Part 10

Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel, och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare, tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare, som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här, liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.

Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång, om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund, förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord) på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den envisa Siroccon.

Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom fordom Eneas, ehuru på annat sätt, _vix e conspectu Siculae_, kom kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade. I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens: "giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med 9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande, och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri, ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger det stundom vara nog ruskigt.

På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft; dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende färger skiftande skyarne -- ett herrligt skuggspel i skymningen, som blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den 8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att segla hela dagen. Det var ön _Sapienza_, och längre mot öster syntes de snöbetäckta topparne af _Matapan_. Det blef mig varmt om hjertat; nu låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt syntes en månregnbåge.

Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först den 11 passerade vi _Cerigo_-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla _Cythera_, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje, som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt, liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje, regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga, och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte, ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius, som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr ha läst honom med så stort nöje som nu.

Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom _Kaimene_ och _Falconera_, samt slogo slag åt _Anti Milo_ och den ögrupp som ligger deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till _Hydra_, emellan en stor flock af öar, såsom _Serpho, Thermia, Zea_ m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot _Cap Colonna_, de gamles _Sunium_. Här stå ännu 16 stora pelare af ett gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått Virgilii: "_summa placidum caput extulit unda_." Här i detta haf var rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som förde oss till den invid Euboea liggande klippan _Karysto_, der stiltje åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den blick som hos oss.

Följande dagen förde oss en styf SO förbi _Mitylene_ upp till _Tenedos_, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden. Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri _Ida_ reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker sig stranden förbi _Alexandria Troas_ och norrut till redden _Sigaeum_, medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af _Scamander_ och _Simois_ flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, _notissima fama insula_, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar. Deröfver syntes det låga _Lemnos_, och öfver detta det väldiga, hela utsigten dominerande berget _Athos_, samt till venster inloppet till Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön _Imbros_. Hvem skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller Virgilius, skulle härvid förblifva kall?

Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en vandring upp till en Grekisk by, benämnd _Jeni Kiaj_, som ligger norrut åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på _locus ubi Troja fuit_ till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar, som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.

Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.

Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna läge i alla tider beprisade _Lampsacus_ och _Gallipoli_ ut i Marmora sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i en hamn utanför den lilla men väl odlade byn _Koutalai_. Vädret var ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar, hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring 13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4 rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska, men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att Grekiskan -- hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden, som voro sig temligen lika -- i mina öron klingade fult och alldeles ej som jag väntat.

Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför _sultanens stad_. Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit. Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett annat bref.

Dagb. Nov. 19.

Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel, passerade _Lampsacos_, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert, och den betydligare staden _Galipoli_ gent emot på Europeiska sidan. Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut, dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna, säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder, bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän, bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig -- inskjutande smalare vikar och mera öppna bayer -- fästningar, städer, byar, uppodlade och ändå mera ouppodlade fält -- till allt detta en oändlig mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn, tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste vända, var ej mycken fred i kajutan.

Nov. 20.

Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag, men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver. Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu af genom en trång och svår passage mellan öarne _Koutalai_ och _Rabi_, der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis, ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste handelsartikeln.

Nov. 21.

Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se. Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer, var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för 1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy, tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som kommit ner från Dardanellerna.

Nov. 22.

Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels. Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c. Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl, emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land, der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus, sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp, men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss, sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat upp och vi hade en vacker afton.

Nov. 23.