Part 17

Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i Institutet -- för dess litterära avdelning -- kommo de samman också med den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända, taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse, som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant, som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn, eftersom han -- man finner det av ett brev till honom från Constant i denna sak -- mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle, vilket även snart erbjöds.

Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre; särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier, revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare -- han predikade politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen -- han kan betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.

Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.

Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre trafikerad del av Paris.

Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne. Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar, som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka, efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.

Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp, militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens lösenord var tystnad.

År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.

Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet dog på Chancy -- till följd av en tillfällig olyckshändelse -- den 9 februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade sålunda överlevat honom i trettio års tid!

Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:

Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er, ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc, jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda individ -- den siste girondisten -- -- -- Ack, Bosc, varför lämnade Ni oss?

Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans, skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag alltid längtat efter -- -- --. Efter så många stormar såg jag äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva -- under en soligare himmel än denna -- de vackraste ögonblicken i mitt liv -- -- Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll levande i den -- -- o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera trott att jag skulle levande falla i den! -- -- --

Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela månader. Ingenting har ett slut -- -- Ni kunde leva varken i Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida. Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.

Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker! Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar, hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende. Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" -- ty de kallade henne verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning. Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en högsint själ och en stark vilja."

Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas' kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.