Part 12

Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El. för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han fantiserat ihop. -- Han sade att min kammartjänare och hennes kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll -- -- -- vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min. Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan fordra, att han skall säga vem som skvallrat -- -- -- detta medel är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.

Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.

9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen mycket löjliga i sitt uppträdande.

14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt det jag förlorat.

20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.

27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.

3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge, det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är den åtminstone ägnad att väcka misstankar.

Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla gustavianerna.

5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit, och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad jag hade svarat.

18 mars. Åt middag hos Crawford.

Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). -- -- -- Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna, som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]

[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne -- han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne -- men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta -- eller kanske var madame Sullivan osäker också hon -- och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont -- också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg -- som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"

Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.

21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som _han_ antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.

24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.

28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty _han_ har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.

Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet -- och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.

År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning -- det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.

Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:

"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."

Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just _hennes_ bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.

Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "-- -- jag känner alla dagar vad jag förlorat i _Henne_ och huru _Hon_ i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som _Hon_".

I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.

EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.

Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal mil österut, till andra sidan gränsen.

Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och äventyrslynne -- betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med sina egna landsmän, att man ansett det -- och det finnes utan tvivel ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning -- såsom en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.

Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun, en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss i, men höra till bourgeoisien -- aldrig." För några blev emigrationen även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener, mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt. Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne, politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.

Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners ögon. D'Avaray var -- och detta ökade rivalernas missnöje -- utpräglad engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende, hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit madame de Gourbillon.

Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig, om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han, efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.

Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd -- "liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi. Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa skildring:

Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara, att vi voro _Monsieur, bror till konungen av Frankrike_ och greve d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale". Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" -- "Nej, det är jag sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." -- Ett _nej_ var hans enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]

Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle vakna upp av några förfärliga händelser.