Part 14
Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen, och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina", "för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon. Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz. Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak med alla våra krafter. -- -- -- Med dessa människor kan man ingenting göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra andra att göra vad det än må vara."
För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning. Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev -- ty det var hon ensam som skötte den politiska korrespondensen -- att de i den farliga situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig armé.
* * * * *
Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms. Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa, varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars, emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen, som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han var -- åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag -- full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt märkvärdiga utseende.
I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon. Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter, till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för "de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion, huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska familjebanden, men -- hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer! Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade _Monsieurs_ porträtt lärde jag känna en furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga, att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
_Monsieur_ var på den tiden vad man kallar frisinnad, naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad _Monsieur_ beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och, tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt. De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter 1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret. Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar er att avresa."
Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens egentliga representanter.
"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791 till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var förtröstansfull angående er säkerhet -- -- -- hjälpa er, tjäna er, vi arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
* * * * *
Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning. Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren, utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna, "före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat en härd för kontrarevolutionen." -- "Man bör åtskilja två klasser av emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder, som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas, och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3, kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra eventuella anspråk på tronen."
På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande följande:
"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader, med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats. Den får en fatal likhet med dumhet.
Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde förklara deras egendom konfiskerad -- allt detta rörde icke för ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till Frankrike.
Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera hotande inpå livet ju längre vintern led -- penningbristen, nöden. De flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej kunnat medföra större penningsummor -- man trodde ju allmänt att det ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt, ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider", skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste rikta sin uppmärksamhet. -- -- -- Värdet och penningbristen göra oss förtvivlade."
Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792 var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet. Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös landsflykts tomma och tröstlösa år.
Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI. Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför var beroende av -- österrikiske kejsaren. -- "Avlägsna orosämnena från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.