Part 14

Gick tidigt ut. Vädret var vackert och gatorna redan nästan alldeles torra. Vandrade omkring hela hamnen och större delen af staden, och blef då och då mest af barn tillropad: Gajor. Staden hade mest öfverallt samma utseende, låga stenbyggnader med platta tak. Det förekom mig alltid som om något fattades på dem. Här och der på många ställen suto Araberna och rökte eller åto frukt eller annat, pratade och sågo nöjda ut, ehuru till sitt yttre mycket tiggarlika. Ett gräl såg jag äfven mellan en ung gosse och en soldat. Den förre var förskräckligt vild och skrek förfärligt om 5 piaster; men det hela kunde jag ej få reda på. Sedan jag så vandrat kanske några timmar omkring utan något mål, kom jag slutligen midt ibland trädgårdar, af hvilka jag inträdde i en som stod öppen. Der inne var ett större i Europeisk smak byggdt hus, som jag sedan erfor vara en Armenisk kyrka. Sedan jag här gått omkring i palmlunderna, kom trädgårdsmästaren och helsade på mig på Arabiska, och vi kommo så i samtal, hvilket allt fortsattes under spatserande och snusande. Han var en högst välvillig medelåldrig man, och gaf mig en stor mängd dadlar, dem han slog ned ifrån träden. De smakade mig mycket väl och jag åt mycket af dem. Sedan gaf han mig åtskilliga andra frukter och hela hopen af välluktande blommor. Jag dröjde visst 2 timmar i trädgården, mest i hans sällskap och trifdes mycket väl der. Medan jag gick ensam omkring der, hittade jag en röd med hölsa försedd frukt, som jag tog upp och smakade på; men den var förfärligt stark och bitter, och ehuru blott helt obetydligt kommit att vidröra mina läppar, brände det förfärligt och länge på dem som eld. Sedan jag efter mycket spottande slutligen vågade svälja saliven, brände den ännu länge i hela gommen, och då jag kanske halfannan timme derefter oförvarandes kom att klå mitt öga med samma finger som vidrört hölsan, fick jag en förfärlig sveda, som kom mig att frukta för mitt öga, men dock slutligen gick öfver. Sedermera erfor jag att denna längs jorden växande frukt var peppar. Roligt och eget var det här brukliga sättet att gå upp och ner för palmträdet. Karlen hade nemligen en temmeligen bred gördel på ryggen, hvars begge ändor förenades af ett rep, som på ena sidan kunde öppnas och fästas. Med gördeln på ryggen, repet omkring den skrofliga palmstammen och med sina fötter stödda mot trädet, vandrade han behändigt uppför det, flyttande repet för hvart steg han tog. Uppkommen till kronan samlade han dadlarne uti en korg eller skar af hela qvisten hvarpå dadelklasen satt. Sedan jag tagit afsked af min trefliga trädgårdsmästare, som vid nästa besök bad mig hemta åt honom litet af mitt snus, som mycket behagade honom, gick jag bort belastad med dadlar och blommor, rätt glad öfver min här tillbragta tid. Sedan gick jag småningom hem, läste litet ur _Lanes_ ypperliga arbete _the modern Egyptians_, åt middag och blef hemma tills mot aftonen, då jag åter tog mig en liten promenad i det vackraste väder med ljum sommarvarm luft, som dock icke var qvaf, emedan hela dagen hade blåst en mild nordlig vind. När jag härunder kom till hafsstranden och stod der och såg utåt, kom jag i fäl med en fattig Arab, som sade sig ha varit portvakt hos åtskilliga Franker. Han hade förlorat ena ögat genom en Arabisk doktors dåliga behandling af någon ögonsjuka. Han talade vidlyftigt om hela saken, men jag förstod ej rätt allt. Han var för öfrigt en gladlynt och god man om några och 40 eller 50 år, ty han visste det ej sjelf rätt säkert; jag fann stort nöje i att prata med honom, så att vi blefvo stående visst en half timme och konverserade. Slutligen begärde han litet tobak att stoppa sin pipa med och jag gaf honom en qvart piaster, som han med tusende tack emottog. På dagen under min vandring i staden hade jag sett en ohygglig operation med en åsnas öga. De hade, så mycket jag i folkträngseln deromkring kunde se, med en nål dragit en grof tråd genom conjunctivan, hvilken tråd operatorn höll med den ena handen, under det han med fingrarne på den andra förfärligt och utan all skonsamhet gräfde omkring ini ögat åt alla sidor, så att bloden rann ymnigt ur det. Sedan han så en lång stund fortfarit, tog han ett glödgadt jern och brände med dess ena platthufvade ända djupt in genom skinnet på sidan af ögat, och upprepade bränningen ännu med ett dertill färdigt hållet annat jern. Härunder voro hela tiden åsnans ben bundna, dess mun och nos tillstoppade till största delen af ett öfver nosen spändt trädstycke. Hvartill allt detta tjente, antingen att exstirpera ögat, som jag dock ej tror, eller kurera det för någon åkomma, kunde jag ej få reda på. Operationen, ehuru gjord på en åsna, var ganska buslig; men de dervid assisterande och beseende tycktes det ej alls bekomma, ehuru bland dem voro flere unga barn.

Dec. 18.

Var om morgonen hos Pickering, som allt mera vinner i mitt tycke, ehuru allt ännu mycket tungrodd och njugg på ord. Var sedan ner i hamnen och fick reda på en signore Cagia, till hvilken jag hade ett bref att aflemna från hans farbror Pisani i Konstantinopel. Vandrade sedan vidare der, och var förskräckligt förföljd af åsnedrifvare, som prompt ville ha mig att rida och ansatte mig mycket värre än isvotschikarne i Petersburg. Jag kom dock undan upp till Frankernas qvarter och besökte Spitznagel, som höfligt tog emot mig. Han tyckes vara en man som laggt sig på föga annat än sitt embete, och har föga böcker eller annat i den orientaliska litteraturen, tyckes ock ej känna mycket deraf. Sedan gick jag genom bazaren och spatserade i den åt alla håll. Den förekom mig här på långt när ej så rik som den i Konstantinopel och Smyrna, för öfrigt nära nog i samma smak, blott att här satt mer sysslolöst folk, isynnerhet qvinnor och barn, som sågo förfärligt trasiga ut och voro nästan halfnakna. Här på åtskilliga kaffehus, bland hvilka ett isynnerhet förekom mig störst och bäst af alla orientaliska jag än sett, såg jag allehanda spel, största delen af dem Lane beskrifver. Jag hade vandrat hela dagen, så att jag nu för första gången sedan jag kommit hit egentligen kände mig hungrig och åt med aptit min middag. Kort derefter begaf jag mig till föreståndaren för härvarande militärhospital, en Tysk. Han emottog mig mycket vänligt och bad mig följa med sig följande morgon, då han kl. 7 skulle göra sin morgonrund. Det gör en godt, då man ensam utan bekanta och "verlassen" vandrar omkring främmande i en främmande stad, att finna någon som välvilligt tar emot en. Det var nu fallet med mig. Under min vandring i bazaren såg jag en Arabisk likprocession vandra fram, i spetsen för hvilken gick först någon sheikh åtföljd af en stor skara små skolgossar och sedan äldre karlar, derefter kom liket i en kista öfverdragen med en röd broderad duk och efterst kommo qvinnor. Pojkarne och karlarne mumlade i ett förfärligt sorl, så mycket jag genom det kunde höra, _lá iláha illallaho_; men tycktes för öfrigt ej just vara andäktiga eller allvarsamma, ty de pratade och skrattade derunder mycket med hvarandra, så äfven qvinnorna. Kort förut hade jag passerat förbi en liten skola, der pojkarne suto och runkade på hufvudet och hela öfra delen af kroppen under det de mumlade på sina läxor. Senare på eftermiddagen gick jag genom tullen, som är i en kasern utåt kanalen Mahhmodije, och gaf mig under vägen i fäl med en gammal gubbe som gick samma väg. Han var treflig och rolig, ehuru med Arabiskt högmod, så fellah och tiggaraktig han för öfrigt var. Jag vann dock mitt ändamål att komma i samtal med honom och vi gingo väl en half timme tillsammans och pratade. Äfven han ville naturligtvis ha en drickspenning och jag gaf honom 5 fadda. Men när vi skildes åt och han frågade om han skulle stoppa sin pipa åt mig och jag mente det ej vara nödigt, ville han ha mera, hvilket han dock ej fick. När han tog emot slanten, kysste han den först. Jag uppsteg nu på en backe och hade en vacker utsigt öfver hafvet åt alla sidor och till någon del öfver staden, hvaraf dock en stor del bortskymdes af en högre backe. Sedan vandrade jag småningom hem öfver de uppgräfningar man här gör allestädes, invid hvilka i gruset ligga många och stora stycken af pelare och annat. Här blef jag åter gäckad och bespottad af barn, som till och med kastade stenar efter mig. Vädret var som den vackraste, ljummaste vårdag hos oss, med en frisk, men mild vestlig vind. Fälten, som tycktes vara upplöjda, buro en gröda hvilken fullkomligen liknade vår brådd, och allt liknade den vackraste majdag hos oss, blott folket var annorlunda och jag var annorlunda.

Dec. 19.

