Part 10

Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar. Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.-- -- -- tillgivne tjänare S.

Tisdag den 6 september.

I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela saken blir klar på fredag eller lördag.

Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan av dem göra verkliga rojalister.

Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!

Den 13 september.

Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den -- -- --

I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom, av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21 juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. -- -- --

Den 21 september.

I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames, konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25 juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat få så fritt spel.

I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.

M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.

Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.

Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt intresserad madame Sullivan var av politiken -- ännu tydligare bära Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på nya planer på konungaparets räddning och därmed också -- enligt deras syn på saken -- Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin. Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.

Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade sina ambassadörer -- den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet -- hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare kommer Fersen tillhanda.

Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och rädda sig.

Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari 1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa till Sverige för att rättfärdiga sig."

Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i Paris och syftet med denna resa.

Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt" Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare, som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne, hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge, personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i det ögonblicket är jag tröstad."

Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21 januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris. Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.

Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel, och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han i vännernas korrespondens benämnes.

Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den 9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt sammanträffande med dem. -- -- -- Simolin var rörd till tårar över vad hon sagt honom."

Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz; förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat. Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. -- "Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg, såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."

För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett vågsamt och spännande kärleks Spel.

Anteckningarna berätta:

14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig. Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, _han_ var utgången, vi drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.

15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz tog upp min frukost till mig när _han_ gick ut. Kl. 1/2 11 kom hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt dörrarna, och drack te där till kl. 11. _Hans_ kammartjänare kom tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade flytt från hertigen av Wirt

[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat, utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den tid jag var här och dessutom M:s dagbok.

För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19 begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:

Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset kl. 6 på kvällen, och då _han_ var utgången, gick jag dit genom bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta åt _han_ av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick på teatern, men _han_ stannade hemma med Gog. för att invänta mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.

21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt -- -- -- Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera min ankomst och anhöll om att få träffa _honom_. Man släppte in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte ingenting. -- -- --

Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien, att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford, han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen "Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som troligen hette Joséphine.

I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild, färgstark och i tidens mest omtyckta format -- miniatyrens.

Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara sig vara kurirer. Från och med den 1 mars -- just det datum, som betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel -- vidtaga åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford -- nu i hans nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro oskiljaktiga.

Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat. "Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."