Part 24

Det är just ingen rolig tid jag har att skrifva om, blott min lärospån och skoltid i Egyptens hufvudstad, då du troligen förmodar mig vandra bland det gamla Egyptens månghundraåriga tempel eller trampa Faraoners stoft i grafvar, huggna i hälleberget. Men den så väl planerade resan till öfra Egypten, hvilken jag tänkte företaga hufvudsakligen för att rikta vårt anatomiska kabinett med skeletter af Egyptens djur, och om hvilken jag i bref af den 22 februari underrättade _Bonsdorff_, har åtminstone tills vidare krupit i skrinet. Min tillämnade reskamrat, en viss antiqvar och naturalist _Anfossy_, här vanligen känd under namnet _Murad Effendi_, drog nemligen ut på tiden från ena veckan till den andra och blef aldrig färdig; det led in på mars månad, då vår generalkonsul Hr _Kraemer_ återvände från en resa, som han under vintermånaderna gjort upp till öfra Egypten, och afrådde mig ifrån att numera för den börjande hettan företaga färden. _Murad Effendi_ började äfven uppgifva sin föresats att resa och sade sig nödgas bege sig till Syrien. Jag beslöt således, äfven på läkaren _Prunners_ och andras inrådan, att för närvarande slå denna resa ur hågen, ehuru Kraemers entusiasmerade berättelser om alla de under, han der sett, kommo mig att känna grämelse och förtret öfver den tillintetgjorda färden, äfvensom isynnerhet öfver det förhastade bref till Bonsdorff, hvari jag bad honom sända mig mynt till uppköpande af djur. Men härom senare. Jag vill först i korthet redogöra för den tid af tvenne månader, som jag tillbragt här. Såsom jag i mitt sista bref af den 20 januari från Alexandria [Detta bref hann aldrig sin bestämmelseort, utan förkom på vägen. Utg. anm.] underrättade dig, anlade jag vid min afresa derifrån orientalisk drägt; men af flathet och på några Européers inrådan hade jag ej lindat _turban_ om min _tarbosh_. Detta har sedan ofta förargat mig. Väl anlägger jag den nu här då och då om aftnarne, men bär den ännu ej för beständigt; dock såsom jag hoppas skall jag snart _ata'ammam_, för att ej mera aflinda shawlen från mitt hufvud. Färden på Nilen, Egyptens enda men outtömliga rikedomskälla, var oändligt härlig och rolig, ej allenast för sjelfva det egna i landet och luften, utan äfven för det roliga folket om bord på vår lilla bark eller speljakt, på hvilken jag för min räkning hyrt kajutan, kallad _mak'ad_. Besättningen bestod af 8 man och passagerarne voro ungefär lika många. Jag tillbragte största delen af dagen och aftonen med dem, sittande på kajuttaket bredvid styrmannen, lyssnande och deltagande i deras samtal på deras härliga _fasiha_ språk. Folket här har öfverhufvud, äfven de sämste, ett eget naturligt, men högst vältaligt sätt att berätta och föredra en sak, med en ton och accent i deras tal litet liknande våra äkta Finska bönders, ehuru oftast något lifligare. Mig var det det största nöje att i de härliga mån- och stjernklara nätterna sitta ibland dem, låta dem stoppa sina pipor från min tobakspung, röka och dricka kaffe med dem och höra på deras prat, ehuru deras språk och egna folkdialekt var mig då mycket svårare att förstå än numera. Resan räckte en hel vecka; men tiden förekom mig ej alls lång, gick ej heller utan gagn och nytta förbi, emedan jag hade det yppersta tillfälle till öfning i språket. Blott några Turkar, som voro bland passagerarnes antal, besvärade mig något med sin påhängsenhet och jag hade all möda att hålla dem på afstånd. Anländ slutligen till Kairo, tog jag in i en _vekaleh_, på hvilken jag fått adress af min gamle gode _muezzin hagi Mohammad_ i Alexandria. Här bodde jag omkring 5 dagar, betjent med största välvillighet af tvenne _bavaber_, som höllo mig för en rättrogen moslim, kokade och drucko jemte mig mitt kaffe alla morgnar, aftnar och andra stunder på dagen. Min afsigt var dock ej att stanna länge der. I rummet der jag bodde funnos inga fönster, utan blott så kalladt _darbezzineh_ eller trädgallerverk, genom hvilket damm, stoft och foglar flögo ut och in. Jag anmälde mig genast hos vår konsulsagent härstädes Hr _Bokti_, en Levantinare, född i _Gizeh_, här i granskapet; blef af honom på det välvilligaste emottagen och af hans janitschar, en gammal hjerttrogen Arnaut _Amin Agha_, beledsagad till _Tantawis_ bror och några andra, till hvilka jag från honom hade bref, samt vidare omkring i staden för att söka mig ett hus. Jag stannade slutligen vid ett qvarter, bestående af en stor orientalisk _ka'ah_ och några andra små lägenheter, som kök &c. Den fullkomligen Arabiska smaken i detta qvarters inredning intog mig för det. Det var beläget i Kopternas qvarter i _Asbukijeh_ och der bo utom mig äfven 4 Fransoser. Det var färdigt möbleradt, så att jag ej hade besvär med anskaffandet af husgeråd. Dock upptogs den första veckan nästan hel och hållen med ordnandet af mitt hus, allehanda uppköp af nödig provision och anskaffandet af en tjenare. Jag kom slutligen i ordning och började tänka på anskaffandet af en lärare samt att göra bekantskaper. Jag gjorde sådana med lätthet bland här boende Européer, såsom läkaren _Prunner_, hvilken under fälttåget _Hegaz_ tjenstgjort vid Egyptiska armén, färdats och vistats ibland Vahabiterne och för öfrigt är en högst älskvärd, insigtsfull man. Vidare med en annan Tysk _Palme_, som gjort en färd i Abyssinien och publicerat en beskrifning derom. Vidare med Hr _Wrede_, en Hannovrare, nyligen hit återvänd från sin resa i Jemen, der han samlat _Himjaritiska_ inscriptioner. Han, såväl som _Palme_, har lärt sig Arabiskan blott genom praktik, de kunna för öfrigt hvarken läsa eller skrifva språket och känna föga eller intet af dess litteratur. Den senare är hitkommen för omkring 10 år sedan såsom spritfabrikant, har sedan vistats här med allehanda göromål, färdats med resande såsom tolk och säges vara en äfventyrare. Men jag var ej hitkommen för att lefva bland Européer och göra bekantskaper bland dem, såsom jag ej heller önskade det. Jag tänkte således blott på att få sådana bland Araberne. Hittills hade jag blott haft att göra med schekher öfver stadsqvarter, tjenare och handelsmän, med hvilka affärer fört mig tillsammans. Deras bekantskap, till hvilka _Tantawi_ rekommenderat mig, convenerade mig ej ännu; emedan de bodde midt i staden, invid den heliga och stora moskén _Azhar_, samt jag ännu utan turban och med min ringa öfning i språket ej ville uppträda ibland _Masrs 'Olama_. Jag skaffade mig således på annan väg några andra bekantskaper, sade åt dem att jag behöfde en lärare i språket och fick på deras rekommendation en _'Attar Abdolkhalik_, som alla dagar kom till mig omkring _'asr_ och blef sittande till _maghrib_, hvarefter vi oftast gjorde ett litet mål tillsammans och sedan gingo ut i cafén och hörde någon _Muhaddit_ eller sångare. Han var väl ingen lärd eller i Arabiska litteraturen väl bevandrad man, men för mitt behof af öfning i talspråket en tillräckligt god lärare. Härunder uppsteg hos mig tanken på en färd till öfra Egypten. Den borttog mycken tid för mig, emedan jag länge vacklade än hit, än dit, förän jag rätt kunde besluta mig dertill. Då jag slutligen deciderat mig och _'Abdolkhalik_ hörde mitt beslut, blef han plötsligen borta, jag vet ej af hvilken orsak. Kanske tänkte han mig vara en rik frikostig _Amir_ från _Mamons_ och _Raschids_ tider och att jag skulle ösa skatter på honom samt göra honom i hast till en rik man; kanske ansåg han ej löna mödan att för de 10 dagar, jag ännu tänkte dröja här före min afresa, gå hos mig och prata Arabiska; kanske fattade han misstankar om renheten af min Islam (ty jag passerade alltid för honom och hans vänner för en moslim), då jag tänkte göra en lång resa blott för att se gamla, fördömda Faraoners verk: nog af, han blef borta. Jag kände redan för väl folkets karakter för att söka upp honom och visa mig särdeles angelägen. Också upptog tanken på och förberedelserna för min tillämnade resa nästan hela min tid och mitt sinne. Jag har dessutom gjort bekantskap med den ende här befintlige damasquineur _Ustad Mahmod_, en högst treflig, välvillig man, med ett outtömligt förråd af historier och sagor samt mycken qvickhet. Hos honom tillbragte jag ofta mina aftnar på det roligaste sätt, åt qvällsvard hos honom och en i samma hus boende slägtinge, eller de hos mig, allt välförståendes utan knif och gaffel, hvilka don jag ej vidrört sedan jag kommit hit. Nu kom vår generalkonsul _Kraemer_ hem från sin resa till öfra Egypten, på hvilken han tillbragt ungefär tvenne månader, samt med honom en ung man _Timofejef_, som under den tid jag freqventerade orientaliska institutet i Petersburg var elev der. De afrådde mig båda ifrån att nu företaga resan dit och jag lyssnade så mycket hellre till deras råd, som min tillämnade reskamrat _Anfossy_ ej blef färdig och det blifvit mig för dyrt att göra resan ensam. Så hade nu denna tid af halfannan månad gått, väl