Part 2

Ja, väl! Men om jag riktigt fattat prestens råd, så löses denna kraft och varder dåd blott i den mån du däruppå förtröstar. Jag af din tvekan granneligen ser: Du känner våndan, tror ej på dess lön och kan ej tro därpå. Så har du sjelf den dunkla gatan löst till egen båtnad.

INGRIDS ansigtsutttyck och åtbörder förråda en häftig inre kamp.

EN SVEN inträder anmälande:

Ulf Tuvesson med många män i följe just nu i borgen drager in.

HERR STEN

Se till att för hans folk ej god förplägning fattas!

Svennen går.

Jag går att riddarn helsa. Hit till Eder jag honom för. Nu sansa dig, mitt barn. att din trolofvade du väl må möta.

Går.

INGRID

Till all min smålek alltså äfven den att oåtspord förenas med en annan än den mitt hjärta själfmant gaf sitt val.

FRU RIKISSA

Säg, har då Waldemar din älskog än?

INGRID söker länge efter svar.

Ack, för min blick är allt blott natt och gåtor!

FRU RIKISSA

Ja, barn, en moders öga bättre ser än ditt, som gråtit nyss så mången tår. Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit. som vid det flydda fängslade ditt lif, och du är fri. Ditt hjärta har dig löst. När på ditt offer du ej mäktar tro, då är den stolthet blott bedrägligt sken. som dömer dig till ny och fåfäng väntan. Tänk på din moders ungdomssaga, barn. och fatta mod! Men tyst, jag hör dem nalkas.

Dörren öppnas af svenner. ULF TUVESSSON inträder förd af HERR STEN.

FRU RIKISSA

I varen välkommen, herr riddare god! Vårt hus stor heder I gören. Och ljusare tider och gladare mod tillbaka till Solö I fören.

HERR ULF

Min tack, fru Rikissa, för den hälsning så god! Till Solös fridfulla nejder så tidt min varmaste längtan stod från rikets rådslag och fejder.

INGRID för sig själf

En riddersman han är i skick och blick, i later som i dater.

HERR ULF fattar Ingrids hand

Jungfru Ingrid! Mitt ärende kännen I. Kommen jag är med ära till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ären mig kär, och styrkt af hans löfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, må säga, hvad själf I menen om sådant förbund, och om denna hand jag skall äga.

INGRID utan att se upp

Ulf Tuvesson! Min faders ord må skänka Eder handen, mitt hjärta lyder andra makters bud.

HERR STEN halfhögt.

Gods död! Hvad? Trotsar hon?

Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.

HERR ULF som släppt Ingrids hand.

I svaren stolt, skön jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjärta bedja, och jag svär, att icke förr vårt bröllop firas skall än detta hjärtas gunst jag vunnit har.

Fattar ånyo hennes hand.

Men intill dess den fagra handen bäre som tecken af mitt löfte denna ring.

INGRID drager undan handen

Af Edert käcka tal man märka kan att kvinnors ynnest Eder billig tycks. Så hören då jämväl den ed jag svär: Ej förr min hand skall bära denna ring än detta hjärtas gunst I vunnit hafven!

HERR STEN

Besinna väl, min dotter, dina ord!

FRU RIKISSA

Förspill ej af en nyck din lefnads lycka!

INGRID

Ack, lycka! -- Inför denna ring jag ryser. Dess gyllne skimmer endast minner mig om den, som fordom blänkte på min hand och som jag offrade. -- I veten hvarför -- -- Ja, märken väl, herr Ulf: om jag en gång som husfru träder in i Eder borg skall hotande den tanken städs mig följa att han, den andre, återkomma kan. Af oviss oro skall mitt sinne täras, och lust och löjen fly från Edra salar, och om Ulf Tuvesson det sägas skall att han ett osällt gifte korat sig.

HERR ULF

Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror på ljusa framtidsdagar, när en gång I Eder svåra sorg förvunnit hafven. Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta håg mot höjden trår.

INGRID

Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål stor heder skall bevisa.

HERR ULF

Kännen I jämväl den fröjd som heter: städs att söka ett högre nå?

INGRID

Ett högre? På hvad sätt?

