Part 19

Om aftonen kommo vi till _Nagileh_, gingo upp i byn och drucko kaffe i ett kaffehus. Här blef fråga om _ghavazi_ och att vi borde se några af dem. I anledning deraf uppkom ett gräl mellan _'Ali_ och Armeniern. Den förre blef alldeles rasande, då den senare en gång öknämnde honom: son af ett svin. Han tog i den halfrusige Armeniern, skakade dugtigt om honom, skrek _kafir_ &c. och var högeligen uppbragt. Denne _'Ali_ var en Arab, som han sade skräddare i paschans tjenst, och ägde någon liten kunskap i Arabiska litteraturen och _Ahadith_. Han hade, sedan den Turkiska matronan lemnat oss ett stycke bortom _Fum_, inqvarterat sig uti det lilla rummet hon hade upptagit och på det viset kommit mig nära. Vi delade nu vår kost, drucko kaffe tillsammans och voro goda vänner. Dock märkte jag hos honom, hvad jag ännu ej märkt hos någon Arab och ej trott dem om, att han smickrade och sade artigheter. Vi suto tillsammans om dagarne och aftnarne på däcket af mak'ad och pratade med den rolige styrmannen _Ahmad_, som under resan passade upp mig, samt en särdeles rolig gubbe från _Sa'id_, som äfven varit _rais_ på en Nilskuta, men nyligen haft olyckan att bli öfverseglad af ett Engelskt ångfartyg, som krossat hans fartyg. Det var underligt att höra med hvilken ton af lugn hängifvenhet och liknöjdhet han berättade händelsen; när jag frågade hvad han nu skulle företaga sig och lefva af, svarade han det vanliga: _rabbona karim_. Han var i allmänhet trög och svår att få ordet ur munnen; men hade en egen treflighet med sig, som gjorde att jag bäst trifdes bredvid honom och äfven tillbragte största tiden med honom. Ingenting kan tänkas trefligare än att sitta en vacker natt, sådana vi alltid hade under resan, och höra detta folk prata. Det är en egen godhjertad ton och accent i deras språk, liknande litet den man hör hos Finnen, och en okonstlad treflighet, som höll mig långt in på natten hos dem, ehuru jag ej rätt väl kunde förstå deras samtal, i anseende till den egna folkdialekten. Jag fick naturligtvis lof att bestå tobaken nästan åt hela sällskapet om bord. Vi blefvo natten öfver i _Nagileh_ och äfven en del af följande dagen, då jag oaktadt allt mitt puttrande ej kunde få skepparen ut. Han sade att vinden var emot, ehuru vi genom flodens krökningar skulle haft blott ett litet stycke att arbeta oss fram med _elliban_ eller dragrepet, som här allmänt nyttjas. Skutan drages nemligen af 4 till 6 karlar, som gå på stranden, hållande ett rep af palmfibrer (lif) kalladt _liban_, och fastbundet i _kantareh_, ett tåg svarande mot vår lävang, som akterut går öfver rufftaket. Här intogos nu 2 nya passagerare, en Turkisk _binj pasha_ i bakrummet med en liten betjentgosse och 2 honom åtföljande äldre karlar och en qvinna, hvilka 3 fingo plats under det låga däcket fram i båten. Vidare en Turkisk polisman, som fick plats framför _mak'ad_, jemte de andra Turkarne. Denne började genast ställa sig på en alltför förtrolig fot med mig och erbjöd sig att sofva med mig inne i min _mak'ad_. Men jag undanbad mig det och afvisade honom. Binj pashan var sjuk, låg i häftig feber och var ganska ömklig. Han ville promt att jag skulle tillaga åt honom thé, troende att det skulle göra honom godt. Jag efterkom hans önskan och de öfriga Turkarne underläto ej att begagna sig af tillfället samt äfven tigga åt sig thé.

Jan. 26.