ej förlorad, men dock utan att medföra så stort gagn som jag trott. Jag kom hit alldeles främmande samt, hvad värre var, osäker och obeslutsam huru jag skulle uppträda, antingen som moslim eller kristen. Hörde så på råd från höger och venster, för att ej bli narrad eller uppdragen; men har nu funnit att jag gjort klokast, om jag blott följt egna funderingar. Denna tid har kostat mig mer än behöfligt varit, utan att dock gagna så mycket som den kunnat gagna mig, om jag förut kännt förhållandena lika väl som nu. Jag har dock med krångel i bazarerna och genom det folk jag kommit i kontakt med, fått öfning i folkspråket, så att jag numera väl kan göra mig förstådd af dem, under det jag af schekher och mera bildade får beröm, med det vanliga _lisanek fasih_. Dock ser jag för hvarje dag allt bättre och bättre, huru mycket mig ännu fattas och huru svår Arabiskan verkligen är. Du vet sjelf och känner bättre än jag (_Inte akhbar minni_) svårigheterna i sjelfva språket; här har jag lärt mig hvad svårare är, nemligen en viss fraseologi, isynnerhet vanliga komplimenter och artigheter, som äro alldeles oundgängligen nödvändiga att känna. Det är af sådana man genast igenkänner en fremling. För öfrigt bör i allt visa sig en viss egen orientalisk karakter, i att gå, stå och sitta. Man igenkänner genast en Europé t.ex. på hans gång, han må för öfrigt vara aldrig så väl utklädd, om han ej tillegnat sig orientalernas långsamma, afmätta och gravitetiska steg. Orientalen, isynnerhet Turken, går mycket makligt, utan att titta omkring sig hit eller dit, Araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträtta, men den lärde och fromme moslim rör sig alltid afmätt, med en viss värdighet, läsande oupphörligen, isynnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande _bis millah_, antingen ensamt eller tilläggande _errahmani rahim_; i allmänhet alltid mumlande något för sig sjelf och, i fall det är annat än böner, ofta smått gestikulerande med sina händer. I helsning och komplimenter följes isynnerhet en viss tabulatur. Så ger en moslim här t.ex. aldrig helsningen _salam aleikom_ åt en, som han vet eller tror ej vara moslim; helt nyligen hörde jag en schekh allvarligen bannas på en handelsman, för det han vid uppstigandet till mig gaf _selam_ åt en oss mötande Armenier. Härmed var man ej så noga i Alexandria, ty jag fick och gaf alltid _selam_, ehuru klädd i min fnuttiga Tyska paletå. Men här har jag ofta ej fått denna helsning, troligen mest för den felande turbanen. Den första frågan efter helsningen är vanligen _tajibin_ och genast derpå, utan att afvakta något svar, _esh halkom_ och _kef kefek_. Härpå svaras _allah jebarik fik_ eller _alhamdo lillah_ och frågas genast igen af den helsade samma frågor; härunder slår man flata händerna tillsammans, kysser sin egen hand och för den derefter till hjertat eller pannan. Nu upprepas ånyo samma frågor af _tajibin_ &c., men brukligare är uttrycket _vahashtinna_, hvarpå svaras _allah la johash minnik_; sedan säges _salamat_, svar: _allah jesallimek_, sedan _anastinna_, svar: _alla iaansek_. Hvarje stund samtalet stannar litet af, upprepas ofta samma frågor och svar igen, eller andra af ungefär samma mening. För öfrigt vid allt hvad man gör och företager säges _bis millah_; när t.ex. en handelsman tager alnstickan för att mäta det tyg hvarpå han kanske skinnar köparen, när man tänder ett ljus, när man träder in i huset, säger man _a'szo billahi min essheitani ragim_, eller annat dylikt. I allmänhet finnes ingenting som kan göras utan att yttra något om _allah_, eller om _ennebi_, deras fromt, nästan som en afgud dyrkade profet, vid uttalandet af hvars namn du alltid måste be Herren välsigna honom, med _allahomma salli 'aleih_, eller något dylikt. Råkar du i träta med någon om priset på någonting, vare sig hvad som helst, och du förifrar dig, såsom folket här alltid gör, säges dig _salli 'annebi_ (_salli 'alannebi_), då alla kringstående genast upprepa _allahomma salli 'aleih_, och sinnena lugna sig för en stund. Om man är i sällskap eller ensam utropar man ofta _astaghfir allahi l'adsim_, ungefar såsom man hos oss emellanåt drar en djup suck, eller säger man _jarabb, allah_ eller något dylikt. Men detta är ringa. Jag känner ännu föga af alla dessa komplimenter; de äro otaliga och skulle säkert upptaga digra volymer, om man ville samla dem alla. De äro dock här oundgängligen nödvändiga och jag måste