Part 1

REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER

Av

ALMA SÖDERHJELM

Historiska essayer II.

Helsingfors, Holger Schildts Förlag, 1918.

INNEHÅLL:

Förord När Voltaires stoft fördes till Panthéon De första emigranterna François-Claude-Amour de Bouillé En politisk salong i Bryssel Emigrantkonungen i Koblenz En gammal roman, dess författare och hjältinna.

Förord.

Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sveriges ställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap med förhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämnda arbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för att bli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jag framfört en del av dem.

De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, så till vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor, medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial. Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar även för den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessa studier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttre lärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om att det för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även vill vända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighet att värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jag velat följa.

Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.

NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.

Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt, byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar. Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.

Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn -- oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt eget namn utstruket från medborgarnas antal!" -- "Sublime Rousseau", utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt, "sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen, han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult, Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta, i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen, som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult, och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens vilorum.

Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand, som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida, vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins -- efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire -- hos sin vän markisen Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation. Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.

Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse. Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen. Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det, emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller eftervärld att hedra hans minne.

Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières' abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.

Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad, därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon. Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.

Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den 30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag, då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av kommentarier:

"Namnet _stor_ har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."

"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."

"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen gjorde det, proklamerat _att den som vältjänar sitt land ej har behov av några anor_. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd, som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den. Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna _tankens befriare_ samma ära som de visat en av frihetens grundläggare." [Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]

På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu -- som det tyckes enhälligt -- beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.

Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer, tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant, den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne, och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade, "understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han, "borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med orden:

"Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel? La cendre de Voltaire en tous lieux réverée Et fait de tous les lieux une terre sacrée: Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."

Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var icke oväntat -- alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen "De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter. Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris 100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet, samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!

En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden, som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade: tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke, eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna, vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor, som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice, vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning, ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina fötter."

Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den 30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid, när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning, fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den 10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton, stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar, anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.

Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris. Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick, uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid, att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen, därifrån processionen skulle begynna följande morgon.

Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd deviser och emblem -- mera i tidens smak än egentligen vackra eller spirituella -- hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."

I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".

Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man skulle bestämma festens firande till klockan 2.

I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.