Ändtligen på eftermiddagen lade vi ut från _Nagileh_ och seglade ett stycke, men måste snart taga till _liban_. Mot aftonen blef folket trött deraf och fordrade att vi skulle taga land öfver natten på ett ensamt ställe, der till närmaste by var 2 mil (d.v.s. Egyptiska, som jag tror, omkring 2 timmars väg). De öfriga ville det ej, utan fordrade att vi skulle bege oss vidare framåt. Nu uppkom ett litet gräl och ordvexling. Skepparen slöt den och fordrade att vi skulle lägga ut. Folket kom om bord, styrmannen Ahmad tog i skepparen, brukade våld på honom, hjelpt deri af det öfriga manskapet, som tycktes nästan vilja hafva skepparen öfver bord. Turk-polisen kom nu till, slog på sin Turkiska halfmåne af jernbleck, som han bar på bröstet, och sade sig vara _dabit_ samt bjöd lugn. Allt stannade ock snart vi satte ut och togo land efter omkring en timmas fart, på ett ställe der äfven flere andra fartyg lågo. Turkarne, äfvensom _'Ali_, kommo till mig med högst betydelsefulla miner och sade folkets afsigt hafva varit att der taga land och sedan underrätta kringströfvande Beduiner, att här vore fångst att göra på kristna &c., men att jag hade intet att frukta, så länge de voro med mig. Härvid slog polisen på sin bricka och frågade: _fahimt valla la_. _'Ali_ berättade att han för omkring 5 år sedan blifvit på nästan samma ställe öfverfallen och plundrad, då han med några af pashans _harim_ och annat följe kom från Kairo till Alexandria. Jag tror dock intet af allt detta. Turkarne ville blott göra sig vigtiga och skrämma mig.

Jan. 27.

Om morgonen landade vi i _Omm dinar_, der jag gick upp, handlade ägg och smör &c. och såg en utomordentligt vacker, retande flicka. Folket sade, der jag gick fram: "han är en moslim", andra: "han är en Frank", andra: "han är en shekh." Här lemnade oss vår treflige gubbe från _Sa'id_, som under hela tiden han varit om bord sutit vid styret. Vi dröjde ej länge förrän vi gåfvo oss åter ut. Den ene Turken och jag gingo på land och sköto några dufvor, på hvilka vi sedan kokade oss en god soppa.

III. Afdelningen.

Kairo. 1844.

Jan. 29.

