Part 17

Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert, litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne, dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med; instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke af sin _heram_. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga, jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt namn, då de kallade mig _sheikh Vali_. Snart ropade de ut 'Ali till mig och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande, kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig 40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne. Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.

Jan. 5.

Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul, som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på vulgarspråket _belkh_. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka. Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött och gick hem.

Jan. 6.

Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna, dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf isynnerhet en liten frukt kallad _banuk_ särdeles smakade mig. Sedan gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung. Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: _ej na'm_ och det här i allas mun så brukliga _ommal_ eller _ommal eh_ och _'azim_. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans. Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en sorts mjölk, den han kallade _loben et ashar_;, den började en stund derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.

Jan. 7.

Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft. På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några _nabuk_, som han kallade _nabk_, och några geranier, dem han bad mig stoppa i mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och upprepade för allt hvad jag sade: _sahih, doghri, taib kawi 'azim &c._ allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén _'Attarin_ och träffade dess sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus, och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre. Denne sheikh _Soleiman_ tyckes man annars ha stor respekt för, och det är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom en af deras profets _ashab_. Han lofvade i morgon bittida komma upp till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring 18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.

Jan. 8.

Gick på morgonen upp till _Mohammed_ för att der enligt öfverenskommelse träffa den lille sheikhen _'Ali_, som i går lofvat infinna sig här för att föra mig i sheikh _Ibrahims_ skola. Men som han der ej syntes till, blef jag sittande med _Mohammed_ ute på en graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från _Sa'id_ och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: _hat noshok_, och (hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten, som var mycket mjuk och porös och som han kallade _atron_. Af denna sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i fall möjligen sheikh _Soleiman_ skulle komma, men ingen hördes af. På eftermiddagen var jag åter uppe hos _Mohammed_ och satt med honom ute på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till _'Attarin_ moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket vanliga: _ma fisch fulus_ (finnes ej en styfver). Det hade jag genast i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade att det var _battal_. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén, åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk _Pandname_ af _'Attar_ med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256 H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto alla omkring pulpeten, _Soleiman_ sjelf innanför och pratade litet; men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna. Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta med _tehijjetu-l-mesdjed_ (att välsigna moskén), under det vi suto och pratade och sheikh _Salim_ gick upp på taket och sjöng sin _azan_; jag tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket, som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen mildt och tempereradt, utan regn och blåst.

Jan. 9.

Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig. Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos _'Ali_, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus, hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den Turkiske _Hafiz_ effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.

Jan. 10.

Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och moské-drängen hemtade fram _keze_ af _helbe_, som förtärdes allt under samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente" i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och träffade äfven min gamle _'Ali_, men i något olämplig tid, ty han höll just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag frågade _lah_, svarade _kidde_, här lika vanligt som Ryssarnes _tak_; när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.

Jan. 11.

Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott att vi i dag åto en sorts bönor, kallade _ful_, tillredda i ugn, smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, _Boghaz_ bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar, hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar, beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag, hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och var inne i _Attarin_ moskén, der jag blott träffade den gamle enögde moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh _Soleiman_ frågade alla dagar efter mig.

Jan. 12.

Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman, hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig. Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en _'alim_, en af _'Olema_. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén och jag gick genom _'Alis_ trädgård och satt hos honom en stund. Mot aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe, der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf dem så tillbaka och begärde en _kirsh_. Jag tog dem och stoppade dem tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10 fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: _min schani-l-fantasijeh_ (för lustbarhetens skull).

Jan. 13.