Part 5

Var större delen af förmiddagen inne hos min granne, en målare från Berlin. Middagstiden i _Jardin des plantes_ och Botaniska trädgården. Den otaliga mängd af djur från alla verldens delar som här äro hopsamlade, alla i sina beqväma och för dem väl inrättade boningar, var mig oändligt rolig, isynnerhet aporna, som jemte björnarne förekommo mig såsom de mest humoristiska bland djuren. Det var äfven de som mest upptogo folkets nyfikenhet. Isynnerhet roade mig mina landsmän björnarne, som här väl hade lärt sig att förstå litet Franska och dansa Française, men dock allt bibehöllo sin trumpenhet. Fransoserna roade sig mycket med dem och blefvo ej trötta att kasta åt dem bröd, för att få dem att dansa och helsa. Åfven begapades mycket 2 elefanter, hvilka dock voro mindre än den i Zarskoe Selo. Botaniska trädgården är stor och vacker och säkerligen försedd med allt som kan önskas. Jag gjorde blott en kort promenad derigenom. På en kulle, derifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver staden, satt en gubbe med en stor kikare, genom hvilken man fick se för betalning. Här fanns mycket folk ehuru det ännu var bittida på dagen, och när jag gick tillbaka var det proppande fullt på den stora breda trottoiren af menniskor som strömmade dit. På eftermiddagen gingo vi med våra tvenne nya bekanta, (den ena en målare, den andra, som isynnerhet utomordentligt intog mig, en farmaceut eller något dylikt från München), till och utom _Barrière du mont Parnasse_, svarande ungefär emot Hamburger Berg, der en otalig skara af folk, mest af arbetsklassen, var församlad i trädgårdar, theatrar och allehanda förlustelse-platser. Isynnerhet tycktes dans vara det som mest roade dem; en oändlig mängd salonger och trädgårdsplatser, der man dansade, voro öfverfyllda, ehuru våra följeslagare sade att i dag var ovanligt litet folk ute. Ingenting kan förliknas med den fröjd som här glänste på allas ansigten, man dansade af hjertans grund, ej trögt och lalligt som hos oss, utan med lif och qvickhet i fötter, armar och alla lemmar. Här dansas nästan intet annat än den af Fransoserne så högt älskade _Cancan_, liknande den hos oss brukliga Franska quadrillen, men mycket frivol: här ordentligt omfamnar man när vi blott ta damen i hand, och gör alla möjliga frivola och eqvivoca rörelser med sina händer, hvarunder benen snurra i de putslustigaste pas. Men allt är glädje, allt är fröjd. Sedermera voro vi i den berömda _grande chaumière de Prado d'été_, hvartill entréen kostade 50 cent.; men det förargeliga hände mig att jag måste aflemna min mössa och gå barhufvad, ty med hatt kan man gå allestädes både inne och ute, men ej så med mössa. Jag lät det mig dock ej bekomma, utan vandrade modigt in. Detta är ett ställe för studenterne med sina _grisetter_; här lefva nemligen studenterne så att hvar och en har sin grisette, med hvilken han lefver fullkomligen som med en hustru. Hon sköter hushållet, kokar och lagar maten, tvättar och gör annat som behöfves, kallas också hans fru, tilltalas hans madame, ej mademoiselle; han visar sig öfverallt ute med henne arm i arm, och om söndag, måndag, thorsdag går han i chaumière och dansar med henne. Ehuru ferierna nu voro inne, voro dock ganska många dylika par här och roade sig. Ingenting har jag ännu sett så gladt och glädjefullt, så fritt och nonchalant som en sådan student med sin grisette, när de dansa sin älskade cancan. De omfamna hvarandra, kyssas, klappas och göra de frivolaste gester, men allt dock med sådant sken af anständighet och en nonchalance å deras sida, som om det vore intet alls. Detta är ock, tror jag, endast här möjligt. Här ibland dessa grisetter ser man ock de vackraste qvinnor jag ännu sett i Paris; de äro icke snörda, men ha dock en taille som täflar med och öfverträffar det bästa snörlif. Allt gick för öfrigt stilla och hyggligt till; man hörde intet skrik eller stoj och, hvad isynnerhet förundrade mig, här så väl som på andra offentliga ställen, är man ovanligt tyst, pratar ganska litet, åtminstone mycket tyst, så att i de största samlingar höres föga sorl. Något egentligen roligt och löjligt, något Bellmaniskt putslustigt såg man ej här, allt var mig nästan för mycket anständigt och vanligt, jag hade gerna sett något original, som haft liten mån lust att stöta emot convenansens lagar. Det enda nöjet var att se huru folket så rätt af hjertans grund var gladt. Förunderligt förekommer det mig att här i sjelfva grisetternas och loretternas hufvudstad finna filles publiques så anständiga. Här har man ej att frukta för att af dem bli öfverfallen på gatorna, såsom i Hamburg och Petersburg.

