# Renlighet och frisk luft ## Part 1 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/renlighet-och-frisk-luft-40094/index.md STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 84. Renlighet och frisk luft af HJALMAR ÖHRVALL, professor. Andra genomsedda upplagan. (Fjärde tusendet.) STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG. Innehåll: Renlighet och frisk luft. 1. Nyttan af frisk luft 3. 2. Hvad är orsaken till luftförskämningen 3. 3. Förruttnelsegaser och antropotoxin 5. 4. Tillfälliga orsaker till luftförskämning 7. 5. Hvad är frisk luft? 8. 6. Huru skola vi erhålla frisk luft i våra bostäder? 10. 7. Luftväxling 11. 8. Kroppens och klädernas renhållning 13. 9. Bostadens renhållning 16. STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1900. 1. Nyttan af frisk luft. Hur angenämt och upplifvande det är att vid utträdandet ur ett kvaft rum insupa den friska luften i det fria, torde litet hvar erfarit, liksom å andra sidan äfven obehaget af att längre tid nödgas uppehålla sig i öfverfyllda lokaler eller boningsrum med dålig luft. Och i detta fall, liksom i så många andra, ger oss vår omedelbara känsla en ganska god fingervisning om hvad som för oss värkligen är nyttigt eller skadligt. Erfarenheten har till fullo visat, att längre tids vistelse i dålig luft medför en mängd olägenheter: allmän svaghet, bristande matlust, bleksot, ringa motståndskraft mot hvarjehanda sjukdomar o. s. v., medan å andra sidan den friska luften vid de s. k. luftkurorterna vid hafskusten, på fjällen, i skogarna visat sig vara ett bland de värksammaste medel att behandla och förekomma de mäst olikartade sjukdomar. Det är lätt att inse, att värkan i det senare fallet sker indirekt, således att organismens egen lifsvärksamhet och förmåga att motstå och befria sig från skadliga inflytelser i hög grad ökas och befordras. Den friska luftens nytta liksom den dåliga luftens skadlighet är icke längre omtvistad, om också icke ännu på långt när så allmänt insedd, som den borde vara. 2. Hvad är orsaken till luftförskämningen? Frågar man åter hvad det är, som gör luften i våra boningsrum och samlingslokaler dålig, så måste man tillstå, att denna viktiga fråga ännu icke är på ett tillfredsställande sätt besvarad. Det är emellertid af stort inträsse att se huru åsikterna härvidlag ändrat sig. Som bekant utgöres luften hufvudsakligen af en blandning af omkring 21 viktdelar syrgas och 78 delar kväfgas; hvartill kommer små mängder af vattengas, kolsyra (2-5 delar på 10,000 delar luft) samt af flera, på de sista åren upptäckta gaser (argon, helium, krypton, neon m. fl.), hvilka emellertid icke synas hafva någon praktisk betydelse. Af dessa luftens beståndsdelar är syrgasen för lifvet fullkomligt oundgänglig. Lifsprocesserna i vår organism bestå till väsentlig del i en långsam förbränning; bränslet tillföres organismen genom den intagna födan; men liksom det i en vanlig eldstad kräfves icke blott bränsle utan äfven tillträde af luftens syre, så måste äfven inom organismen syrgas i tillräcklig mängd tillföras, hvilket som bekant äger rum genom andningen. Hindras luftens tillträde, inträffar kväfning i det ena fallet såväl som det andra. Förbränningen sker i kroppens särskilda väfnader, framför allt i musklerna, och härvid alstras, liksom vid vanlig förbränning i en eldstad, bl. a. kolsyra, som bortgår med den utandade luften.