Part 6

Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil; vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5 mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av det andra dygnet.

Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande -- denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket vitt taftsiden -- hade denne emellertid vidtagit anordningar för att säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.

Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram -- det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper, samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer, skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.

Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper -- och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i Varennes.

Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris, för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen -- ett projekt som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne behjälplig vid flyktens anordnande.

Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.

Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till Sainte-Ménehould.

Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull, som man tyckes haft svårt att avlägsna -- det berättas om henne att hon var väninna till chefen för slottsgardet -- och att den sålunda skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst krävde klokhet och djärvhet!

Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper, som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna. Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att, strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma, och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun. Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3 på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som man skulle använda såsom förridare.

Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar -- han vågade sig nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt. Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något, red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt -- att folket överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes. Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat förutse.

Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet, som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad, så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."

Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde emellertid ej ensam föra till resultatet -- redan den omständigheten att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning. Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet", skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves", fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."

När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons, det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj -- hade och det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst -- blivit av tre medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.

Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay. Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott skrämma bort sina förföljare.

Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten, vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.

Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv, utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades. Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.

* * * * *

Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket. Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka den rena absolutismen genom en konstitution.

"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar _nationen_, för mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse, samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig, samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen infört -- intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla hjälpkällor voro utsinade -- och efter att ha omtalat huru han förgäves under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé-- -- -- av sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i armarna på honom. -- -- --" "Det blev beslutat att konungen skulle bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill. Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både folkets och furstens intressen." -- -- -- "Se där vad eder olycklige monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart skall föra till det franska rikets undergång."

Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte. Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment. Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat betrygga och försköna."