Aug. 28.

Gjorde på morgonen promenad för att finna några böcker som jag behöfde; fick reda på ett manuscript af _Gulistan_, som jag köpte för 8 frcs. Sedan med min präktiga och älskvärda Münchare till _Hospital des invalides_, der det mest roade mig att betrakta de gamla invaliderna från Napoleons och Algiers krig, hvilka på alla möjliga olika sätt voro tilltygade med blessurer. Väl sågo de ej ut som de gamla Franska hjeltar jag på förhand hade tänkt mig, jag tyckte mig här ej finna de egentliga Fransyska ansigtena utan fastmera Tyska; men alla, till största delen åtminstone, voro de gamla ärevördiga gubbar, den ena hade förlorat sin arm, den andra sitt ben, eller båda, somliga blinda, somliga rörande sig i små vagnar som de framsköto med käppar, och i allmänhet såg man här ett museum af alla möjliga blessurer. Inrättningen var ofantligt stor med trädgårdar, promenader, bibliotek, porträtter och statyer af Napoleon och hans generaler, samt taflor af särskilda slagtningar; bland andra rariteter fann man äfven i en liten inhägnad en liten pil, som var tagen från det träd som vext på den älskade kejsarens graf på Helena och blifvit hit omplanterad. En gammal invalid, som med trädsnitt och med snäckor inlagda i en sand- och stenblandad jord här utarbetat ett slagtfält, vaktade inhägnaden och dref en liten handel med bladen från pilbusken, hvilka han sålde åt små pojkar som gåfvo honom en mussla för hvart blad. Äfven har man här en egen kyrka, der en stor mängd tagna fanor äro upphängda. Köket var kolossalt och all kokning går med ånga. Maten skall vara ypperlig och hvar och en man, så officeraren som den gemena soldaten, har till frukost sin halfbutelj vin och likaså till middagen. Så lefva de gamle krigarne här omgifna af sina stridsminnen och sina ärade generaler, ett lif säkert så lyckligt som för sådane är möjligt, i lugn och ro, störda kanske blott af den otaliga mängd besökande som dagligen går här. På ditvägen besågo vi äfven den vackra kyrkan S:t Sulpice, der just nu var en likbegängelse med ett otaligt antal af prester, hvilka alla här såsom annorstädes i katolska länder utmärka sig genom sina Jesuit-ansigten. På återvägen badade vi i den stora badanstalten _Ecole royale de natation_, en stor och praktfull anläggning.

Få aftonen i _l'Académie royale de musique_ eller stora Franska operan. Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla, dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är ock större. Här speltes i dag för första gången _les Martyrs_, opera öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol, Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne. Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef öfver deras ryggstöd.

Aug. 29.

