Part 1

RAN

En dramatisk dikt

af

WILHELM PETERSON-BERGER

Iduns Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm 1898.

till Fredrik Vult von Steijern i namn af det vi båda älska och tro på med tack och tillgivenhet från författaren.

PERSONER:

STEN FOLKESSON, herre till Solö. RIKISSA, hans husfru. INGRID, deras dotter. WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare. ULF TUVESSON, riddare. MÅRTEN PREST. BENGT, Waldemars vapensven. Gäster, folk och knektar på Solö. RAN. RANS TÄRNOR.

I

En nejd, dold af gråa dimmor.

Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svaga morgonljusningen börja

RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:

Upp ur de dunkla dvalornas rike stiger strålande dag. Jordens söner och döttrar börja åter sin rastlösa, blinda, gäckande lyckojagt, medan vi, den silfverne fraggans bubblor på tidens flyende bölja, ögonblicksalferna, hvila i ljuflig ro och skåda leende all deras maktlösa id.

Våra äro de, slafvar de föddes! Söker än deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar än deras djerfva vilja upp mot oändligheten, där all tidens trånad förtvinar och de heta begären dö, sjunka de dock, när vi dem locka åter till jorden neder, låta sig fängslas af fägrings makt, sänkas i sinnenas sällhetsrus, bländas af glittret från flyktiga formers evigt böljande haf.

Det ljusnar allt mer.

Vi äro glittret, vi äro böljorna. Ve den dåre, som vågar att trotsa, vägrar att lyda vårt lockande bud! En ked af lidanden länkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stön, när hans sjudande blod

våndas vildt i försakelsens fängsel.

Tvåfaldt ve den vansinnige, som en gång bunden i våra garn och kysst af vår drottnings läppar, vänder åter till det som han svek! Vägen går öfver lik. Dödens han är.

Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejden kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortre strand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken. Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.

TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar, fortfara att sjunga:

Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.

Hör! Morgonvinden nalkas. Se! Ljuset jagar på brinnande vingar fram i det blå, tänder blommande färger och toner. Det skiner och skälfver och svingar, ytans yrande böljelek klingar, dallrar och dansar i darrande ringar, doftar och lyser. Och buren däraf ilar lyckan fram öfver brusande haf, fram emot jordbarnens strand för att fångas och fly eller hägra i sky eller dö mellan trånande armar.

RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar hon till tärnorna:

Lättare är väl att sjunga om skenets skimrande välde än att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glömska och glädtigt glammande tärnor att kufvande kraft ej lägger oss fångna för fiendefot.

TÄRNORNA

Drottning, ditt ord med oro vi tyda. Vi längta att lyda. Drottning, befall!

RAN

Den jordens son, som ej dåras af lismande syner och sånger, men lär dem, kan själarne lyfta med skönhet ur villornas band. Vår makt af hans styrka blir stulen. Hans ord oss tvingar att tjena det andra skenet, som sanning är kalladt i själarnes land.

En skald skall han nämnas på jorden och stor den gerning, som bygger af tankar och bilder och toner en fager frihetens skans. Mot skaldernas slägte står striden; i dem vi verlden besegra. De först af alla må falla för hågringens frestande glans.

TÄRNORNA

Drottning, ditt ord med oro vi tyda. Vi längta att lyda. Drottning, befall!

RAN

Där i Solöborgens salar dväljes redan mången gäst Riddarns unga dotter firar stolt i dag sin bröllopsfest

Fjärran från han rider, hennes bålde brudgum. Leden lustigt lider under gångarns traf. Men i skaldehågen skönhetslängtan leker skiftande som vågen på mitt vida haf.

Hastande hitåt han nalkas arla på sin brudgumsfärd. Våra sånger skall han höra. Må han då af dem bli snärd. Sjungen, sjungen, mina tärnor, hafvets skönsta melodi! Når han målet, icke längre han af oss kan dårad bli.

Ty vid brudens sida skall hans blick med glädje men befriad glida öfver all vår lek. Än som sol på vågen grannt hans drömmar spela. Skiftande är hågen, ungdomsvarm och vek.

TÄRNORNA

Hastande hitåt han nalkas arla på sin burdgumsfärd. Våra sånger skall han höra. Må han då af dem bli snärd. Sjungom, sjungom, systrar kära, hafvets skönsta melodi! Når han målet, icke längre han af oss kan dårad bli.

Dyka under det följande sakta ned i djupet.

WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.

Hallaho! Hej, sträck ut, min gångare flink! Låna min lågande längtans vingar! Sjung mig en visa, du drillande fink, så det långt bort i skogarne klingar: Herr Waldemar rider till sitt bröllop!

WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen. De båda ryttarne hålla in sina hästar.

WALDEMAR

Vid alla helgon, en fager syn,

där uti morgonens röda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjöastrand!

