Part 15

Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den 15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta -- allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.

Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade dem ej obetydliga subsidier.

Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig, efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket rosat inför honom.

Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer. Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med -- "jag måste nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod i själva verket under befäl av hertigen av Broglie -- en avdelning kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.

Under mera än två månader, från början av september till medlet av november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a. i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över dem.

Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.

Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.

Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process, och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska konungens död.

Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav. Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin, realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han -- visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till -- helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.

Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han lovar här följande:

"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande, upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande, återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe -- -- -- genom de deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september 1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."

Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod, bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess ruiner -- det är det enda föremålet för min äregirighet."

Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.

* * * * *

När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans överseende -- icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff -- utan även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om och även erhållit en livstidspension -- och Monsieur hade tillförsäkrat sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes forna rival madame Polastron var medelpunkten.

Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne, skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet, till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin forne älskare hålla tand för tunga.

Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till Montauban.

Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett: "Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde, fulla av beundran över detta taktfulla infall.

Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.

* * * * *

Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid åldrad man.

Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika ögonblick av hans dystra landsflyktsår.

Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle, som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval. Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar sig härefter Ludvig XVIII.

Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister ackrediterad vid sitt hov -- och Bonaparte hotar Venedig -- -- --

I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av luggslitet svart tyg -- han ser sjuk och nedslagen ut.

Och sedan -- de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger -- bröllopet mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!

Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!

I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är något annat och nytt -- ett bevis på att han trots allt glömt mycket och lärt något -- det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22 långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle Ludvig XVIII.

EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.

En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare, och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla -- det var Louvet de Couvrai, författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger, som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren -- han som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så litet besviken -- i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder", yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt: vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall kallas under vapen!!" -- -- -- "Må alla nationer tillsammans bilda en enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och folksuveräniteten -- svära en ed för evig världsfred!"

Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.

Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller: det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr -- under mer än hundra år det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen -- om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.

Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787, den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver 1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet, naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet, författaren till den vackra romanen Faublas -- --".

Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna -- det är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring. Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler. Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.

Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och som hade nyhetens behag.

Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska. Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och uppoffring -- man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter t.ex. över Hernani -- och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den varaktigaste!