Var i museum i Louvre och gick nu igenom de rum som förra gången ej blifvit medhunna, nemligen de stora samlingarne af Romerska och gammal-kristna antiqviteter, som här funnos i stor mängd i den präktigaste ordning uppställda, och sedan de stora Egyptiska salarne, som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla af alla möjliga gammal-Egyptiska saker, öfvermåttan kuriösa att bese. Härtill finnes ännu ingen katalog och ganska få pieser äro ännu med namn beteknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man tittar sig om och ser menniskor från vår tid, tycker man nästan dem vara mumier mot de Egyptiska statyerna. Sedan var jag i de öfriga målargalleriets salar, som innehålla särdeles fullständigt den Spanska skolan, hvilken åtminstone nu i en hast ej särdeles anslog mig; deremot upptogo mig desto mera de i Standishska samlingen befintliga taflorna af Nederländska skolan, hvilka jag aldrig blef mätt på att betrakta, nu sedan jag kommit underfund med att få dem i deras rätta perspektiv. Allt har i denna skola en viss frodighet och välmåga, till och med sjelfva tiggarpojkarne och djuren, hvilka sednare ej gerna kunna vara borta från någon tafla. Jag hade i dag en sann konstnjutning, sådan jag sällan och bestämdt ännu aldrig af några taflor haft den, och kom verkligen glad i själen hem. På aftonen i _Theatre des varietés_, der fyra små pieser uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserna alldeles egna och af inga andra ännu upphunna takt och finhet -- likaså en annan liten enaktspiese från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan gafs ett féeri i 6 såkallade taflor, der alla möjliga orimligheter och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar, fåglar, apor och andra djur kommo fram och en björn till och med sjöng -- det var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara af medelklassen, skrattade godt deråt. Allt var liksom en parodi på theater och spektakel, och kanske är äfven i sjelfva verket den tid inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli spektakel i sjelfva spektaklet. Väl tyckas Tyskarne ännu med händer och tänder arbeta deremot, men de få väl lof att följa med. Tyskarne äro allvarsamma och vilja att man skall ta allt allvarsamt, så att när en björn dansar skall man tycka att dansen "an und für sich" är vacker. Till slut gaf man en mimisk representation _les Contrebandiers de Sierra Nevada_, der isynnerhet de Spanska nationaldanserna med castagnetter, som ock väl utfördes, behagade mig mycket. Men blott mimik, utförd af icke alldeles utomordentliga sujetter, tvingar dem att alltför ofta visa samma söta eller samma sura ansigte, och blir derigenom tröttande. Theatern var nätt och vacker, publiken här högljuddare med rop och hvisslingar, frikostigare på bifallsyttringar än annorstädes, men äfven här blott vid bons mots och equivoca uttryck; också kan det ej vara annorlunda, ty deri blott och bart består hela Franska humorn, liksom Tyskarnes i Witzen. Någon egentlig komik hafva Fransoserne lika litet som Tyskarne, och den lär ej kunna finnas annorstädes än hos nordens folk, hos Engelsmän som Sterne och hos Svenskarne som Bellman, hvilken tror jag företrädesvis kan kallas verldens störste humorist. Hos nordbon ligger humorn ej i Witzen och ordleken, som hos dessa folk, utan i hela deras väsende och uppförande.

Aug. 30.

Hos _Quatremére_, en gammal älskvärd man med något tycke af Frähn. Han emottog mig med all värdighet men tillika vänlighet och värma, visade stort intresse för min resa och samtalade med mig deröfver, men olyckligtvis blefvo vi af brutna af en ankommande främmande. Så förskräckligt genant och plågande det är för mig att gå och göra uppvaktningar, så förekom mig dock denna lättare än vanligt: det gjorde väl den Fransyska hyggligheten, som man här finner öfverallt hos den höge så väl som den låge. Några egentliga upplysningar och någon ledtråd för min resa fick jag dock ej här, och väntade det ej heller. Sedan var jag i åtskilliga boklådor och fann åtskilliga manuscripter och köpte slutligen _Jauberts_ Turkiska grammatik. Kort före middagen var jag inne hos en i vårt hotell boende medicine studerande, Fransos, och hade det nöjet att få se en grisette med hvilken en hans kamrat, som äfven ätit här vid table d'hote, för några dagar sedan _gift sig_. Hon var en nätt vacker brunett med fritt och ogeneradt väsende, kallade sin _man_ "tu" och "mon" eller "bon ami" och blygdes ej det allraminsta öfver det förhållande hon stod i. Hon hade kommit hit för att dinera med sin man, som på sin kamrats kammare lät upphemta maten. Denne Esculapii son, en högst munter gosse, berättade åtskilligt ur studentlifvet, som mycket roade mig att höra. På aftonen med mina Tyskar i en Bierhalle i Luxembourgska trädgården, der mycket folk var samladt att höra en militär-musikcorps, som spelade ganska medelmåttigt och ingalunda kunde jemföras med vår Finska gardes-musik.