Sedan vi ändtligen, efter 8 dagars färd på Nilen, framkommit i går afton till _Bolak_, rådslogs ifrigt hvar jag skulle tillbringa natten och vidare ta qvarter, tills jag hunnit få mig ett hus att hyra. Alla öfverhopade mig med sina råd och voro mig högst besvärliga, isynnerhet den Turkiska officern eller polisen, som hela vägen försökt att få förmyndareskap öfver mig, men som jag alltid till min stora tillfredsställelse kunnat snäsa af. Nu fick jag honom ej att tiga, förrän jag rätt brutalt bad honom hålla inne med sina råd, tills jag begärde dem af honom. Sedan det länge ventilerats hit och dit och de samteligen gått upp för att söka något kaffe, äfven den sjuka Binj pashan, kom den ena af dem ner och bad mig följa honom upp, jemte allt vårt bagage, till ett ypperligt Turkiskt café. Som de sålunda alla lemnat fartyget, äfven skepparen och styrmannen gått upp, ansåg jag ej just rådligt att stanna ensam qvar, bland det mig något röfvaraktigt förekommande folket i hamnen och bland de många små barkerna, från hvilka hördes ett förfärligt stoj och skrik. Jag tog således för andra gången ihop mitt ringa bagage, det jag vid vår första öfverenskommelse att stanna öfver natten om bord hade upptagit, och följde med Turken upp. På vägen blefvo vi anhållna af en man från tullen, som dock följde med oss och gick af för 2 piaster, dem naturligtvis jag måste betala. Vi kommo så in på cafét, ett enda stort rum, mörkt och smutsigt, med ett halfbågslikt utbyggdt stort fönster, der de flesta af mitt sällskap tagit plats och nu höllo på att breda ut sina saker samt laga åt sig till natten. Jag tog min plats i en knut, på en af de rundtkring alla väggar gående bänkarne eller _mastabeh_, bredde der ut min halmmadrass och mina saker, satte mig derefter på mina fötter och begärde kaffe. Så tillbragte jag aftonen än inne, än ute på en sorts altan, ifrån hvilken jag i den härligaste månljusa och stjernklara natt hade utsigt öfver Nilen och hörde stojet och säckpiporna från barkerna. Vår Armenier lät preparera sitt kaffe med _hashisheh_, och torde äfven ute fått något spiritus, så att han hade sitt dugtiga rus om aftonen och bar sig tokigt åt, till stort hånlöje för sina kamrater och för cafépojkarne, som drefvo mycket gyckel med honom. Man beredde sig småningom till sömn, jag svepte in mig i min varma tjocka Grekiska _kabot_ och slumrade, som oftast väckt af det ännu pratande och med Armeniern gyckel drifvande sällskapet. Om morgonen, då jag vaknade ganska bittida, kände jag mig ha något kallt, ty det drog från alla håll. Nu infann sig vår skeppare jemte sin styrman och några af sitt folk. Jag betalte honom resten af den betingade frakten och gaf folket litet drickspenningar, hvarvid vi naturligtvis kommo litet i delo; men jag hutade åt dem och sade bestämdt att de fingo nöja sig med hvad de fått. Sedan jag förtärt några koppar kaffe, rökt några _shishe_ och tagit vänligt afsked af min tjocka, något syfilis-fläckade Turkiska polis, hemtade jag mig tvenne åsnor för vägen från _Bolak_ till _khan ga'far_, (något öfver en timmas väg) hvardera för en piaster, och packade mina saker på dem. Jag tog ett hjertligt afsked af den verkligen hårdt sjuka Turkiska binjpashan, den enda af hela mitt ressällskap, som ingifvit mig någon aktning och vänskap. När jag var färdig att bege mig af, kom Armeniern, som redan fått sig ett morgonrus, klagade att han ingenting hade att äta för och begärde af mig litet pengar. Medan jag öppnade min börs, mumlade han på sin dåliga Arabiska: tvenne _francia_, d.