HERR ULF

Som falken stiger går mitt ödes bana, min ätt i landet ädlast är och äldst, i dessa ådror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta pröfvat att rikets tyglar hålla. Hafven akt, stolts jungfru! Lätt det händer att en dag en krona sätts på Edra gyllne lockar. Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?

INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist:

Ja -- ja -- Det vore lön för all min kvida, det vore tröst för hvarje stund af kval! Att gifva lifvet stora syftens glans, att stolt och hjältelik dess färd gestalta -- -- Hvad sällsam eld som tändes i min själ vid dessa tankar, eggande och ljufva! Och underbara syner dyka fram ur flydda drömmars aningsfulla dunkel -- -- -- -- -- -- I fjärran står en stad. Dess torn och vallar i solen glimma. Vinden leker lätt med fanor, vimplar, band och blomsterslingor, och rymden dallrar utaf klockors dån. Från gatorna och torgen glammet går med presters sång och klangen af basuner. Och sakta drager upp mot kungaborgen ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt. Högst rida två i flammande skarlakan. Hör! Folket jublar --

HERR ULF leende.

"Hell vår fagra drottning!"

Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf, utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag.

ANDRA BILDEN

Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga väggar. Utanför stå sällsamma bjärta jätteblommor, vaggande af och an i vattnet Längre bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och försvinna åter i dunklet.

RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och åse TÄRNORNAS dans.

TÄRNORNA

Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ, som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa, smidig, smäktande och vän.

Fram under verldshvalfvets irrande lågor simmar vilsen en snöhvit svan, viljelös buren af vexlingens vågor öfver dess ändlösa ocean. Människosinne, du är den seglande svanen därute, din är den skönhet du ser i de speglande böljornas bild på din öde ban.

Hur till flygt du vingen breder är oändligheten stängsel. Vill du varda fri ditt fängsel, dyk till oss i glittret neder!

Hör, hvad dig väntar, hör!

Biktande blickars lockande lågor, klangers och dofters rusiga smek vagga dig vekt på vällande vågor, söfva och väcka i villande lek. Upp ur de brinnande lifsdjupen höja sig rosende syner, formbindningsyrans drömbilder röja sig genom förrädiska slöjors svek.

Ty med dem hvar ljuflig villas hemlighet vi listigt gömma, hur man tänder eldar ömma och hur älskogslängtan stillas.

Tänd dem och släck dem! Tänd!

Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa smidig smäktande och vän.

RAN ger ett tecken åt de dansande att sluta.

Har denna lek ej längre ditt behag? Ditt öga stirrar mot ett namnlöst fjärran, din mun är stum och kysser icke mer din arm ej längre sträcks till varma famntag?

WALDEMAR

Jag lyss till hafvets underliga dån. Dess dofva sånger jämt jag söker tyda. Mig tyckes att jag hört dem förr, men vet ej när, ej hvar --

RAN

Kan mina tärnors glam ej grubblet ur ditt veka sinn förjaga, så kom till mig, läs svaret i min blick på hvarje fråga, som din tunga bränner! Jag älskar dig --

WALDEMAR utan att lyssna till henne.

Då rör sig i mitt bröst en hemlig oro; jag ett namn vill ropa. Det dyker fjärran upp ur vattnens brus men än ej fram till mina läppar hunnet det åter dränks i sorl och mörker --

RAN

Tärnor! Fort bringen vin! -- I glömskans skira purpur din tankes köld till känsla tina skall.

WALDEMAR

Mig tycks ditt vin ej mer ha samma kraft. Snart kan mitt blod ej längre däraf eldas.

RAN

Då har ditt blod ej längre samma kraft att fröjdas åt sitt eget flödes yra, och ledan lurar i din slöa håg. Var på din vakt! Hon vill din lifslust stjäla.

WALDEMAR

Ja, jag är trött, ej vaka jag förmår. I drömlös slummer blott jag ville sjunka.

RAN

Ger icke ruset dig en drömlös ro?

WALDEMAR

Jag vaknar städs med häftigare törst. Är lifvet endast rus och törst? Skall ej en gång jag stärkt och fri ur dvalan stiga och vaken njuta svalkan i min själ?

RAN

Att vakna är att känna åtrån vakna och blott i slummern är din ande sval.

WALDEMAR

Så lät mig vakna när jag slumrar in och njuta slummerns sötma vakande!

RAN

Nu tronar ledan pä din trötta läpp! Bland önskningar, som fåfängt storma hän mot alltets gräns, den evigt vikande, och söka spränga hvarje väsens lag du irrar maktlös kring liksom en fjäril, som hungrig fladdrar ifrån ört till ört rundt om en blomsterskål, af honung full, och i sin ifver icke skatten varsnar.

WALDEMAR

Så visa mig hvad jag ej själf kan se!

RAN

Ja, om din tanke af mitt tal kan tyglas.

En blomma spirar ur ditt väsens rot, och blomblad fem hon upp mot ljuset slår i färger klara, skiftande och mjuka. En vällukt strömmar ur dess bjärta kalk och sänker dig uti ett saligt rus så snart den trolska doften in du andas.

WALDEMAR

Hur nämns hon?

RAN

Dina sinnens röda lilja. Dess åsyn dig förkunnar att du är, men när dess ånga genomträngt ditt väsen och du har läppjat kalkens klara saft, du lyfter lyckan upp dig till sin barm och alltet, du och blomman varda ett.

WALDEMAR

Har blomman spirat ur mitt väsens rot hvad är då jag, om icke hon jag är?

RAN skrattar

En lilja, rusad af sin egen doft -- den gåtan löses blott i detta vin. Så drick då, Waldemar! Uti din dryck jag lägger liljan ned som must och krydda.

Löser ett stort, praktfullt blomster från sin barm och kastar i bägaren, som hon räcker Waldemar. Denne tömmer långsamt drycken. -- Paus.

WALDEMAR reser sig.

O, ljufva domning, som dig sakta sänker i mina lemmar ned och kylan dränker uti det lena svall, den nya glöd, den strida ström, som brusar fraggigt röd igenom vällustvidgad barm och hjärta. Du målar bilder brinnande och bjärta, omsusande mitt sinn i salig dans. En mun -- en ros, två ögons stjärneglans! Och tvänne hvita mjuka armar räckas emot ett bröst, hvars brånad blott kan släckas med innerliga famntags ljufva våld --

Sjunker ned inför Ran, omfattande hennes knän.

O skönhet, all min själ till dig är såld!

RAN böjer sig fram och trycker en lång kyss på hans läppar.

* * * * *

TÄRNORNA omsluta gruppen.

Se, flammor sig tända i sjudande sinnen! I fröjder sig vända de vikande minnen.

Och läpparne leka, blott kyssar de andas, och suckarne smeka, och blickarne blandas.

Och oron har somnat, som elden vill släcka, och tanken har domnat, som tvekan kan väcka.

WALDEMAR

Ännu en dryck! Af rusets röda natt jag fullt vill famnas! -- --

EN TÄRNA frambär drycken.

WALDEMAR får, när han mottager bägaren, plötsligt syn på en guldring, som glänser på hennes hand, springer upp, rycker häftigt till sig ringen, utropande:

Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den?

TÄRNAN

En gång lustvandrande i hafvets lundar jag i den hvita sand dess glitter såg.

WALDEMAR står länge stum stirrande på ringen. Till sist:

Ingrid -- Ingrid! Min brud --! Det är hennes ring, den jag henne gaf! Hon bidar sin brudgum på Solö...

Blickar liksom vaknande, förfärad omkring sig.

Hvar -- -- hvar är jag?

Ha! Genom trollens list och djäfvulska funder är jag lockad och snärd, har jag svikit min brud. Hur kunde det ske? Förfördes min själ af sånger och syner? -- Guds moder, du milda, alla helgon och heliga änglar, stån mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut till frihet och ljus, till luftens sus genom sommarens soliga rymder!

RAN

Du människodåre, rasa ej så! Fåfängt du ropar, förgåfves du våndas. Min är du och min du förblir, Om du vänder till jorden åter, skall min makt dig draga tillbaka hit ned. Trotsar du den är du dödens.