Aug. 31.

Bittida ute, besåg först Pantheon, i mitt tycke det ståtligaste monument. Från högsta toppen var utsigten vidsträcktare än från Notre dame, den är ock högsta punkten i Paris; var äfven nere i hvalfven och besåg grafvarne för Frankrikes store män och hörde det starka ekot i ett af hvalfven. Sedan i kabinettet för komparativ anatomi, hvarest liksom öfverallt var alltför mycket att se för att på en kort stund kunna få reda på någonting. Sedermera var jag i _Musée Dupuytren_, en samling af dels i vax afbildade, dels naturliga exemplar af intressanta sjukdomsfall, isynnerhet kirurgiska. Detta tycktes vara en samlingsplats för Fransoserna, som här rätt kunde beskåda alla de rysligaste arter och förstöringar af Syfilis, högst naturenligt afbildade på i vax gjorda genitalia och anus och i allmänhet alla möjliga sjukdomar. Man såg här till och med några qvinnor, som gingo omkring och helt ogeneradt beskådade samlingen. Här såsom öfverallt hade jag åter tillfälle att förundra mig öfver den hygglighet och liberalitet, hvarmed alla publika samlingar och andra märkvärdigheter stå öppna för folket och isynnerhet för resande utlänningar, som blott behöfva visa upp sitt pass för att få tillträde hvart som helst. På de flesta ställen äro _les gardiens_ förbjudna att emottaga några drickspenningar och på de få ställen der man kan ge något, är det ej vanligt att ge mycket; det högsta jag gifvit är 1/2 franc och de ha dermed varit oändligen nöjda, och då har man vanligen med sig en gammal Fransman, som det är högst roligt att höra prata. Dessutom bör ännu märkas att man här på alla ställen kan gå klädd huru som helst, då man t.ex. i Petersburg ej slipper in i Eremitaget om man ej är klädd i frack och vanligen har 1 Rb. s. att ge i drickspenning. Men här är den egenheten att man ej får ha käpp med sig; hvarthelst man kommer måste den lemnas bort förrän man slipper in och derför har man sedan att betala 1, 2 eller 3 sous. Likaså går man ej gerna med mössa, ehuru det blott är på baler man ej får ta den in med sig. På aftonen var jag i _Theatre Français_ i Palais royal, der jag såg en komedi, som visserligen uppfördes bäst af hvad jag än i theaterväg här sett, men dock ej var något utomordentligt och den Franska trupp jag sett i Petersburg fann jag fullkomligen jemngod med denna. Detta var äfven en hofscen med amours och galanteri och courtoisie, ömhet och förälskning, kärleksförklaringar och divorcer, och ehuru allt uppfördes så att man ej behöfde vid någon scen vända anblicken från de spelande, hade jag dock väntat mera. Komedin hette _Les demoiselles de S:t Cyr_ och var ganska underhållande, men äfven här tycktes calembourer och ordlekar vara hufvudsaken, och det som bäst behagade publicum och skaffade applaudissementer. Öfverhufvud var det dock det bästa i theaterväg jag här sett och ehuru jag ej förstod allt, roade jag mig högeligen. Äfven tyckte jag mig här höra Franskan bäst och tydligast uttalad. Fruntimren, ehuru ej öfverflödigt vackra, voro särdeles behagliga, isynnerhet en lång, högvext flicka och m:me Plessy; båda hade den egna Franska finheten och gentilessen och båda voro rikt costumerade i 3 till 5, tror jag, gånger olika drägter. Theatern var medelstor med, som det tycktes, stort antal platser högt uppe i taket. Under mellanakterna spatserade jag på Rue Richelieu och i Palais royal.

Sept. 1.

