Part 13

Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre, som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris. Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen av hela mitt hjärta.

När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons' fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden till Namur.-- -- --

I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans klena reskassa -- han hade medfört endast 300 louis -- med ej mindre än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av Artois till del.

* * * * *

Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans, men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom -- vad som icke var minst viktigt för honom -- den förste hovmannen vid emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.

Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence, Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau, har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan, kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet blev dock av kort varaktighet.

Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets ceremoniel.

Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau, den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray, denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man, hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar. Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.

Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.

Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger. De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här, det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl, rang och möjligheter att utmärka sig.

Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte sinnena -- man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet, att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta drottningar, som man kallat dem.

I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet, styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter för att föda och kläda honom och hans armé.

Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar, och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin grevinna i Turin -- det var i det hela taget ej så mycken lycka med de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en annan.

Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne själv.

Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi. Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.

Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art. Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag, enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon -- såsom ovan berättats -- honom till möte.

Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att tillfredsställa alla hennes nycker.

Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som synnerligen roade henne -- och hennes furstlige beskyddare icke mindre -- var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla, sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall. Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man skonade henne icke heller -- väggarna i stadens två förnämsta kaféer "Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades, ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned missnöjet och förtalet -- tvärtom hade hon en eläk glädje av att på kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i Koblenz.

Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid spelade -- "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över människorna" -- och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av precis samma färg".

Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster, tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord, vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade spetsen av sin käpp in i sin sko -- en vana som var honom egen. Han tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och madame Balbi var av rent platonisk art.

Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han senare gifte sig.

Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade, berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes av bristande behärskning och moderation.

* * * * *

Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering". I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest, vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bourbon -- således Neapel och Spanien -- och i vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa, gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta sitt program.

Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote, vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.

Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd -- en tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.

De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä, att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn underhandla med kejsarinnan.

Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar, som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades prinsarna däremot ej utverka av henne.

Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer. Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.

Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga resan ernåddes -- ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista -- var att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet, där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.

Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.