[1] Den inandade luften förlorar sålunda omkring 5 procent syrgas och den utandade innehåller i stället omkring 4 procent kolsyra jämte åtskilligt vatten i gasform. Kväfvemängden är ungefär densamma i den in- och utandade luften. Kväfgasen är indifferent; den kan icke underhålla förbränningen, men är trots namnet icke giftig eller kväfvande mer än andra indifferenta gaser, såsom t. ex. vätgas m. fl. Så snart syrgasens betydelse blifvit insedd, trodde man helt naturligt, att luften i slutna rum blir dålig, emedan syrgasen småningom förbrukas genom människors andning. Men noggranna undersökningar visade snart, att så icke kan vara fallet. Endast i mycket små, hermetiskt slutna rum kan sådant inträffa, t. ex. då människor kväfvas i en tillsluten kista o. d. Men våra boningsrum äro aldrig så täta, och äfven om alla springor tillslötes, går luften, såsom i det följande skall visas, så pass obehindrat tvärs igenom väggarna, att den förbrukade syrgasen hinner ersättas. Noggranna analyser ha visat, att till och med i starkt öfverbefolkade lokaler luftens syrhalt aldrig understiger 20 procent, således icke är nämvärdt mindre än i det fria. [1] Jämfr Verdandis småskrifter n:o 41, _Palmær_, _Elden_. Då man å andra sidan fann, att kolsyra icke är så indifferent som kväfgasen, utan inandad i större mängd medför döden, var det ej underligt, att man nu sökte orsaken till luftförskämningen i den vid förbränningen bildade _kolsyran_. Kolsyra utandas af alla människor, och det är ej svårt att uppvisa, att luftens kolsyremängd i öfverbefolkade lokaler är betydligt förökad. Den åsikten att det är kolsyran som fördärfvar luften, torde vara den förhärskande bland allmänheten; åtminstone ser man den ännu framställas i åtskilliga läroböcker, populära skrifter m. m. Men bland vetenskapsmännen är den för länge sedan öfvergifven. Luftens kolsyrehalt, som i det fria växlar mellan 2 och 5 delar på 10,000, stiger äfven i öfverbefolkade och illa ventilerade skollokaler, värkstäder, kaserner och teatrar sällan öfver 7 på 1,000, och denna kolsyrehalt är ej tillräcklig att förklara den dåliga luftens värkan. Man kan utan minsta olägenhet inandas luft med vida större kolsyremängd. I vissa grottor utomlands, som t. o. m. användas vid luftkurer, stiger luftens kolsyrehalt ända till 20 delar på 1,000; och erfarenheten från dessa grottor visar, att en sådan kolsyrehalt i alla händelser icke värkar skadligt. På dessa och andra grunder har man öfvergifvit hypotesen om kolsyran som orsaken till luftförskämningen. Men hvad kan det då vara? Ja, härpå kan man ej ännu svara med visshet. Så mycket tyckes emellertid redan nu vara tydligt, att luften liksom vattnet kan förorenas på många olika sätt, och ser man sig om efter källor till föroreningar, så saknas de ingalunda. 3. Förruttnelsegaser och antropotoxin. Vid vissa jäsnings- och förruttnelseprocesser bildas ytterst giftiga ämnen, som man kallat ptomainer och toxiner, och hvaraf många lätt öfvergå i gasform; det är ganska säkert, att sådana spela en viktig roll vid luftskämningen, låt vara, att de icke ännu äro närmare kända. Sådana förruttnelseprocesser kunna äga rum på vår egen kropp. I dammet finnas talrika mikroskopiska organismer af olika slag, som i afsöndringarna från hudens svett- och talgkörtlar kunna inleda sådana processer; och det är klart, att detsamma kan äga rum i klädesplagg, som upptagit dylika afsöndringar. Hur lätt sådan förruttnelse kan inträda inser man, om man t. ex. erinrar sig, hur vidrig lukt somliga personer, som lida af stark fotsvett, kunna sprida omkring sig. Svetten luktar icke märkbart när den afsöndras utan först när den ruttnar; förhindras detta genom noggrann renlighet eller en smula i strumporna inströdd salicylsyra, förekommes den elaka lukten, utan att svettafsöndringen upphör. Men icke blott på hudytan och i kläderna kan sådant försiggå. I munnen på nästan alla människor frodas en hel flora af mikrober, som kunna föranleda sönderdelning af munslemmet och i munnen befintliga maträster, hvilket vid allt för bristfällig renhållning af