Begaf mig bittida ut, besåg _Place de juillet_, der jag äfven var upp ända till toppen och fann trappan beqvämare och hela det inre ljusare och vackrare än i Napoleons colonn. Derefter var jag på begrafnings-platsen _du père Lachaise_, der jag träffade ihop med en Fransos från Bordeaux, hvilken liksom jag gick omkring och besåg grafvårdarne och frågade mig efter en Rysk grefvinnas monument, som skulle vara det skönaste af alla. Så blefvo vi tillsammans, frukosterade i ett närbeläget värdshus och foro sedan i en liten hyrvagn den ofantliga vägen från denna kyrkogård till _Triomphe de l'etoile_, allt utanför barriererna, för 30 sous. Han var en munter garçon som sade sig ha besett Italien, Spanien och Algier, hvilket äfven tycktes vara sannt, emedan han förstod och talade något Arabiska och de andra språken äfven. Vi blefvo goda vänner, drucko ännu sockervatten med eau de cologne (en ypperlig dryck) tillsammans hos en conditor, voro naturligtvis charmerade öfver att ha gjort hvarandras bekantskap och gjorde upp parti för morgondagen. Nu lyster mig att se hvad han är för en man. Jag har hört och läst så mycket om bedragare, som skola finnas isynnerhet här, och skulle finna det högst roligt att ha kommit ihop med en sådan. Dock denna förekom mig ej just så. Sjelfva begrafningsplatsen blef dock mindre noga besedd för hans skull, blott det hufvudsakligaste. Den är den största och vackraste här, med ett utomordentligt vackert läge på en kulle, derifrån man har en vidsträckt utsigt öfver staden och omkringliggande nejder. Grafvårdarne voro tallösa och vackra, men den art sandsten, som här användes till allt dylikt, behagar mig ej just och kan vida vägnar ej jemföras med vår granit. Dock finnes här ock mycket marmor-monumenter i alla möjliga former och fasoner öfver personer, hvilkas namn och minne måste vara alla kärt och intressant; föga nog torde man finna en annan grafplats så skön och besökvärd som denna. Då jag sedan skildes från min nya vän, som beklagade att göromål ej tilläto honom passera den öfriga dagen tillsammans med mig, vandrade jag genom Champs elyseés, stannade och betraktade en gammal konstmakare, som åt blår och sedan lät det ta eld i magen och spottade ut askan. Hans konster voro ej mycket värda, men hans åldriga vackra ansigte, der godhet och fridsinthet lyste fram ur ett beständigt småleende, höll mig länge qvar vid honom. Hans costym, ehuru föga rik, var något fantastisk och magisk, mycket bättre än jag ofta sett den på theatrar; i ifvern att utöfva sin konst, hvartill han alltid utvalde en af de små kringstående gossarne, småspottade han alltsom oftast och underhöll derunder allt publicum med bonmots och andra roligheter. Af alla de många konstmakare och sagoberättare eller improvisatörer jag här sett, har ingen behagat mig så som denne, ehuru kanske underlägsen i konsten. Ingenting kan förliknas med den oändliga tacksamhet, hvarmed han emottog de 2 sous jag kastade åt honom på den lilla duk, han hade utbredt midt på sin arena, för att emottaga de skärfvor hans auditorium ville ge honom och på hvilken hittills fallit blott få en soustycken. Det är roligt och ljuft att ibland alla de oändliga nya obekanta ansigten, som hvarje minut stryka förbi en, finna ett som man tycker sig förstå och vid hvilket man med kärlek och hängifvenhet kan stanna. Jag tyckte mig i denna gubbe se Almqvists gamla sockenmålare lifslefvande framför mig. På aftonen spatserade jag litet i Palais royal, såg der såsom den vackraste ansedda flicka i Paris, en säljerska i en handskmakarebod, utanför hvilken beständigt är en förskräcklig trängsel af menniskor för att begapa flickan. Jag fann henne visserligen skön, dock ej med det genomskinliga och etheriska man finner hos den nordiska skönheten; denna var äfven mer sydländska än man oftast finner flickorna här vara. Köpte mig biljett för deligensen till Chalons i nästa onsdag; var i Tyska bokhandeln och fick den underrättelsen att _Burkhards_ resor ej stode att fås i Paris, så att jag nu alldeles utan någon ledsagare måste tänka på min färd inåt öknen.

Sept. 2.

Var i _S:t Denis_ ett stycke utanför staden, besåg der alla Franska konungars grafvårdar och den vackraste kyrka jag än sett. Intet kan förliknas med det magiska sken, som faller in genom de konstrikt i alla möjliga sorts färger utarbetade fönstren, alltigenom de många slingriga hvalfven.

(Bref till enkefru Wallin).