efter förmåga söka att tillegna mig dem. I början t.ex. när jag blef förföljd af tiggare och svarade att jag ej hade småpengar, eller något dylikt hos oss brukligt, kunde jag aldrig bli af med dem; de följde mig långa vägar och plågade mig förfärligt. Sedan har jag lärt mig att svara dem: _alla jaghnik_, eller _allah jarzok_ eller något dylikt, och långt ifrån att bli förföljd af dem vidare, får jag af mången höra någon kort bön. Här måste i allmänhet allt gå efter det gamla bruket och _fi kulli she fih kanon_; den som ej känner denna kanon, han blir ej allenast bedragen och uppdragen förfärligt, utan äfven utskrattad och begabbad af den, som bedragit och vunnit på honom. Ger du t.ex. åt en åsnedrifvare (isvotschikarne här) 5 eller 10 fadda för mycket, fordrar han säkert mera; men ger du honom efter _kanon_, huru ringa det än må vara, kysser han pengarne och säger _barakat varsen_, hvilket han aldrig säger om han fått förmycket. Då skrattar han åt dig på ryggen och berättar för sina kolleger, huru han dragit upp en _reshim_. Känner du åter kanon, så får du heta geda, till min stora förundran alldeles likbetydande med det Ryska molodjets, en rask beslutsam man, med presence d'esprit samt alla möjliga nyanceringar af manlighet och fintlighet, precist som det Ryska ordet. Tages man dessutom för en icke moslim, gör sig folket här en ära af att skinna oss; det är löjligt att se huru rika Engelsmän och Fransoser bli lurade på alla håll, af betjenter, dragomän och alla andra. Häraf kan du dömma huru svårt det är att först inrätta sig här. Dertill är folkets karaktär och lynne alldeles eget, oändligen svårt att fatta och förstå. Man måste gå deras gång, aldrig skynda eller brådska i något, ty _assabro tajib_ eller _gamilon_, man måste prata med dem länge och tala räson; ty ett förnuftigt ord med någon strof om _allah_ höra de alltid på och lyssna till. När man går i bodarne för att köpa något betydligare, måste man sätta sig upp, röka en pipa, dricka en kopp kaffe, derpå börja handeln och prutningen, samt sedan läsa _fatheh_ tillsammans med köpmannen. När man antar en tjenare, läser man äfven _fatheh_ med honom och hans förhållande till dig är sedan oftast blott såsom en vän i ditt hus, men ofta och i flera fall mycket ödmjukare och tjenaraktigare än hos oss. Att afgöra och bestämma priset med någon, vare sig på en vara eller tjenst eller hvad annat som helst, är svårt, ofta omöjligt; man upprepar på ömse sidor _kol_ eller _kallim inte akhbar_ och sedan börjar man åter räsonnera, utlägga och bevisa att den andre bör känna priset bättre. Härunder upprepar som oftast den säljande _valla belash_ eller _inta ragil tajib in sha allah_ och dylikt. Då slutligen någondera parten sagt en summa, ventileras ännu mycket derom, tills slutligen handeln afgöres eller helt och hållet uppgifves af den uttråkade köparen, såsom ofta händt mig. Tålamod behöfs här mer än allt annat och någon här tillbragt tid måste göra hvar och en till en Job. Med allt detta ser man folket här alltid lätt och snart förifra sig, skrika och gråta harmtårar öfver den obetydligaste sak. Då må den främmande ej bli rädd och fälla tonen, utan skrika ännu dubbelt högre och regera med händer och fötter, men dock med ett visst lugn och värdighet, så vinner han lätt öfver folkets skrik, om han har rätt och talar ett förnuftigt ord om _allah_ eller så. Man kommer mycket lätt till rätta med dem, om man går deras väg och känner dem rätt, men i annat fall, om man vill tvinga dem in på sina åsigter och ej uppfattat deras lynne, kommer man ingen vart. Jag har, under det jag gjort dessa observationer på lifvet och folket, ofta blifvit utledsen öfver deras opålitlighet i löften, deras eviga _bukra in sha allah_ och _keman shoajeh_ och deras ofta obegripliga lättsinnighet, vid sidan af deras gravitet och allvar. Jag bodde dessutom i ett qvarter af blott kristna, aflägset från de egentliga äkta Araberna; mina Arabiska vänner kallade det _akhir eddynja_ och _mahall-i fesad vaniges_. Men ej allenast qvarteret förtjente detta namn, äfven det hus hvari jag bodde och de Fransoser, som bodde der jemte mig. Det var på sätt och vis _heram_ för en rättrogen moslim att besöka mig här, och äfven jag sjelf hade blifvit utledsen, såväl på stället, som på dyrheten af min hyra och mitt lif här. Jag beslöt således decisivt såsom jag redan längesen tänkt, att flytta bort och rådgjorde med min goda vän _Ustad Mahmod_. Han erbjöd mig sitt hus att bo uti, skulle inreda åt mig ett rum och jag skulle äta och lefva hos honom, såsom en medlem af hans familj. För mig kunde naturligtvis ingenting vara önskligare, jag omfattade denna plan samt hans anbud med största begärlighet, och var redan färdig att flytta dit, men gick först till vår konsuls-agent Hr _Bokti_, för att taga ut något af mina hos honom deponerade pengar och underrätta honom om min föresats att flytta. Han sade då att det var rent af omöjligt, att han i detta fall ej kunde lofva mig något skydd och något försvar såsom Rysk undersåte. Ehuru jag hoppas åtminstone här aldrig komma att behöfva det, ville jag dock ej göra emot den gamle gubbens önskan och uppgaf min plan, ehuru oändligen påkostande det var. Visserligen skulle det ha varit en hittills i mannaminne oerhörd sak, att en _nosrani_, en kristen hund, trängt in i en Arabisk familj, bestående af tvenne män, två qvinnor och en snart giftvuxen dotter samt andra barn. Det är sannt de ansågo mig, såsom jag tror, för en rättrogen moslim, men också i detta fall skulle det varit ovanligt. Jag skulle i alla fall vågat kuppen, om den gamle _Bokti_ ej så bestämdt varit deremot. Jag nödgades sålunda till min stora förargelse uppge den några dagar med så stort nöje hyllade planen. Dessa dagar var hitkommen en ung Rysse från universitetet i Kasan, som färdats länge i Persien och nu anländt hit för att på omkring 2 månader undersöka Arabiska dialekten här, ehuru han ännu känner föga Arabiska och nästan alls icke kan göra sig förstådd eller sjelf förstår språket i Kairo. Han tog ett ledigt qvarter i samma hus, som jag bebodde; jag tillbragte några dagar hos honom, sedan jag uppgifvit mitt rum och sprang omkring för att söka mig ett nytt. Efter krångel och språng och oändligt tråk, tog jag qvarter i en stor _vekaleh_, väl till största delen bebodd af Greker, men i den flygel jag bebor nästan tom och bebodd utom mig blott af en gammal hjertlig Turkisk skräddare. Det är beläget i en af de mest trafikerande trakter af staden, kallad _Gemelijeh_, nära till den största bazaren _Khan elkhalili_ och icke långt från den största moskén _Azhar_. Jag hade nu bestyr med att skaffa dit de nödigaste möbler, ty i rummen, som äro 2 jemte ett kök, fanns ej annat än toma väggarne och den ungefär 3 tum höga uppmurade _mertebeh_ längs en af dem. Denna _mertebeh_, belagd med bolster och dynor, öfverdragna med kattun, utgör den här vanliga _divanen_. Dessa dynor måste jag således anskaffa, jemte halm-mattor på golfvet. Ty vid inträdandet i det större rummet ifrån köket är här, såsom i nästan alla rum, golfvet upphöjdt, och här, såsom du vet, aftar man skorna och träder barfota upp på golfvet. Detta och annat måste jag nu anskaffa, sedan jag först förmått _bavaben_ jemte ett annat hjon att skura och skubba smutsen och dammet från rummen, hvilka först när jag såg dem sågo ut som ett Augias stall. Lyckligtvis finnas här fönster och glas, som i denna stad är en raritet; men flera rutor äro söndrade och dessutom karmarne så glesa, att under den nu börjande _khamasin_ dammet flyger in i stora moln samt lägger sig på golfvet och dynorna, sålunda närande loppor till oändlighet. Men de höra till Egyptens många landsplågor, sådana småsaker och annan ohyra får man ej låtsa bry sig om. Min gamla shekh och lärare _'Attaren Abdolkhalik_, hvilken jemte sina vänner, såsom jag fått höra, hållit mig för en spion, hitsänd af Ryska sultanen för att undersöka deras land, hade sin bod några steg från den _vekaleh_ jag nu bor uti. Jag träffade honom således ganska snart efter min flyttning hit och han var glad och vänlig såsom förut. Hans lilla bod är en samlingsplats för mycket folk, som gå fram och tillbaka i sina göromål eller annars drifva omkring. Jag är naturligtvis en af de senare, och här hos honom, i eller utanför hans bod gjorde jag genast de första dagarne bekantskap med åtskilliga män; bland andra med shekhen i den moské, der folket i _Gemelijeh_ håller sin fredagsbön, shekh _Sharawi_, och med en annan shekh _Ibrahim_, som säger sig hafva i 33 år beständigt färdats omkring i verlden, ehuru jag först af hans utseende ej kunde uppskatta hans ålder högre än så. Han säger sig vara barnfödd i _Medineh_, sedan vid femton års ålder kommit hit med sin far och kort derpå begifvit sig på resor, besökt Indien och andra trakter af Asien, äfven varit i London, så att han känner åtskilligt af