Och hur vill du fly? öfver lömska djup, genom hväsande hvirflar går vägen fram. Vilse du vandrar i hafvets skogar, fångas du skall af vidriga drakar eller af rytande bränningar kastas mot hvassa klippor och sargas till döds.

WALDEMAR

Hällre dö än nesligt lefva som en trä I under tomma villor, känna sin andes lefvande kraft sina i sinnenas ökensand! Nej, jag vill bort; må det kosta lifvet! Ringa jag aktar det, bunden hos dig! -- Ingrid? Ingrid! -- jag kommer.

Vill störta ut. Tärnorna sluta sig samman och hejda honom.

RAN

Välan, så gå, du jordens blinde son! Men lyssna först till hvad jag nu förkunnar: Om hon, hvars ring din viljekraft har väckt, än lefver, bidande din återkomst, och icke bär en annans ring på handen, då är du fri och må därofvan stanna.

Reser sig

Men svek hon ditt minne -- min fånge du är, och hit skall du vända tillbaka. Om ej, vid min eviga skönhet jag svär, min bittraste hämd skall du smaka.

Ty ej blott du utan allt hvad kärt du eger på jordens rund skall sjunka i hafvets djup, förtärdt af min vrede i samma stund.

Förr'n dagens sista stråle är släckt, må jorden du åter lemna, ty re'n innan nästa morgonväkt skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.

På afstånd blir en hvitskimrande trappa synlig. Tvänne tärnor ledsaga Waldemar ut ur salen och uppför densamma.

DE ÖFRIGA TÄRNORNA

Förr'n dagens sista stråle är släckt. må jorden han åter lemna, ty re'n innan nästa morgonväkt skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.

III

INGRIDS OCH ULF TUVESSONS BRÖLLOP

Riddarsalen på Solö. BRUD och BRUDGUM sitta på en upphöjning till höger. Midt emot dem STEN FOLKESSON och FRU RIKISSA samt MÅRTEN PREST. Längre bort GÄSTER, bänkade kring dryckesbord i salens bakgrund. Svenner gå omkring med vinkannor och bägare och skänka i. I en grupp på golfvet stå

BRUDTÄRNOR och BRUDSVENNER sjungande:

När som den glammande skördemånad med korn och kärna i landet står och hösten smyger sin röda spanad bort genom gården och snår, då firar kärlekens väna vår en segerfest uti starka hjärtan, och bröllopsvisornas eko slår på flykt den aggande smärtan.

BRUDTÄRNORNA träda fram

Ulf Tuvesson, Eder unga gemål I månden de sällaste dagar gifva; därvid ej blott Edra borgar lifva med gillens jubel och prål!

Men gladt och troget till ömhetens bål städs nya flammande knippor draga och styrande djärft emot höga mål glädja den stolta och stödja den svaga.

BRUDSVENNERNA träda fram.

Fru Ingrid! Hos den make i dag Edert löfte vann den huldaste omsorg vake som någon förtjena kan! Ty se! Denne riddersman, som kufvat med kraft så mången, för Eder sig böjer han i rosende bojor fången.

HERR ULF för vid dessa ord Ingrids hand leende till sina läppar. Hon sitter blek och orörlig, liksom utan att märka det.

ALLA resa sig upp.

Ja, hell de båda, som seger vunno mot vinterskymningens sorg och nöd, när sommarkvällarnes himlar brunno som bröllopsfacklor i glöd! Må lyckans blomma stå rank och röd vid alla vägar, där fram de vandra, och uti stormarna få till stöd den tro de svurit hvarandra!

Brudparets skål tömmes under fanfarer. Man lemnar sina platser och vandrar af och an i salen och angränsande gemak. Herr Ulf ses gå fram till brudsviten och tacka; slår sig därpå i samspråk med herr Sten.

INGRID ensam i förgrunden.

Hur tom, hur tanklös är ej deras sång! Med all sin konst och klang den endast när den oro, som alltjämt mitt hjärta gnager. O, den som kunde glömma, glömma, glömma!

FRU RIKISSA och MÅRTEN PREST ha under tiden förstulet iakttagit henne.

FRU RIKISSA

I kunnen se, hur hennes kranka sinn till sorgsna tankar redan vänds. Jag beder att I med visligt tal och fromma råd mån söka ge den arma tröst och lisa.

går bort och börjar samtala med några af gästerna.

MÅRTEN PREST träder sakta fram till Ingrid.

Så blek och sorgsen brud jag aldrig såg. Hvad fattas Eder?

INGRID

Kunnen svar I gifva på frågor, som mig fräta dag och natt, så svaren mig!

MÅRTEN PREST

Hvad spörjen I, fru Ingrid?

INGRID

När efter Edert råd mig själf jag bundit med bön och offer uti bidans band och alla mina stjärnor slocknade en efter annan uti hopplöst mörker, då såg jag plötsligt lifvets dörr på nytt med glans sig öppna för min tjusta blick. Nu sägen mig, jag beder: Var det svek att vilja flykta bort från natt och nöd, att uppå nya ljusa vägar trå mot höjder hägrande i soligt fjärran?

MÅRTEN PREST

I lydden Eder faders bud?

INGRID

Nej, nej! Mig lockade de stora framtidssyner. Ej bakom tvånget får mitt samvet skydd. Fri följde jag min egen håg och maning.

MÅRTEN PREST

Hvad fritt I namnen var då svaghet blott. Stark är den själ som tror. I hafven tviflat.

INGRID

Är tvifvel svek?

MÅRTEN PREST

Ja, ofvan i den himmel, där trons martyrer Eder vandel se.

INGRID

Så sägen mig, hvi måste jag då lida långt innan sveket ännu skett?

MÅRTEN PREST

Fru Ingrid! I lidandenas eld så mången själ blef härdad som ett blankt och böjligt stål mot list och lockelser i lögnens verld. Det ändamålet var med Edert ve.

INGRID

Jag fattar icke denna grymma lag, som dömer själarne att oskyldt pinas. Det månde vara presters påfund blott!

MÅRTEN PREST

Nej, i de helga tingen Eder blick är lika skum som Eder tro är svag, och föga fromma ära Edra tankar. Men verldslig lust bor stolt i Edert sinn, all Eder håg till glans och bländverk står. Fru Ingrid, granneligt jag skönja kan att ännu mycken nöd I skolen pröfva. Ej någon frid skall Edert samvet få, en oviss ångest Eder jämt skall jaga, så att till sist i kyrkans famn I flyn att vrida Eder där i bön och bot, med gissel sarga Eder fagra kropp och skyla såren under säck och aska.

INGRID liksom för sig själf.

Som slag af gisslet redan dessa ord mig sönderslita; vildt mitt hjärta skälfver af marters öfvermått, af sårens eld. Men midt i svedan känner jag en dallring af sällsam vällust. Mina ödens gåta som af ett hemligt ljus förklarad tycks --

MÅRTEN PREST

Ja, våndas skolen I och ömkligt kvida, och först när edert sinn är slaget mjukt med plågors tuktoris, Guds moder skall varkunna sig och Eder själ hugsvala. Se'n med ett sinnelag från verlden vändt I månden fromt på helga vägar vandra, med Edert gods och guld Guds rike tjena, de sjuke hjälpa, ge de sorgsna tröst, och sist, när nådatiden lyktad är, se paradisets gyllne portar öppnas, på Eder hjässa sig en gloria sänka och helgonen och änglarne med sång och strängaspel sin nya syster hälsa.

INGRID efter en paus.

Hur underbart! Inför min tända blick tycks lifvet blott en rad af töckenslöjor, dem sorgen drager undan, en för en, till dess det sista ljuset strålar fullt. Är detta lidandenas hemlighet? Skall så en verld af sken och lögn jag fly, där svag jag svek hvad innerst i min själ jag varmast åtrår: hjärtats hjältestyrka, den stolta tro, som öfvervinner döden? Är detta vägen? O, min Gud, jag svindlar! Och dock mitt hjärta sväller som af fröjd! Mig ljuset bländar --

ULF TUVESSON en stund iakttagit henne.

Säg, hvad fattas Eder, min väna brud, att I så upprörd synens?

INGRID

Ack, intet. I en dröm jag blott försjönk.

HERR ULF

Så rycken Eder lös utur dess bann och bjuden glädjens glam i borgen ljuda. Jag räds, de unga flnna gillet slätt, om ej det sker.

INGRID

Ha! Glädjens glam!

För sig själf, medan herr Ulf och Mårten prest sakta samtala.

Ja -- ja! För sista gången må dess klang jag höra, för sista gången ungdomslust och lek på sina vingar må mitt hjärta bära! Nu vill farväl jag säga -- -- --

Vänder sig om, ropar till gästerna:

Träden fram, I gäster alla, fram till sång och sirlig dans! Dubbelt lyse festens glans, dubbelt stark må tonen skalla! Sorglös håg må här befalla! Dagen vare hans!

Man samlas åter i salen. MÅRTEN PREST går.

INGRID fattar herr Ulfs hand och deltager med honom i följande danslek. Sång och dans af

DE YNGRE

Nu vilje vi leka med löjen och lust och svänga oss och niga och buga. Sä månget litet hjärta skall få pröfva en dust mot blickar, som kärligen truga. Så månget litet hjärta skall bestånda en strid mot händer, som djärft månde trycka och många röda läppar skola bedja om grid och undfå den ljufvastc lycka. Kom kämpa och vinn, lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.

Och ungersvennen gångar sig åt hagen så grön, i kårlekens garn är han bunden. Då möter han den jungfru han älskat i lön och yppar sin låga på stunden. Men jungfrun hon vandrar uti tankarna mång', hon gitter den suckan ej höra, ty blomstren på marken och små fåglarnes sång långt mer hennes håg månde röra.

Men ungersvennen gångar sig åt hagen med hast och bryter alla rosor han kan finna. Han binder dem samman utan ro eller rast: En ynnest han aktar att vinna. När jungfrun det skådar varda rosorna fler, ty fram på dess kinder de spira. Dock gläds hon och ungersvennen handen hon ger. Sitt bröllop de nu månde fira. Kom, kämpa och vinn. lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.

Vid sista ordet höres ett plötsligt anskri bland gästerna. Dansen afstannar. I fonddörren står WALDEMAR och stirrar blek in i salen. Långsamt stiger han öfver tröskeln och går fram emot Ingrid, som ryckt sig lös från herr Ulf och mållös betraktar honom.

GÄSTERNA hviska och mumla förfärade:

Oss himlen skydde! Är det väl hans vålnad?

WALDEMAR

Min Ingrid! Det är jag, din Waldemar, din brudgum, din --

HERR ULF

Nej, håll, herr riddare! I synens mig vid döden redan vigd, men jag, Ulf Tuvesson, är jungfruns brudgum.

FRU RIKISSA och några andra kvinnor skynda fram till Ingrid, som är nära att falla i vanmakt, och föra henne ut.

WALDEMAR

Ingrid en annans? Nej, det är en lögn! Hon bidar mig, hon är min brud.

HERR ULF

Herr junker! Den skara gäster här I sen kan vittna, att jungfru Ingrid nyss vid mig blef vigd.

WALDEMAR

Så hafven I med list den väna lockat och hennes sinne snärjt med lismarord. Jag eger jungfruns löfte -- men välan: i envig vi om henne kämpa.

HERR ULF

Nej! Mig skydda lag och rätt. Jag strider ej med dårar eller döda --

WALDEMAR utom sig.

Värjen Eder!

Drager blankt och anfaller med förtviflans våldsamhet herr Ulf, hvilken efter ett kort försvar sårad vacklar i de kringståendes armar.

HERR ULF

Vänner, till hjälp! Här drifva onda makter förvisst sitt spel. -- Jag illa sårad är.

Föres ut.

HERR STEN

Hur djärfvens I, som Eder brud förlupit och häftat hån och skam vid hennes namn, i detta gille tränga in med ofred. Fort, lemnen Solö, förr än dessa svärd min och min dotters kränkta heder hämnat!

WALDEMAR

Min brud jag kräfver! Blott med henne går jag.

MÄNNEN storma med höjda klingor fram mot honom.

Han rasar. Drifven dåren bort!

WALDEMAR