Part 11
Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen och i mars framställdes från två olika håll -- Bouillé och Gustav III -- samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III uppvakta engelska konungen: -- "det förefaller mig," skriver Gustav III vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag, och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England gynna detta företag."
Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag, tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30 mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta, han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani, hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon har ej talat om detta för herr C... emedan han är så rädd och försiktig, att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av. Det är därför han ej vill hon skall råka J..., ty han har annars inga hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C.... och fråga efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar, skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan, hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med hattarna."
Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna tanke."
Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta avseende så betecknande som följande anteckning:
Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan. Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv, förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god, men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid, vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde därför ej bry oss om det omak vi förorsaka -- samt dessutom, att om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas, och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa. På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var -- och det av precis samma skäl som jag på morgonen -- absolut emot planen och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta förslag -- och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat på huru nära han i själva verket stod drottningen! -- "Idén därtill är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den för honom." -- -- -- I samma brev visar han även sin solidaritet med Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att tjäna er."
Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös. Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig", skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M. Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad, om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades, bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon gång baron von Beck, Preussens envoyé -- -- --" Och på ett annat ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel, och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att draga sig därur."
En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden. "Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att låta Fersen själv berätta.
Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000 fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen stodo utanför stadsportarna -- alla människor sprungo omkring för att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna, som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon, alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd; allt detta väckte oro. -- Jag gick för att meddela Crawford underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans, vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines diamanter -- -- --
Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska, emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att fara dit och att uppskjuta vår resa.
Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna. De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. -- -- -- Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade för det fördärvliga exempel det skulle lämna -- -- -- Det blev bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj, som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej, jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar. Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda ut. -- -- --
Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres, och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.
Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade stannat kvar -- -- --
Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära, vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer, alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit, en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han skall göra med dessa massor av människor.
Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers, ärkebiskop av Reims etc. etc.
Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.
Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade det för att få träffa madame Polastron som var där. -- -- --
Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån, sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro, säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och voro oroliga -- i synnerhet Fersen och Simolin -- att ställas inför fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt. Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett dåligt värdshus utan att kunna sova."
Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat. Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru, och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort, öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.
Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.
Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden, fingo dåligt nattkvarter.
Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först kl. 8 på kvällen.
I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag av en bila: "la mort" -- och slutligen den 27 januari på kvällen det dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande minnen kommo för min tanke." -- -- -- Och anteckningarna i dagboken ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig. Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och konserter."
Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka." Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.
* * * * *
Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt dagliga liv tillsammans -- Simolin däremot var på grund av sina diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister därstädes.
Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara tillsammans utan ceremonier, och för emigranter -- gamla och nya vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.
Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna, om icke för hennes egen skull -- ty såsom personlighet var hon utan betydelse -- så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28 juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.
Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att fortfarande få vara tillsammans med henne -- -- --.
19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager, torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting annat än engelska.
De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt avslöjades av denne: