Part 7

Gick bittida ut på bestyr, köpte åtskilliga medicinska böcker och instrumenter. Kom sedan hem middagstiden och gick med Seelig först att inta en frukost hos en traktör i boutiquerna i pelargången midtemot Tuileries-trädgården och derifrån till Louvre, der vi använde de återstående 3 till 4 timmarne på betraktande af antika sculptur-arbeten, hvarvid han såsom egentlig sculptör ex professo var mig en god ledare. Dock är mitt sinne ej plastiskt, ej rent nog ännu för att rätt kunna njuta af denna konst. Dertill fordras mer än vid något annat befrielse från alla band och bojor, som vår bildning och vår tid laggt på oss. Jag tyckte mig ganska väl förstå t.ex. Apollo, Venus, isynnerhet den af Grekerna kallade Venus vulgaris, och Polyhymnia, som behagade mig nästan mer än allt annat, vidare Bachus, Fauner, Silener och Satyrer, hvilka alla jag anser för humoren uti Grekernas plastiska konst och som särdeles behaga mig; men sedan förekom mångt och mycket som jag ej förstod, framför allt Melpomene, så ren och så äkta plastisk som ett sorgespel af Sofokles. Jag som blifvit van att se sorgen uttryckt, om också till min styggelse, af handvridningar och ögonvändningar, eller om detta öfverdrifna saknats, dock alltid af en i mitt tycke nobelt sorglig min eller i allmänhet något intressant smärtsamt uttryck, kunde oaktadt allt mitt bemödande ej förstå denna i alla afseenden kolossala Melpomene-staty. Dock fann jag att jag framdeles genom bemödande skulle kunna komma derhän. Så gick det äfven med åtskilliga andra statyer, isynnerhet af gudar; men Polyhymnia tyckte jag mig kunna falla på knä för. Gipsaftrycken af de sculptur-arbeten, som anses, vara af Phidias, voro så stympade och skadade att jag ej ansåg det löna mödan för mig att länge betrakta dem; samma var äfven fallet med åtskilliga andra af dessa gipsaftryck. Hvad mig i synnerhet föll i ögonen vid de gamla statyerna var den måtta i alla lemmar, som man förgäfves söker hos de nyare, hvilka alltid öfverdrifva, äfven här och der låta musklerna skina för mycket fram. Det är sannt, hos de nyare ser man sällan någon ren staty; de framställa vanligen personen i handling och anse den derföre böra träda fram uti ett visst öfvermått. Men utom det att det redan på sätt och vis går utöfver den renaste sculptur, så tycker jag äfven häri mera måtta kunnat hållas. Mig har det åtminstone ofta varit vidrigt att se tjocka muskelspända ben och armar hos bilder af nyare sculptörer, liksom skönheten skulle ligga deri. Men jag tror det gäller i konst som i allt annat, att när konstens egentliga lif och blomningstid är ute (nemligen efter den tid då _den lefver_ och tidens menniskor _lefva i den_), så kommer en tid då studium, begripande och lärdom är hufvudsaken och då allt som den tiden bildas och skapas i konst är intet annat än ett uttryck af konstnärs-studium och lärdom. I sculpturen vill han då visa att han studerat anatomi och vet huru musklerna gå, -- detta kan vara bra nog, men konstens tid är förbi. På aftonen gingo Sachsarn, Gossman och jag på Montesquieu-balen, och hade der tillfälle att beundra Fransosernas dans och den stora glädje de finna i den. Och här är det ej allenast det unga folket som dansar, gamla män och qvinnor röra föttren lika qvickt som de unga och tyckas finna lika stor fröjd deri. Derefter gingo vi midtemot på källaren _Montesquieu_, der allehanda folk- och pöbel-nöjen bestås utan någon annan entrée än förbindelsen att förtära något. I afton var der hvarjehanda slags musik af guitarrer och flageoletter och violiner etc. och pajazzon och allehanda roliga scener. Jag fann just ingenting roligt i allt detta. Här såg jag åter den Demon, som förstört mitt lif för långa tider. Nu satte han hela min kropp i skakning. Var det ett irrsken eller en handräckning -- det gick förbi utan vidare verkan. (Dessa rader åsyfta utan tvifvel äfventyret i början af september. Utg.)

Okt. 13.

Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne, hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och åtskilligt af den Nederländska.

Okt. 14.

Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.

Okt. 15.

Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut, der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och jag sof godt nog den återstående delen af natten.

Okt. 16.

Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord. Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif, skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap. Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône, har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl. omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var _Hotel de hirondelle_. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd, som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre. På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc. för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande, men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur eller _grisetter_ eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6 en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.

Okt. 17.

Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna, hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes, af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant, men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen. I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern, blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.

Okt. 18.

Sedan jag på morgonen förtärt litet bröd med vin efter mitt kaffe, vandrade jag ut för att betrakta staden och vände mig genast till det gamla slott på ett högt, hela trakten dominerande berg, som i går aftons då vi hit ankommo genast hade fästat min uppmärksamhet. Det var nu till en stor del förfallet och man tycktes uppe på berget bland dess ruiner börja anlägga någon offentlig promenad, hvilken säkert kommer att ta sig särdeles väl ut. Ty utsigten är mycket vacker och vidsträckt; på ena sidan staden, som dock ej är hvarken stor eller vacker, på andra sidan floden genast derunder och bortom den en lång sträcka af Sevennerna, hvars toppar och hela ås här mer och mer aftaga i höjd. På dessa synas härifrån åtskilliga ruiner. I slottet var en gammal väl bibehållen kyrka; ej särdeles vacker, ej heller innehållande några taflor af värde, men åtskilliga gamla sculptur-arbeten, som för deras ålder och gamla smak förekommo mig roliga. På den stora plan som ligger framför kyrkan, höllo rekryter på att läras exercera. Den trallen gick här ungefär lika som hos oss, dock artigare och hyggligare å lärarens sida. I förening med slottet tycktes stå det gamla, säkert äfven förut förfallna, men 1840 reparerade _Palais des papes_, hvilket nu begagnades till kasern; så att _vår tids_ påfvevälde här fått sitt säte i de gamla påfvarnes residence. Jag undrade för mig sjelf, när jag inträdde på gården, om lifvet nu var bättre inom dessa murar än förr, och om i allmänhet vår tids soldatvälde är bättre än medeltidens prestvälde. Smuts var här åtminstone tillräckligt i alla vinklar och vrår af den stora byggnaden. Sedan vandrade jag omkring i staden, som öfverallt tycktes mig förfallen och ruskig, en verklig påfve- ooh prest-stad, icke utan litet syskontycke med vårt Borgå. Men trädgårdarne och promenaderna närmast utom staden voro vackra och fruktrika; der stodo ännu orangeträden ute, ehuru man redan längesedan i Paris flyttat in dem. Sidenväfverier och sidentryckerier gingo med vatten från en liten kanal, jag tror den hette Vauclusekanalen, och de stora hjulen voro helt och hållet ute på gatan. Kyrkor finnas här till stor mängd, de flesta mycket gamla och prydda med gamla sculptur- och trädsnitt-arbeten. Folket var redan ansenligt småstadsaktigt -- man märkte dem här vara angelägnare och månare om granna och nätta kläder, hvarjemte en större hjertlighet och godhet syntes råda än i Paris. Här hörde jag först den Franska patois; den, liksom nästan alla provinsdialekter, låter trefligare och ej så affekterad som vanligen högspråket. Men jag kunde ej förstå mycket deraf då jag i en bod, der jag köpte ett par skor, hörde tvenne fruntimmer språka med hvarann. Här fanns äfven ett Café de mille colonnes, som jag besökte. Här köpte jag äfven en flöjt. Hvad som mest grämde mig var att jag för sent började tänka på en utfart till Vaucluse, dit jag väl hade hunnit i fall jag genast om morgonen begifvit mig på väg. Mitt uppehåll här öfver ett dygn var på det hela mig ganska kärt, ehuru jag först storligen förargade mig deröfver. Staden har stort historiskt intresse och jag nästan ångrar mig att jag ej köpte den bok, som innehöll beskrifning af påfve-slottet och staden, samt vid ingången till det förra fanns till salu. Sedan jag oupphörligen vandrat omkring från kl. 8 till kl. omkring 3 à 4, och derunder flera gånger korsat de gator som förekommo mig roligast och isynnerhet det rikt försedda frukttorget, begaf jag mig till mitt _hotel du bras d'or_ och bestyrde om mina sakers bringande till den några steg derifrån belägna diligence bureaun; intog sedan en just dugtig måltid, hvarvid jag äfven tyckte mig böra smaka på champagnen här och tog en half butelj. Den smakade mig ej just annorlunda än hemma hos oss, men var jemnt hälften billigare. Angående drickspenningar kom jag litet i delo med garçonen, som dervid uppförde sig högst putslustigt och tyckte sig vara högeligen manquerad; men allt kom dock snart till rätta. Kl. 6 satt jag i diligencen och var på vägen till Marseille. I anseende till natten kunde jag ej se mycket af landet, som dock till det mesta tycktes vara odladt med vinfält. Vädret var vackert, månen lyste liknande Turkiska vapnet, det var mycket stjernklart men särdeles kallt. I Aix höllo vi stilla straxt efter midnatten omkring 10 minuter. Staden tycktes vara vacker men mycket liten, med stora reguliera gator planterade med träd. Kl. 7 på morgonen kommo vi till Marseille och jag hade sålunda färdats genom hela Frankrike nästan i en halfbåge; hela denna resa hade, oberäknadt uppehället, ej kostat mer än från Havre till Rouen 6 francs, derifrån till Paris 10, derifrån till Chalon 40, vidare till Lyon 6, Avignon 15, Marseille 6 1/2 fr., summa 83 1/2 francs. Den öfriga resan hade kostat: från Helsingfors till Travemunde 50, till Lübeck 2, till Hamburg 10, till Havre 75, summa 137 francs.