munnen, hälst när ihåliga tänder försvåra densamma, ger sig tillkänna genom s. k. dålig andedräkt. Här finna vi således en annan källa till luftförskämning. Men äfven i näsan, svalget, öronen, luftrören och lungorna kunna vid åtskilliga sjukliga tillstånd förruttnelseprocesser försiggå (såsom vid vissa former af kronisk snufva o. s. v.), som på ett kännbart sätt fördärfva luften i omgifningen. Härtill komma tarmgaser m. m. Några forskare påstå nu på grund af anställda försök, att alldeles friska och så att säga in- och utvändigt fullkomligt rengjorda personer icke förgifta luften i tillslutna rum (frånsett kolsyrebildningen, som icke har någon praktisk betydelse); men andra hafva kommit till motsatt resultat och påstå, att den utandade luften innehåller ett gift, som ej härrör från orenlighet, utan hör till kroppens fysiologiska afsöndringar. Man har kallat detta förmodade gift för _antropotoxinet_ (af antropos människa och toxon gift). Detta är emellertid en ännu oafgjord fråga, hvars besvarande vore af mycket stor både teoretisk och praktisk betydelse. 4. Tillfälliga orsaker till luftförskämning. Oafsett detta luftens ständiga, normala förorenande af människor (och djur) kan den naturligtvis äfven försämras och fördärfvas genom mera tillfälliga eller lokala orsaker, hvarpå några exempel här må anföras. I fråga om gasformiga föroreningar bör man sålunda lägga märke till, att jäsnings- och förruttnelseprocesser liknande de förut omnämda naturligtvis kunna förekomma i all möjlig smuts och orenlighet, hvar den än må finnas, och föranleda luftförskämning. En annan giftig gas, känd sedan gammalt, är koloxiden, som gör _koloset_ så farligt. Själf är den utan lukt, men förekommer lyckligtvis vanligen blandad med andra gaser, som röja dess tillvaro; så icke blott i det vanliga oset, utan äfven i _lysgas_, som visserligen till största delen består af illaluktande kolväten, men som egentligen är farlig genom sin halt af koloxid. Vidare bör nämnas _tobaksrök_, som utom kolpartiklar innehåller gifter i gasform, icke blott nikotin utan äfven vissa vidbrända, ej så noga kända ämnen. Att tobaksrök värkar giftigt, därom kan enhvar, som icke genom långvarigt bruk af tobak gjort sig relativt okänslig för dess invärkan, öfvertyga sig, om han vistas en afton i någon af de otaliga, nästan oundvikliga tobaksatmosfärer, hvarmed rökare ännu i våra dagar obekymrat förgifta icke blott sig själfva utan äfven sina (icke tobaksbehöfvande) medmänniskor.[2] Vidare _os_ från rykande ljus och lampor, os af damm, som blir svedt på rödheta kaminer; samt dålig lukt från våta skodon, skämda matvaror, smutsigt linne, orena kläder o. s. v. Om man pröfvar med näsan luften i en förut en tid tillsluten garderob, kan man i allmänhet omedelbart konstatera, att kläder kunna spela en roll i fråga om luftförskämning. [2] Jmfr Verdandis småskrifter n:o 62 och 63, _Santesson_, _Om tobak_, s. 29. Huruvida _arsenikhaltiga tapeter_ (som numera sällan förekomma i handeln) förgifta luften genom fasta eller gasformiga artiklar, torde ännu vara oafgjort; men troligen är det senare fallet, ty öfverklistring synes öka deras skadliga värkan (genom klistrets omedelbara beröring med färgen, hvilket gynnar uppkomsten af arsenikhaltiga gaser). Ihågkommas bör äfven, att _många växters doft_ är giftig. Luftens _fasta_ föroreningar sammanfatta vi under namnet _damm_, och det är på förhand klart, att dettas beståndsdelar måste växla i högsta grad under olika omständigheter och att dammet på grund häraf är mycket olika farligt att inandas. Som exempel må här anföras en uppgift på, hvad man vid mikroskopisk undersökning fann i dammet mellan ett par dubbelfönster: utom en del saker, som ej så noga kunde