ä. 5 francs stycken. Jag gaf honom ett stycke af 11/2 piaster. Härvid tiggde han än 5 franc, än ett stycke till af 1 1/2 p., men det blef dervid, han fick ej mera. Den fjerde af sällskapet, som isynnerhet varit beställsam om mig under resan och kallat mig sin bror &c., hade bittida gått ut och var ej nu tillstädes. Sedan jag sålunda sluppit alla dessa och Araben _'Ali_ ej ännu efter sitt löfte kommit för att hemta mig, begaf jag mig ensam med mina tvenne åsnor och deras drifvare från _Bolak_ till _Kairo_. Här hade allt ett annat utseende än i Alexandria; hvarken såg jag här något qvarter liknande Frankernas i Alexandria, ej heller något af de usla Arabiska kojqvarteren. Folket förekom mig ock trefligare och renare än der. Slutligen, efter en lång vandring af mer än en timme, kom jag till _khan ga'far_, der tvenne helt unga trefliga gossar, den ena med grön shawl, visade mig åtskilliga rum, som ej voro särdeles snygga. Jag fann mig dock slutligen vid ett, ehuru ömkligt det var. Men nu kom en annan, som sade sig vara den egentliga herren, och visade mig några rum till. Jag stannade slutligen vid ett, ehuru ruskigt det såg ut. Vi stego ner för att hemta mina saker, då just 2 ståtligt klädda qvinnor gingo dit upp. Nu sade han att jag ej kunde få det öfverenskomna rummet, emedan dessa _harim_ voro der. Öfverhufvud tycktes han ej vara särdeles mån om mig, utan gick till en bredvid stående Turk och bad honom fråga mig om jag vore moslim. De kommo således båda två jemte en tredje till mig och frågade hvad min _san'ah_ vore och hvar ifrån jag var hemma. Jag uppgaf mig för läkare ifrån Ryssland, hvarvid de utan vidare frågor togo mig för kristen, sade att jag ej kunde få bo här, der blott moslims bodde, samt att det ej passade att de bodde tillsammans &c. Som jag öfverhufvud var föga belåten med rummen, gjorde jag ej särdeles invänningar, utan tog en ny åsna, som förde mig till det närbelägna _Gounijeh_, der jag fick ett rum, _wakalat elschishineh_, utan möbler och utan glasfönster, blott (såsom här är vanligt) med trädverk för fönsterluften. Sedan jag först placerat mina saker i ett annat rum, tills mitt hunnit bli sopadt, klädde jag af mig min stora Grekiska kapott, tog fram min orientaliska rustning och begaf mig ut, samt red till Ryska konsulatet, der jag med största vänlighet och fryntlighet blef emottagen af gubben _Bochti_, till hvilken _Tantavi_ skrifvit om mig. Han lofvade göra allt för mig och vara mig i faders ställe. Han intog mig mycket för sig genom sin gamla hjertlighet. Sedan jag en stund sutit der, begaf jag mig åter bort och tog en åsna, hvars drifvare efter många frågor om _shishineh_ och på åtskilliga omvägar förde mig hem. Jag ställde nu mitt rum, så godt sig göra lät, i ordning, köpte en _hasireh_, bredde på den ut mitt bolster af halm och deröfver min _ihram_. Gick sedan ut, köpte mig tobak, några apelsiner, och 9 kokta ägg. Åt _Elbawab_ hade jag gifvit pengar att köpa några ljus, kol, smör och bröd. När jag kom hem, lät jag honom tända upp eld, kokade mig thé och gjorde mig ett godt mål, dels med återstoden af min resprovision, dels med det nu uppköpta. Sedan satte jag mig på min bädd på golfvet och skref detta på mina knän. Allt hvad jag sett i dag behagade mig mycket och tusenfallt bättre än i Alexandria. Franker ser man här föga, eller ock äro de klädda såsom infödingarne. Folket tyckes vara godt och hjertligt, de åsnedrifvare, som fört mig omkring i dag, voro alla särdeles medgörliga och billiga. Väl var det just ej roligt om aftonen, den långa, ensam som jag var i mitt rum, men jag skrattade hjertligt och själen var dock nöjd. Albawab och hans farbror från öfra Egypten, som gingo mig tillhanda och rökte med mig, antogo mig för moslim. Om natten kände jag något kallt drag från den fönsterlösa fönsterluften, och isynnerhet om morgonen var det så kallt, att jag väl behöfde svepa in mig i min kabot.

