Part 15

Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak, alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn, isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade. Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket, som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var. Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska, på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3 trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre. Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor, _tharboacher_. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské, der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af 3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket, och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att koka en sorts bönor, kallade _ful_, dem hon hemtade ut åt oss och vi åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig att recitera _elfati'he_ (första kapitlet i Koran). Då några bredvid stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim, än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom. Bland gossarne hörde jag att man kallade mig _sheikh Valy_. De ville på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en smaklig qvällsvard.

Dec. 23.

Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt, dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare. Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar deröfver och kunde isynnerhet ej begripa _x_, huru ett sammansatt ljud skulle få vara _en_ bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet _'h_ (sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande, som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i moskén, fann jag för bäst att vandra hem.

Dec. 24.

Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin, med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick höra heter _Djamiu-l-'attarin_ (parfymhandlarnes tempel), och förde åt sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop. b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick till _café d'Europe_, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.

Dec. 25.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider -- solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre. Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit, de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna, tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt, troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.

Dec. 26.

Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han berättade mig allehanda från den tid då _Vonavarte_ (så uttalar man här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid _sub'hanahu veta'ala_ (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med 6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans _uharim_ och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora moskén, som Mohammed kallar _Danjans_ moské. En del af följet kom hit upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig; bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor. Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.

Dec. 27.

Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände jag de flesta från moskén _Atharin_, de helsade på mig och jag blef länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt _Machmudje_. Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan under bar himmel med blott en matta under sig och sin _ichram_ öfver sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han mig, erbjöd sig att skaffa mig en _charim_ och var särdeles angelägen att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské hette _Abo chegar_. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran och de utropade: _Vallah jallah!_ när de hörde att jag kunde så mycket utantills af den. De klagade öfver att _ikram_ ej mera fanns och att verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var _chafiz_ och kunde hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod. Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta. Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen. På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små Nilfartyg, kallade _'agaba_, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro. Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till _bab sidri_ och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta, hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda. Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick och blåste sin _nai_, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den. Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära mig.

Dec. 28.

Var på morgonen hos Spitznagel och tog några böcker ur hans skrala och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed, som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla, i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var _addunja zailatun kulluhu zailun_ (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska damer och gjorde en _zijareh_ i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim. Jag svarade med det vanliga och till allt passande _in scha allah_ (om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre _Arabiska_ delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en del af bazaren ut. Begaf mig till _Djamiu-l-'attarin_ och blef der sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till _salatu-l-meghreb_ (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka, frågade sheikhen mig _liaji ma salata ma'ana_ (hvi beder du icke med oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig tillåtet blott du säger: _la ilaha illallahu_ (det finnes ingen gud utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När 2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade _adjaib_ (förunderligt!) upprepadt flera gånger med _Vallah_. Sedan vände sig samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf de qvarblifvande fridens helsning.

Dec. 29.

Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i hvilken var _babu-l-du'a_ (bönens port) under minareten, på 3 man band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat läste om _dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch_ (medicamen qvod adstringit pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt, Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket. Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn, och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.

Dec. 30.