(Bref till fru Wallin.)

Färden från Paris i diligence var förfärligt tråkig, jag var alldeles råbråkad i hela min kropp då vi måndagsmorgonen den 16 okt. ankommo till Chalon, och genast gingo om bord på ett litet ångfartyg, som med god fart och mycket passagerare gick floden Saône utföre ända till Lyon, dit vi ankommo middagstiden. Vädret var under resan alla dagar fult, så att jag ej kunde se mycket af landet. I Lyon, hvars ena del ligger på en hög sluttning neråt floden Saône och den andra på en trekant som bildas af denna flod och den der med den sammanflytande Rhônefloden, steg jag upp på höjden och hade oaktadt den tjocka luften en vidsträckt utsigt öfver det rika och kuperade landet och staden. Här nödgades jag dröja öfver hela natten; den följande morgonen, som hemtade klar men kall luft med stark och våtkall blåst från Sevennerbergen, for jag åter med en ångbåt i ett litet sällskap den starkt strömmande Rhône utföre och betraktade med stort nöje dess höga vinbesådda stränder, slutande sig i höga toppar, på hvilka i stor mängd voro ruiner af gamla riddarslott. Passerade under vägen flera städer och framkom kl. 5 till Avignon, der jag måste dröja till följande dags afton samma tid. Derunder besåg jag detta gamla påfvenäste, som tycktes vara mycket förfallet. Det gamla påfvepalatset, som blifvit repareradt och kanske omlagadt, är nu en stor kasern, der troligen nu går ej mindre bullersamt till än fordom, öfverhufvud var staden högst intressant, full med gamla kyrkor och trädgårdar med de herrligaste drufvor och pomeranser, samt ett högt brant berg med ett gammalt slott uppå, hörande till påfvarnes gamla palats. Den 18 om aftonen afreste jag åter i den förhatliga diligencen och framkom den 19 om morgonen hit till Marseille, denna troligen största hamn och handelstad i Frankrike, der jag genast samma morgon, då jag gjorde min tour omkring hamnen, hade den sällsamma lyckan att träffa 4 Finska sjökaptener och en hel hop Svenskar, bland de förra en kapten Wiklund från Gamlakarleby, som i söndag går härifrån med sin dugtiga brigg till Konstantinopel. Jag följer med honom dit och derifrån går jag efter några dagars uppehåll till Alexandria, der jag i december månad väntar bref från er. Så har jag nu nästan i en halfcirkel färdats igenom hela Frankrike. Men med fröjd vänder jag det ryggen, för att fara öfver det herrliga, mångbeseglade Medelhafvet och komma till ett folk, kanske svartare i synen, men hvitare i hjertat än jag tyckt mig finna folket här vara. Väl ville jag ännu skrifva mer och jag hade att prata om mer än hälften till så mycket, men det redan digra brefvet förmår mig sluta.

Dagb. Okt. 19.