Jan. 30.

Sedan jag i daggryningen stigit upp, sjelf tändt upp eld i min _mankad_ eller _dafajeh_ och fått vatten, kokade jag mig kaffe och drack sjelf samt trakterade portvakterna, hvilka särdeles belåtna suto inne hos mig och förtärde det under rökning. Sedan begaf jag mig ut och tog en åsna för att föra mig till _Bochti_, men troligen förstod drifvaren mig ej, utan förde mig på en faslig omväg till ett annat ställe, derifrån vi åter efter misstagets upptäckande vände om och slutligen framkommo till _Bochti_, der jag måste bekosta litet mera på åsnan för den långa kroken. Först träffade jag sekreteraren, som lemnade mig 2 bref hemifrån, hvilka jag nu ej hann läsa i ro. Bochti sjelf gaf mig en gammal hygglig Turk, för att föra mig omkring att söka något hus. Först gingo vi till _Tantavis_ bror _Mostafa_ i hans bod, suto der en stund, drucko kaffe och pratade. Han förekom mig högst treflig, men såsom jag väntat och hoppats, sade han att här ej funnes något qvarter, utan i _Asbukijeh_ vore bättre. Här passerade vi den stora moskén _Ashar_, vidare _Massan_ och vida omkring hem till mig, der vi suto en stund. Sedan följde jag med min Turk till Engelska konsulatet, åt hvars dragoman jag lemnade ett bref från _Tantavi_ och som lofvade gå mig tillhanda i allt. Han förekom mig som en treflig och munter garçon, ehuru medelåldrig, men kanske lofvande mer än han tänkte hålla. Ytterligare begaf jag mig till _Bochti_, der jag satte mig och läste i ro mina bref, till stort nöje och gamman. Det var både roligt och sorgligt, så att tårar trängde sig upp. Derpå tog jag åter en åsna och begaf mig hem, sedan Bochti och Turken lofvat bestyra om ett hus åt mig i _Asbukijeh_ till i morgon. Hemma läste jag ännu en gång igenom alla brefven, med samma tårträngdhet. Härpå gick jag ut och skulle försöka att på egen hand hitta till Ryska konsulatet, gjorde förskräckliga krokar fram och tillbaka, men kom dock temligen nära, då en Turk, som kände igen mig, förde mig framåt. Nu var min afsigt egentligen att få reda på det Svenska konsulatet och derigenom på dess tolk _Peterson_; men det var långt lidet på eftermiddagen och jag ansåg bäst vara, att spara det tills i morgon. Jag återvände således, men hade ej gått långt förän jag såg mig alldeles vilsefaren och var sålunda tvungen att åter spendera 20 fadda på en åsna. Ännu har jag aldrig varit i en så villsam stad, som denna, ty hittills har jag ej fått det minsta reda på någonting. Gatorna äro naturligtvis smala och krokiga, alldeles oregelbundna och mycket mörka af utbyggnaderna på husen, som mötas på midten, ofta utan någon utgång och öfver all beskrifning villsamma. Sedan jag på åsnan kommit till bekant ställe, steg jag af och gick ännu litet omkring. Sedan gick jag hem, skickade _Mohammad_ efter ägg och bröd, gjorde min måltid och drack kaife på, i sällskap med mina 2 portvakter. Åsnedrifvarne här äro, ett högst roligt folk; de springa efter sitt ök, på hvilket hyraren sitter, styra det och ha ett beständigt nojs, ropande åt folket: _shimalek ja bint_, eller _ja shekh_, eller _ja akhoi &c_. eller _jaminek_ (dock sällan det senare) eller _riglek_ eller _dahrek_. Råkar någon qvinna bli skuffad af åsnan, uppstår vanligtvis i förbifarten någon liten ordvexling, förd med en här vanlig halfskrikande stämma.

Jan. 31.

Gick bittida ut och hittade rätt till konsulatet, der jag träffade sekreteraren, som med största vänlighet och artighet tog emot mig samt gjorde mig bekant med en ditkommande Tysk, hvilken gjort vidsträckta resor längs Nilen och i det inre af Afrika och lofvade mig sin hos Cotta tryckta resebeskrifning. På sekreterarens inrådan begaf jag mig till _Arrodeh_ för att träffa _Peterson_, som jemte sin konsul _Anastasi_ bor der. Jag fick en högst treflig gammal åsnedrifvare, som kände alla ställen och var särdeles pratsam. Jag färdades genom den vackra, af _Ibrahim_ pasha i Europeisk smak anlagda parken, förbi hans slott, som var i Turkisk smak med vinklar och utbyggnader. Hela denna vidsträckta park, berättade mig min åsnedrifvare, hade förut varit ett berg, hvarifrån Fransoserna beskjutit staden, men pashan hade med sin klokhet -- hvarvid han tog med pekfingret på sitt hufvud -- just derföre jemnat det och gjort denna anläggning. Vi kommo till _Manjal_, som är en gren af Nilen, flytande längs NV stranden af _Rodeh_, läto åsnan vänta här och foro på en liten fäijbåt öfver till _Rodeh_, der genast vid uppstigandet mötte mig en svart, som sade att _Anastasi_ och _Peterson_ begifvit sig till staden. Jag gjorde nu en liten promenad i den verkeligen utmärkt vackra parkanläggningen, der pashan uppfört åtskilliga kiosker och luftiga, ehuru ganska enkla, palatser. Gick öfver till stranden af den egentliga Nilfloden och hade en härlig utsigt öfver dess många af öar delade grenar, och på andra sidan öfver vidsträckta låga sandberg, på hvilka reste sig 3 pyramider (2 högre bredvid hvarann och en låg på litet afstånd från dem); dock voro alla 3 lägre än jag hade tänkt mig dem. Jag spatserade vidare förbi ett litet hus, ett slags menageri för de grannaste, ståtligaste fåglar, strutsar, paradisfåglar &c. som glimmade af de utsöktaste färger eller (såsom den förstnämnda) voro rent glänsande hvita. Jag fann mig utomordentligt väl här, spatserade länge omkring åt alla håll mellan rader af pomeransträd, på hvilka stor fullmogen frukt tyngde ner qvistarne. Gick sedan uppåt och såg det gamla _Masr_ från denna sida, med de gamla ruinerna af ett gammalt slott, som min åsnedrifvare sade vara ifrån verldens början.

