Part 16

Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike, utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn, som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet Lodoiska!

Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka detsamma en viss glans.

Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som bokhandlarbiträde -- således varken den förste eller siste författare som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han kunde locka dem att köpa sina egna.

Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde, slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den första av dem -- som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike -- med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina medlemmar.

I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del; han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker, nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till revolutionens karaktär av kulturrörelse.

Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande med dessa två revolutionens ledare.

"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig (han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins, och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig, som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre. Han svarade mig kort: 'Nej. -- Varför? -- För många orsakers skull. -- Vill ni säga mig dem? -- Det finns tusen sådana. -- Och ni medger ej att det är oundgängligt? -- Kanske. -- Skola vi vänta till dess kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. -- Tiden är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han endast såg ännu löjligare ut".

Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal, som slutade med ett: "Marchons à Léopold" -- därmed åsyftande en krigsförklaring mot Österrike!

Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av skönlitterära alster -- så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden -- ja till och med i densamma -- han omtalar själv, att en av dem, "Den stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25 föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes det att jag försåg teatern med kanoner!!"

Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska partiets räkning redigerade affischtidningen _La Sentinelle_, vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en entusiastisk skildring av Louvet:

"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon, enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."

Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit girondisternas undergång, Robespierre.

En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen, och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.

Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning. Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då konservatismen grep starkt omkring sig.

Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv band honom med en alltuppslukande passion.

Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud, samlat i några artiklar i tidskriften _La Révolution française_, är det möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes liv och personlighet.

* * * * *

Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek eller trohet.

Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet, "kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri -- han tituleras ibland "tryckerifaktor" -- dock tyckes han snart nog ha lämnat denna bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under arbetstiden -- och under dessa månader levde han nu fullständigt isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.

Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett. Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja -- han skriver "chaumière" -- där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.

När Marguerites mor dog -- det var antagligen på sommaren 1789 -- flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på landet någonstädes nära Paris.

Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15 juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången, som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."

Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem, jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte du blott icke bli lönad med otack!"

Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid, blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det. När Louvet började utgiva _La Sentinelle_ och senare 1792 blev anställd i tidningen _Journal des débats et des décrets_, var det hon som tog i besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete. Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.

Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan. Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka. Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire, som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot, Petion, Salle och Guadet.

Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar, begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden. Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.

Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.

Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion, och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att sammanträffa med henne -- han begav sig till Paris. Medan Robespierre alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken -- han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om madame Rolands avrättning -- lyckades han smyga sig in i Paris den 6 december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra, fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den 7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.

Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför Echallens.

Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix. De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda voro födda.

När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom", såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades, in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.

Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer, allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika, driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora, som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna Roland.