Europeiska lagar och bruk; han är öfverhufvud en högst egen, af åtskilliga här boende något misstänkt man. Han kan utantills verser till oändligt tal, sitter oftast om aftnarne på någon hög _mertebeh_ utanför en stängd bod och sjunger till vår stora förlustelse. Utom dessa gjorde jag här bekantskap med alla andra grannar, allehanda handelsmän &c. som bo här i vårt qvarter. Jag hade i detta _vekaleh_ blifvit rekommenderad och presenterad för portvaktaren såsom moslim af _bavaben_ uti den _vekaleh_ jag bebodde de första fem dagarne af min vistelse här. Likaledes hade (såsom jag åtminstone förmodar) jag blifvit rekommenderad af _Abdolkhalik_ för hans vänner. Här gäller en rekommendation mycket, ty en man, som kommer oförhappandes Herren vet hvarifrån, samt är (såsom man här säger) _'ala bab ollah_, utan bestämdt göra och sysselsättning, har svårt att skaffa sig bekantskaper, utan att vara känd och rekommenderad af någon. Jag hade den lyckan, som du ser, att vara det på tvenne håll och blef derföre på det välvilligaste upptagen och bemött. Om dagarne vankar jag från ena boden till den andra, sitter hos dem, pratar med allt möjligt slags folk, deltager i deras frugala måltid vid middagsstunden, och om aftonen samlas de ofta hos mig för att dricka thé eller kaffe. Jag är nästan hela dagen i sällskap med Araber och talar högst sällan något annat språk. Af _Abdolkhalik_ hade jag dessutom blifvit rekommenderad som en god läkare, och då han i sitt hus hade en syster som var sjuk, bad han mig ordinera åt henne något efter hans beskrifning om hennes sjukdom. Jag sade att en läkare ovillkorligen måste se den sjuka och han förde mig till henne. Hon var naturligtvis beslöjad och visade åt mig blott det ena af sina svarta ögon; när jag fordrade att hon skulle visa sin tunga, var det löjligt att se huru hon vred och vände sin slöja, för att betäcka hela det öfriga ansigtet. Men då jag följande dagen, enligt hennes brors önskan, var närvarande vid applicerandet af kopphornen, blygdes hon ej det minsta att låta mig se hela sitt fulla bröst. Sedermera har jag gjort många sjukbesök, såväl hos qvinnor som karlar, och har hittills lyckats väl i de få kurer jag hunnit göra, alltid ösande ur den receptbok jag under Törnroth och Ilmoni gjorde hemma hos oss på Clinicum. Jag tror att jag hos mina grannar i _Gemelijeh_ står i rop såsom god läkare och kunnig i vetenskaper. Jag gäller hos alla för en moslim, ger och får _Selam_ helsningen; men flere, isynnerhet shekh _Sha'rawi_, plåga mig, isynnerhet om fredagen, med anmodan att komma och hålla bön med dem i deras moské. Jag har ännu ej kunnat besluta mig dertill och vet ej huruvida det nu kunde vara rådligt; ty jag kunde i början ej undvika att komma i relationer med Européer och blefve sålunda af många känd som kristen. Vore jag här alldeles oberoende, och om intet konsulat här funnes, så skulle jag ej tveka i valet, ty jag är säker på, att om jag blott en gång hållit min fredagsbön med dem i en moské, jag utan minsta tvifvel skulle gå och gälla för en from rättrogen moslim. Nu fruktar jag att många af mina bekanta hemligen tvifla på renheten af min Islam, i anseende till min vägran att gå med dem i deras moskéer. Dock det kan i det hela göra mig detsamma hvad de här tro om mig; jag förutser nästan med säkerhet, att de förr eller senare måste bli försäkrade om att jag ej är moslim, genom folk som sett mig i sällskap med kristna. Men jag må nu gälla för det ena eller det andra, så skall jag dock efter någon tid besöka deras moskéer. _Abdolkhalik_, som går mig tillhanda i allt, har redan skaffat mig en egen sorts tjenare, sedan jag derförinnan på denna korta tid förafskedat 3 tjenare. Han är en man af omkring 50 år, har fordom (för 4 år sedan) haft sin egen bod med allehanda slags essencer, rosenvatten &c., som han sjelf destillerat, men nu kommit på förfall. Han förstår sig på allehanda, ej allenast hushållsgöromål, såsom att laga mat och tvätta med mera, utan är äfven kunnig i historier och _el ahadith_; så att han på sätt och vis är min tjenare, vän och lärare. Om morgonen kl. omkring 9 kommer till mig en Arabisk musicus, som lär mig blåsa flöjt. Den Arabiska flöjten _Nai_ är helt olika vår, ty ehuru jag hemma hos oss äflats länge och väl med musik, har jag nu i flere dagar fått sitta och arbeta på att få ljud i den Arabiska flöjten. Så får man alltjemt börja med abc. Middagstiden, då min flöjtblåsare shekh _Dawod_ lemnat mig, kommer en annan shekh, som läser grammatica med mig; vid _'asr_ kommer en ung man som lär mig skrifva, och vid _maghrib_, då jag gjort min måltid, går jag ut, sitter i bodarne och spatserar litet; om aftonen en stund efter _'esha_ går jag antingen att höra någon _muhaddit_ eller konsert i något privat hus, eller har jag några af mina grannar hos mig på thé eller kaffe. Du ser sålunda att jag är väl inrättad och väl upptagen hela dagen. Ehuru jag redan så länge varit här, har jag hittills ej färdats mycket omkring, ej ens ännu besökt de närbelägna pyramiderna. Jag hade i början nog göra med att litet orientera mig i denna särdeles villsamma stad. Men sedan jag en dag stigit upp på det så kallade berget _Mokattam_, som dock egentligen ej är annat än öknens sandhöjder, och der med min kompass sett direktionerna och sträckningen af staden, går jag nu alltid med kompassen i fickan och hittar alltid tillrätta, ehuru ofta på långa omvägar och efter vilsegående i de stängda qvarteren, der slutligen mötande folk och barn skrika åt mig: _ma tinfidsh_ eller _mosh nafid_. Min nya tjenare _Sejid 'Ali_, som känner Kairo ut och in, lofvar föra mig allestädes omkring och _lamma jidfil-dynja af arragak 'ala Masr kulleha_. Hvad jag dock sett med stort nöje var _Molid ennebi_, som börjades den 23 mars och räckte en veckas tid. Man hade några dagar förut uppslagit tält längs _birket elazbukijeh_, som fordom _fi ajam ennil_ var en liten insjö, men nu blifvit förvandlad till en allmän promenad. Högre upp mot stadssidan hade man tagit upp nästan alla bodar och förvandlat dem till sötsakersbodar. Häromkring samlades nu folket och roades om dagarne af dansare, sångare och konstmakare &c. De senare, _hawa_, åto t.ex. blår och spottade ut rök, pluggade en trädkula in i munnen på en bredvid stående gosse, som var hans handtlangare, lade denne på hans händer och knän med magen mot marken, bultade litet på hans rygg och lät kulan flyga högt upp i luften från hans blottade bakdel, till stor förlustelse för det kringpackade gapskrattande folket. Härunder pratade han oupphörligen plumpa pöbelqvickheter och omringades af 3 andra halfsvarta och smutsiga pojkar, som oafbrutet skreko och grinade, samt säkert skulle föreställa några af honom ur mörkret uppbesvurna genier. Skada att numera inga _ghavazi_ eller offentliga danserskor få visa sig; dem, liksom alla andra glädjeflickor, har den nuvarande paschan alldeles fördömt och bannlyst, så att man här ej såg af qvinnokönet andra, än några beslöjade gummor och flickor, som suto och sjöngo eller slogo tambour de basque. Andra förde apor omkring, hvilka de läto rida på hundar &c. Sådana ungefär voro förlustelserna om dagen, de voro blott för pöbeln. Om aftnarne var det egentligen som man firade profetens fest och natten genomvakades till hans ära. Skriftlärda och andra fromma moslims samlade sig dit omkring _maghrib_ eller _'esha_, bildade kretsar i de uppslagna tälten, läste ur en bok, kallad _Delail_, om deras profet, höllo _'esha_ bönen i sällskap och stämde derpå upp en _Zikr_. De stodo i ring, i hvilken hvem helst som kände sig kallad kunde inträda, upprepade oupphörligen och oföränderligen _Allah_ med en djup dåf röst, medan en eller flere, som stodo öfverst i ringen, sjöngo till denna kör strofer ur Koran, allt med då och då iakttagna pauser. I andra tält mumlade kören _la illaha illa lallah_, och i andra accompagnerades solo recitationen af den Arabiska milda flöjten. Härunder gjorde alla assisterande beständiga rörelser, än blott med sitt hufvud, än med hela öfra delen af kroppen, ansträngande sig och sålunda späkande sin lekamen på det strängaste. Detta mödande frambragte på de flesta en viss, den hektiska liknande, rodnad på de bruna kinderna, hvilken tillika med det fromma, allt jordiskt glömmande, blott _Allah_ och hans profet ödmjukt hängifna uttrycket i deras ansigten (eller kanske hellre det helt och hållet uttryckslösa ansigtet med slutna ögon) gaf dem ett utseende, som särdeles contrasterade med deras ofta trasiga och smutsiga kläder. Kören, hörd på afstånd, liknade mumlet af brummande björnar eller suset af det efter en storm småningom lugnande och mot stranden flämtande hafvet; jag kan ej neka att allt detta gjorde på mig ett djupt intryck och att jag sällan sett någon religiös ceremoni, som behagat mig mera. Då vi i de mest utarbetade, utkrånglade körer bjuda till att med orgel och annat