Jag hade knappt hunnit lägga mig i går aftons, då jag hörde musik. Jag steg upp och såg genom fönstret en procession, föregången af en gosse som bar en fackla, efter honom musikanter bestående af en pipare, hvars instrument hade ett ljud nära liknande klarinettens, men mera skarpt, ungefär emellan den och haubois, vidare ett stränginstrument som accompagnerade med ett ljud nära mandolinens, och en tambour de basque. Efter dem kom sjelfva processionen, bestående af qvinnor och karlar, samt sist ännu 2 fackelbärare. Det var troligen ett brudtåg. Musiken var ej ful, melodin, alltid densamma så länge jag kunde höra, var enkel och behaglig. Jag begaf mig ut kl. 7 till doktor _Barber_ och följde honom till militär-hospitalet, ridande på en åsna. Ridten är ganska beqväm, men jag tycker alltid synd om pojkarne som måste springa efter och köra på. Härvid nyttja de en trädkäpp, något hvass i ändan, med hvilken de sticka åsnan i länden. Sådan var väl de gamles _kentron_, om jag rätt minnes namnet. Hospitalet, som är något aflägset, är en gammal kasern, inrättad till sjukhus. Det är en fyrkantig byggnad, kanske lika stor som vår Thölö kasern, men blott med 2 låga våningar och platt tak, allt af ett temmeligen ruskigt utseende. Midtpå gården var en badstuga. Han sjelf är prefekt för det hela och kallades af alla _khakim pasha_. Under sig har han 4 Europeiska läkare, alla tror jag Italienare, och dessutom 2 Arabiska. Hvar och en af alla dessa läkare har åter under sig en Arabisk handtlangare, som upptecknar recepten och förbinder &c. Han sjelf sade sig hafva förbehållit sig ögonsjukdomar och operationsfall samt uppsigten öfver det hela. De sjukas antal uppginge ofta till öfver 500 och mer; nu voro här ej så många. För närvarande var här just inga intressanta fall; ögonsjukdomar åtskilliga, men ingen särdeles märkvärdig. En elefantiasis i scrotum såg buslig ut. En dylik hade han för någon tid sedan opererat, som han sade varit ovanlig och öfver hvilken han ville visa mig teckningar. Äfven hade han en liten samling af preparater, bland hvilka jag såg en stenbildning i urinblåsan, enligt bvilken han förklarade stenarnes uppkomst och fortbildning. Här gäller nemligen redan såsom lag att man kan göra nekroskopier, ehuru, såsom äfven oftast hos oss, den dödas anförvandter skola undanbedja sig det. Ordningen och snyggheten på sjukhuset var väl öfverhufvud kanske bättre än man här kunde vänta, dock ännu ganska dålig. Rummen liknade mera kättor och bodar än sjukrum. Sängarne voro ej heller särdeles goda eller snygga. Ett apotek, temmeligen fullständigt, fanns här med de nödigaste preparater, hvilka sedan dispenserades ut i ett eget rum af Arabiska farmaceuter; på burkarne stod äfven det Arabiska ordet, men det var som oftast intet annat än det Latinska, skrifvet med Arabiska bokstäfver. Läkarena voro i allmänhet hyggliga och artiga mot mig och jag passerade för en deras kollega, såsom sådan äfven af prefekten presenterad för dem, ehuru jag fullkomligen beskrifvit för honom den kurs jag gjort i medicinen. Han klagade något öfver sina kollegers intresselöshet. Och Gud vet hvad det kunde vara för män, ty här får, såsom jag af honom erfarit, hvar och en praktisera som kan skaffa sig patienter; i det afseendet finnes alldeles ingen polis, och den som vill inträda i tjenst har blott att underkasta sig någon ringa formalitet, som skall vara nästan af ingen betydenhet. Ronden gick på en helt kort stund, ehuru antalet af sjuka här var betydligt, om ock sjukdomarne kanske ej voro farliga. Kort efter det jag kommit hem, gjorde Spitznagel en liten visit hos mig, hvars mening jag ej kunde inse, om den ens hade någon. På eftermiddagen var i bazaren och köpte mig några pipor och _kalamer_. Spatserade litet på aftonen, men vädret var fult och kallt. Det blåste nemligen hela dagen NY nästan storm. Frankerna sågo frusna ut och hopkrumpna i sina kappor. Araberna voro lika nakna som vanligt. Äfven jag frös litet, då jag gick längs hafsstranden och såg på vågorna, som svallade förfärligt mot de nära liggande grunden och bröto sig långt upp på stranden i långa svallsjöar.

Dec. 20.

Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder, och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara, men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och jag uppgaf det vara Wali -- ett namn som sheikh Tantavi rådde mig att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy. Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal. Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta på sjötången. Sedan kom jag förbi _Vakil effendis_ hus, som ligger vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta, hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.

Dec. 21.

Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque, men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade _molid_. Jag blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport, der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga _min'al_ spelet med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde. Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst _ja valadi_ och dylikt, mest allt betydande: _o min son!_ Äfven de andra klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig. Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10 personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det, förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska. När sheikhen, hvars namn var _Ibrahim_, slutat sin bön, kom han ut, satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till sheikhen i moskén.

Dec. 22.