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig kommando -- "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.

Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att deltaga i striderna -- en motgång som för en ättling av den lysande fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy -- "en dålig general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette, Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne. Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen, till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.

Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter -- om med rätt eller orätt, är svårt att avgöra -- och infallet i Elsass kom aldrig till stånd.

Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt till England -- kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde, komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning från Ludvig XVI till hans bröder -- att sända penninghjälp till dem hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit gent emot dem -- utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse", säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen, antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra aktstycken."

Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.

* * * * *