Vi kommo tillbaka genom qvarter, som sågo alldeles förstörda ut och voro nästan blott ruiner af gammal storhet. Min åsnedrifvare, som var gammal i sin profession, sade sig känna staden och trakten omkring den ut och in, samt erbjöd sig att föra mig omkring, hvilket jag vid tid och tillfälle ej heller skall försumma. Vi kommo tillbaka till Ryska konsulatet, men jag gick in till Tysken, som bor just derinvid och är engagerad hos någon sorts köpman. Han var sysselsatt på gården och jag stannade der en stund, läsande ett Tyskt tidningsblad, innehållande ett bref af _Wrede_ från _Hadramaut_ till _Prunner_. Med denne _Wrede_, som nu är här, lofvade såväl Tysken som sekreteraren göra mig bekant. Sedan förde han mig upp till _Prunner_, der jag äfven träffade Engelska konsulatets dragoman. Jag blef af båda två på det vänligaste emottagen, och _Prunner_ sjelf behagade mig ganska mycket. Han lofvade gå mig tillhanda i allt hvad i hans förmåga stod och var öfverhufvud utomordentligt artig. Han blef af en annan Tysk kallad på ett sjukbesök, och jag ansåg vara bäst att aflägsna mig. Han bad mig ofta komma tillbaka och stode alltid att träffas på aftonen. Så hade jag i dag gjort många bekantskaper, alla högst angenäma och nyttiga, och har jag tyckt mig finna desse Franker åtminstone helt annorlunda och öfverhufvud mycket bättre än i Alexandria; det är liksom en fläkt af de godsinta och hjertliga Araberna här kommit äfven öfver Frankerna. Jag gick sedan hem och hittade riktigt vägen, utan den minsta krok, spatserade ännu litet omkring, innan jag slutligen stannade hemma och skickade min portvakt _Saleh_ efter smör och ägg. Jag ser här huru man kan vara belåten med ringa. Om morgonen har jag vanligen under dessa dagar förtärt ett halft Franskt bröd och möjligen 2 à 3 ägg och derpå druckit en kopp kaffe; till aftonen har jag ätit 5 à 6 ägg, litet ost, bröd och smör samt en kopp kaffe, och dermed varit fullkomligen belåten för hela dygnet. Deremot hade jag i Frankrike och Tyskland nästan låtit smitta mig af Tyskarnes kräslighet och ofta tagit mig friheten att klandra kosten, som var god och öfverflödig; att ej nämna min resa till Konstantinopel med Wiklund, under hvilken jag blott åt och drack oupphörligen. Men man är nöjd med ringa, blott själen är nöjd, och Gudi lof det är den nu. På aftonen drack jag åter kaffe i sällskap med mina 2 portvakter _Saleh_ och _Mohammad_, hvarunder den senare satt och plockade ohyra ifrån sin _Sa'bat_ och dräpte dem på golfvet. Äfven jag är full af loppor, som komma Gud vet hvarifrån, och ehuru jag i anseende till deras ovanliga tamhet här beständigt plockar och dräper dem, kan jag ej bli dem qvitt. Portvakterna prata mycket, isynnerhet _Saleh_, men jag har svårt att förstå dem, ty dialekten här skiljer sig dock betydligt från den i Alexandria, för ett ovant öra. Om morgonen hade de vidt och bredt talat om _Sa'id_, derifrån de båda äro, dess berg, grottor och andra under, samt om Beduinerna. På aftonen fick jag ändteligen, ej just till min fröjd, reda på hvad _hölwan_ ville säga. Jag har nemligen utom hyran för mitt rum, som är 20 piaster i månaden, att erlägga _hölwan_, som gör 23 p., lika väl om jag stannar här 1 à 2 dagar, eller om jag bor här hela året.

Febr. 1.