bestämmas, funnos där kvarts- och kolsmulor, kalk-korn, ylle-, bomulls- och linnetrådar, stärkelsekorn, insektsdelar (flugvingar), fågelfjädrar, växthår, 12 olika slags svampsporer, frömjöl från olika slags växter, 2 arter infusionsdjur, en mängd alger och bakterier. Dessa sistnämda, nämligen _bakterierna_, utgöra en af de för närvarande mäst fruktade beståndsdelarna i dammet. Bakterierna finnas som bekant af ofantligt många slag, hvaraf vissa äro ytterst farliga, andra oskadliga; äfven deras lifskraftighet är mycket olika stor under olika omständigheter, och man inser då lätt, att någonting allmängiltigt ur denna synpunkt icke kan sägas om damm i allmänhet. Äfven andra fasta beståndsdelar i luften, t. ex. fin sand, slipstoft etc., kunna naturligtvis vara farliga att inandas genom att så att säga bana väg för bakterierna. 5. Hvad är frisk luft? Om man nu uppställer den frågan, hur man i ett särskilt fall skall afgöra, om luften är frisk eller icke, så inses af det föregående, att den frågan icke är så lätt att besvara. Att bedöma luftens renhet efter kolsyremängden eller någon annan af de otaliga föroreningar, som kunna förekomma, duger naturligtvis ej.[3] Strängt taget borde luften pröfvas på dem alla, både de fasta och de gasformiga, kemiskt, mikroskopiskt, bakteriologiskt o. s. v.; och man skulle ändå icke vara säker på resultatet, särskilt emedan flere af de gasformiga, giftiga beståndsdelarna ännu äro i det närmaste okända. I praktiken måste man än så länge väsentligen sätta sin lit till ett annat, vida enklare, men också mycket lättare tillgängligt reagens, som emellertid ingalunda är att förakta, och som, rätt användt, kan skydda oss för många skadligheter, nämligen _lukten_. [3] Sedan man lärt sig inse, att kolsyran icke är orsaken till luftförskämningen, har man likväl fortfarande användt kolsyremängden som _mått_ på denna. Äfven om hypotesen om antropotoxinet vore riktig, skulle detta förfarande vara oberättigat, enär det alls icke är sagt, att kolsyran afsöndras i viss proportion till antropotoxinet. Men som vi sett, finnas många andra källor till luftförskämning, hvilka icke stå i minsta samband med kolsyreproduktionen. Kolsyrebestämningar kunna under vissa förutsättningar ge en föreställning om _ventilationens_ storlek; men däraf kan man icke utan vidare draga några slutsatser i fråga om luftens renhet, lika litet som man kan bedöma en persons affärsställning, ifall man endast får veta hans utgifter men ingenting känner om hans inkomster. Denna metod är visserligen icke absolut tillförlitlig; ty många skadliga föroreningar hafva ingen lukt, t. ex. koloxid. Men, såsom redan påpekats, röjas de ofta af andra, samtidigt förekommande inblandningar, som lukta illa. Å andra sidan är det ju möjligt, att somliga ämnen kunna lukta illa utan att vara så synnerligen skadliga; men så länge saken är outredd, gäller i dylika fall (i motsats mot i rättsfall), att man bör hällre fälla än fria. Ett par omständigheter förtjäna påpekas, som äro af vikt vid näsans "rätta bruk". Först och främst bör naturligtvis luktorganet vara friskt och icke fördärfvat (genom kronisk snufva, snus o. s. v.). Vidare bör man veta, att luktsinnet mycket fort uttröttas för en viss lukt och sedan icke längre reagerar förr än efter tillräcklig hvila. Har man således vistats en stund på ett ställe med dålig luft, känner man den vanligen icke längre. Vill man därför med näsan bedöma luften t. ex. i ett sofrum på morgonen, bör man först vistas en stund i det fria och sedan inträda i sofrummet. Slutligen gäller här som äljes, att öfning ger färdighet. Vid bedömandet af luften har man blott att tillämpa samma regel, som äfven gäller om människor: "den luktar bäst, som icke luktar någonting alls". 6. Huru skola vi erhålla frisk luft i våra bostäder? I det föregående ha vi sett, huru åsikterna om, hvad som är orsaken till luftens förskämning i slutna bonings- och samlingsrum, i senare tid undergått en ganska stor förändring. Under det man nämligen förr trodde, att det var den vid andningen afsöndrade kolsyran, som fördärfvade luften, är man numera af den åsikten, att kolsyran i detta fall är ganska oskyldig i jämförelse med åtskilliga andra giftiga, ännu ej närmare kända ämnen, som afsöndras från kroppen. Huruvida dessa återigen liksom kolsyran höra till kroppens naturliga (fysiologiska) afsöndringar eller uteslutande bildas vid de förruttnelseprocesser af olika slag, som försiggå i smuts och orenlighet, som finnas på kroppens yta eller i flere hålor, som mynna ut på kroppsytan, framför allt munhålan, och som nästan aldrig kan fullständigt aflägsnas, eller förekommas, denna viktiga fråga är ännu oafgjord. Och likväl vore dess besvarande af den största praktiska betydelse. Ty det är klart, att om kroppen afger giftiga ämnen äfven under fullt fysiologiska förhållanden, så kan man aldrig förebygga, att luften i ett rum, där människor vistas, bemänges med sådana; och man vore då, lika väl som när man trodde, att kolsyran var källan till luftförskämningen, uteslutande hänvisad till att söka så fort som möjligt bortskaffa dessa gifter genom luftombyte, således genom _ventilation_, ty deras bildande kunde ju icke förekommas. Härröra de åter uteslutande från smuts och orenlighet, bör man ju kunna _förebygga_ luftförskämningen genom fullständig _renlighet_. Ehuru nu, som sagt, denna viktiga fråga ej ännu är afgjord, har man i utlandet på senare åren, icke minst på grund af praktiska erfarenheter, börjat fästa allt större afseende vid den senare synpunkten. _Pettenkofer_, den berömde hygienikern, har gifvit detta nyare uppfattningssätt ett kanske något drastiskt, men onekligen slående uttryck genom följande yttrande, som torde förtjäna läggas på minnet: "_Om man har en gödselhög i ett rum, där man vill skaffa frisk luft, så är det bäst att först taga bort gödselhögen och vädra sedan_". Erfarenheterna från många skolor äro i detta afseende lärorika. Så länge man endast genom luftväxlingsapparater sökte åstadkomma frisk luft i skolrummen, fick man mycket otillfredsställande resultat, trots det man mångenstädes uppdref ventilationshastigheten ända därhän, att luftdraget blef störande; men när man införde obligatoriska _skolbad_, blef luften såsom genom ett trollslag väsentligt förbättrad. _Renlighet_ och _luftväxling_ äro hufvudmedlen för erhållande af frisk luft. Af dessa är renlighet det viktigaste; hvaraf emellertid naturligtvis icke följer, att ventilation bör på minsta sätt försummas. I lokaler, där många människor vistas, t. ex. skolor, fabriker, kaserner o. s. v., äro särskilda luftväxlingsapparater nödvändiga; och i privata bostäder måste man fortfarande draga försorg om flitig vädring, hälst som det torde dröja länge, innan den grad af renlighet, hvarom här är fråga, hinner varda i afsevärd mån förvärkligad. Men man bör alltid ha i minnet, att _där renlighetens fordringar för mycket åsidosättas, där är äfven den kraftigaste ventilering vanmäktig_. 