Part 3

Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver, blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar, som för Reiskes öfversättning af _Abulfeda_ begärde först 2 mark 8, men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de intressantaste bland dem jag såg.

Aug. 13.

Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen. Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring, som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos, ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder och choser. I sanning _Fader vår_ behöfver inga handupplyftningar eller vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof, och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.

Aug. 14.

Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier, der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få _Desguignes_ Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den bästa platsen kostade 4 skilling och _Hvita frun_ spelades med inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.

Aug. 15.

Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo _Zampa_, som gafs verkligen miserabelt för Hamburg. Hr _Stritt_, Zampa, var en usel både sångare och spelare, likaså M:r _Cornet_, Camilla, hvilka båda gåfvo Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med den Alexandrinska.

Aug. 16.

Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt. Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som jag förut funnit Wasilieff vara.

Aug. 17.

På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf här _Die Papiere des Teufels_ jemte en annan piece, som vi ej sågo, emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej. Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och ju dummare Witzen är, desto bättre.

Aug. 18.

Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull. För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda, men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren, isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de förre roade sig öfver det Tyska _ja wohl_, som man ock verkligen hör, här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som hos oss _ja så_. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman, och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark, rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad med min Spanior och köpte billet till ångfartyget _Havre_, packade mina saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela natten ej sof det minsta.

Aug. 19.

Gick om bord på ångfartyget _Havre_ kl 5, följd dit af Staudinger, den sista Finne jag troligen på länge får se -- och gråten stod mig verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs, då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,) lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje. Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något, alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt, hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det hvarpå vi nu voro, nemligen _Havre_, det exactaste machineri; och det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra, som uppkastade glittrande diamantperlor, -- ett skådespel så skönt och så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.

Aug. 22.

Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust, som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar, liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn, så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by. Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält; men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England. Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung, och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss. Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus _Hotel de la Neustrie_. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap, som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.

Aug. 23.

Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra, blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden, besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter, som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden. Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet, fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden. Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden, derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt, qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18 årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna, som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred. Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare än i Tyskarnes.

(Ur bref till enkefru Wallin.)