sjunga Herrens låf, sjunger eller rättare mumlar Araben det med ett oupphörligt och oändligt upprepande af hans namn, utan melodi och utan harmoni, så lärd troligen af den entoniga vind, som drar genom Arabiens öknar. Sådana _Zikr_ höllos här till stort tal, jag räknade omkring tolf, och ehuru de alla voro lika och enahanda, var det dock _kejfijeh_ i hvar och en, såsom man här säger. De fortsattes hela natten och jag kan i sanning ej begripa, huru de kunde hålla ut dermed, om icke den religiösa exaltationen och deras enthusiastiska kärlek för sin profet gaf dem krafter. Festen slutades den 30 middagstiden, med den högst besynnerliga ceremonin _doseh_. Omkring 100 män, mest _dervischer_ af någon sekt här, lade sig med magen på marken, packade med sina sidor den ena tätt intill den andra, och shekh _Bekri_, sittande på en stolt stor hingst, framskred långsamt, med en man på hvardera sidan ledande hästen, öfver de prosternerades ryggar. Allt efter som hästen berört deras ryggar, stego do upp eller blefvo upplyftade och famntagna af slägtingar och vänner. De tycktes alla vid uppstigandet vara förbryllade och sanslösa. Jag, såsom läkare kantänka, trängde mig till för att se om deras ben voro brutna eller något dylikt händt dem; men till min stora förundran fann jag dem, efter några ögonblicks sanslöshet, vakna upp till medvetande, utan tecken till den allraminsta förvirring eller någon slags tillfogad skada, samt glada och muntra tala om för de kringstående, huru lätt hästens fot varit, att de knappt kännt dess steg på sin rygg, eller de ledande männernas på sin nacke. Jag tror således att de första ögonblickens sanslöshet var blott religiös, from glömska af det närvarande. Hela denna vecka hade jag tillbragt ibland folket, isynnerhet om aftnarne, aldrig tröttnande att höra på _zikr_. Trängseln var alltid stor, men isynnerhet vid _doseh_, hvarvid jag tror att flere barn och pojkar under åskådarnes fötter foro mycket värre, än dervischerna under hingstens. En annan högtidlighet hade jag kort förut äfven nöjet att öfvervara, nemligen _nezlet el hagag_. Jag hade aftonen förut begifvit mig till _Ustad Mahmod_, tillbragt natten hos honom, jemte hans slägtinge _Hossein_ och en annan ung man. Om morgonen stego vi bittida upp, begåfvo oss ett stycke utom staden genom _Bab el foteh_, och mötte då dels allena gående, dels små afdelningar återvändande pilgrimer, somliga föregångna af musikanter och omringade af välkomnande slägtingar och vänner. Häribland hördes ofta det skränande tjutet af qvinnor, hvilkas antingen män eller söner icke återkommit, utan dukat under för den besvärliga vägens vedermödor. Det var i allmänhet brokigt; alla hemkommande voro på det grannaste utstyrda, isynnerhet de qvinnor som vallfärdat. Det till stort tal ifrån staden utströmmande folket hade lägrat sig i cafén vid vägen, ropande åt sina återvändande vänner _Selam_-helsningen, _bisselameh_ och annat dylikt. Men det bästa var sparadt till följande dagen, då _Mahmel_ hemtades upp till citadellet och der öfverantvardades åt pashan, åtföljd af _Emir elhagg_; han var en gammal _Maghrabi_ gubbe, klädd i ett par Turkiska hvita vidbyxor, räckande till närmare fotknölarne och uppbundna om lifvet med ett bälte, men för öfrigt alldeles naken, till och med utan hufvudbonad på sitt halfskalliga orakade hufvud, hvilket han oupphörligen, så väl nu som under hela vallfärden till och ifrån Mekka, runkar och skakar i afmätta rörelser. Med sin nakna svartbruna kropp, hvita skägg och grånande lockiga hår, omkransande den skalliga hjessan, samt en liksom förstenad blick, nästan utan allt uttryck, ridande på en lättfotad kamel (hvars gumpningar han följde, dels med samma, dels med stridiga rörelser med sitt hufvud), gjorde denne halft _ginn_-like gubbe på mig ett intryck, som jag aldrig förr rönt af någon menniska; sedan jag en gång fått ögat på honom, der han framred i processionen, föregången af pipor och tympaner, kunde jag ej mera vända det ifrån honom. Men detta och annat kan du allt läsa i _Lanes_ förträffliga arbete om "The modern Egyptians." Hvad _Lane_ beträffar, har jag ännu ej velat göra hans bekantskap, emedan (såsom jag erfarit) han lefver helt och hållet för sig sjelf och blott ibland Araber samt högst ogerna emottar besök af någon Europé. Jag har dock nu gjort bekantskap med hans lärare, den här berömde shekh _Ibrahim Dosoki_ och tänker låta honom presentera mig för _Lane_.