7. Luftväxling. Vi skola nu i det följande gifva några praktiska anvisningar rörande ventilering och renlighet och göra början med den förra. Vi kunna härvid förbigå de olika slagen af särskilda ventileringsapparater, detta så mycket hällre, som dylika inrättningar, så nödvändiga de än äro i lokaler, där många människor samlas, torde vara öfverflödiga i vanliga boningsrum. Om man nämligen där blott iakttager noggrann renlighet (hvarom mera längre ned), är den s. k. "naturliga ventileringen", d. v. s. den luftväxling som äger rum tvärs igenom väggar, golf och tak, i förening med den dagliga vädringen genom öppnandet af fönster och dörrar, fullt tillräcklig. Man må nämligen icke föreställa sig, att väggar, golf och tak i våra boningsrum äro ogenomträngliga för luft. Icke blott genom hål och öppningar, som alltid finnas, utan tvärs igenom bräder och murar går luften tämligen obehindrat. Om man sätter en glastratt med den vida öppningen mot ena flatsidan af en vanlig tegelsten, och en annan likadan glastratt på samma sätt midt emot på andra sidan, tätar fogarna och öfverdrar hela tegelstenen för öfrigt med vax, så kan man, såsom Pettenkofer visat, leda in syrgas genom den ena trattpipen och tända den, där den går ut genom den andra. Gasen går sålunda ganska obehindrat tvärs igenom tegelstenen. Ja, man kan till och med släcka ett brinnande ljus, som hålles framför den ena trattpipen, genom att blåsa i den andra. Men betydligt lättare går luften igenom det murbruk, som förenar stenarna med hvarandra. Äfven trä genomsläpper luften ehuru icke så lätt som tegelsten; men äfven här går luften vanligen ganska lätt genom fogarna. Allt detta gäller emellertid i vida mindre grad om fuktigt material. Om man vid det ofvan anförda försöket först dränker tegelstenen i vatten, så lyckas det icke alls eller i alla händelser dåligt. Däraf inses lätt, att den naturliga ventilationen i ett nybyggt hus med våta murar måste vara betydligt sämre än i ett hus med torra väggar, och detta är en af de förnämsta farorna med bostäder i nya stenhus. Äfven cementputs, oljefärg och fernissa förminska eller upphäfva genomträngligheten. Faran af våta murar kan väsentligen förminskas genom ständig eldning för öppna spjäll dag och natt; och _eldning_ är äfven äljes i privata bostäder ett af de viktigaste medlen att åstadkomma luftväxling. Allra mäst värksamma äro naturligtvis härvidlag sådana kaminer, som brinna dygnet om, förutsatt att de skötas ordentligt, så att de icke sprida os, hvilket allt för ofta är fallet i följd af okunnighet eller vårdslöshet vid deras skötsel. Eldning befordrar äfven indirekt luftväxlingen genom bostadens uppvärmning; ty den naturliga ventilationen påvärkas i så hög grad af temperaturskillnaden mellan inne och ute, att, såsom Pettenkofer visat, luftväxlingen i samma rum kan vara större om vintern, när fönster och dörrar äro tillslutna, än om sommaren, då fönstren stå öppna. Och han anmärker i sammanhang härmed, att om man ger de fattiga ved om vintern, så ger man dem icke blott värme, utan förbättrar äfven luften i deras bostäder. Man bör emellertid icke underlåta att vid den dagliga rengöringen af boningsrummen såväl som äljes vid förefallande behof grundligt utlufta rummen genom att öppna fönstren, hvilka böra vara försedda med s. k. lättrutor, för att vädring må kunna ske äfven om vintern, sedan innanfönstren äro insatta. Vida bättre äro emellertid sådana dubbelfönster, där det inre fönstret är fäst på det yttre, så att hela fönstret kan öppnas på en gång, hvarvid ytter- och innerfönstret följas åt. Man bör vid dylik vädring om vintern komma ihåg, att det är mycket mera praktiskt att öppna fönstret en kort stund på vid gafvel än att låta det stå länge på glänt; ännu bättre är att en stund åstadkomma korsdrag, om man vill grundligt utvädra rummet, då luften ombytes så hastigt, att väggar och möbler m. m. föga hinna afkylas. Den nya luften uppvärmes i så fall mycket fort, under det, ifall fönstret står länge på glänt, rummet småningom utkyles. Genom att öppna ventilen upptill på kakelugnen, där en sådan ventil finnes, kan man i händelse af behof åstadkomma en tämligen god ventilation. 8. Kroppens och klädernas renhållning.