Därinne bidar min unga brud, Ingrid den väna, sin barndomsvän. De glimmande rutor, de sända mig bud: Är icke Waldemar kommen än? Jag kommer, Ingrid!

Rider fram, men hejdar sig plötsligt.

Se, båten där! Och fjärden är speglande silfverklar -- Helt visst till min lycka den stråten bär som lockar med glans, så underbar!

Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.

Till borgen med gångarn du rida må! Själf vill jag dit öfver böljorna nå.

BENGT rider ut.

WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla hänryckning:

Full af soliga löften den skimrande rymden sin blåögda klarhet förnyar. Öfver min väg gå strålarne, timrande äreportar bland gyllne skyar. Blommande sommar ler öfver landen Ångarne dofta och skogarne susa. Genljud i fjärran jublar på stranden, jublande stiger min sång mot det ljusa: Herr Waldemar drager till sitt bröllop.

RANS TÄRNOR osynliga.

Hvad äro jordiska fröjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Härnere skönhetens sjöar svalla, och njutningens bränningar stiga och falla och svalkas och sjuda.

RANS stämma ur djupet.

Waldemar! Waldemar! Waldemar!

WALDEMAR

Hvad? Hvem ropar mig? -- Hvem sjunger? -- Sällsam var den klang mitt öra nådde!

TÄRNORNA som förut.

När söknets äflan, den orotunga, din dröm förstörde, och trots du kände i tanken ljunga och frihetslängtan sin brandpil slunga in i ditt hjärta, det eldigt unga, var det oss du hörde.

En hvit dimma har sakta sänkt sig ned öfver fjärden.

RANS stämma.

Waldemar! Waldemar! Waldemar!

WALDEMAR

Hvad sällsam sanning, hvad tjusning i sången! Med hemlig trollmakt den tager mig fången. Och när jag blicken i djupet sänker, ett gåtfullt skimmer emot mig blänker. Det är en villa! -- Hon skall förgå i nästa minut. -- Jag vakna må! Ingrid mig väntar. -- --

Töcknet genomskimras af en ljusgrön glans. RAN och TÄRNORNA visa sig plötsligt.

RAN

Waldemar! Känner du mig ej? Du ofta badat i mina böljor. Förnam du ej då min kyss? Ofta satt du på skäret och lyddes till dyningens sorl. Det var jag som sjöng om alla de strålande under hafvet gömmer, hafvet, mitt stora kristallklara rike.

Waldemar, kom, följ mig dit ned! Den skönhetstrånad, som bor i din själ skall ljufligt stillas och ständigt vakna på nytt för att stillas. Lifvet skall varda en dikt, ett rus. Stundernas fridlösa flykt i salig glömska skall hejdas. Waldemar, kom!

WALDEMAR

Fager du är, fagra dina ord, men i hågen likväl de föda en sällsam ångest, förut ej spord, och dina ögon underligt glöda. Är du en drömbild, ett gyckel blott af mina sinnen? -- --

Dimman lättar ett ögonblick, så att Solö skymtar fram.

Ja visst, jag drömmer Min väg går i dag till Solö slott, och Ingrid mig väntar. Mitt mål jag glömmer!

Vill med en årstöt ge båten fart. Dimman tätnar åter.

RAN

Waldemar, dröj! Ja, sannt du sjöng. En drömbild är jag och mitt rike är drömmarnes. Men drömmen är mer än verkligheten, skönare, större, och en drömmare ständigt du var. Ofta som barn från gossarnes lekar till ensligheten undan du smög. Ofta som yngling i junkrarnes lag, medan vinet och skämtet flödade, sjönk du i tankar och syner hän, hörde hemligt på oss. Oftast dock när skrämmande, tom, hvardagsträlarnes id dig mötte, vår verld du sökte, sagor du diktade, toner du fann. De voro din tröst, vår gåfva de voro.

WALDEMAR

Eder gåfva?! O ja, jag vet: Vid hafvet lärde jag att sjunga, till hafvet drogs jag städs af längtan. Jag älskar det! Är du dess drottning? O, du är skön! Och gerna följde jag dig ned till din drömverld. Men mitt hjerta våndas, ångest och berusning kämpa därom. Sinnet somnar, Minnet mattas. Det är något jag glömmer! O Gud -- hvad är det?

RAN

Waldemar, kom! Blott för en minut -- som år den skall synas dig, år af sällhet. Minnet däraf skall varda en källa till jublande visor. Fagert och nytt skall du kväda. Sångarfröjd, sångarära min kyss vill dig bringa.

Men vägrar du nu att följa, evig ånger dig tära skall. Trött skall du trampa sökenlefnadens stigar. Sången skall sina, synerna slockna, sagorna dö.

Töcknet lyser af ett starkt rosenskimmer.

RAN och TÄRORNA sträcka armarna mot Waldemar.

Nej, du drömmare, kom, träd ned i våra dunkelblå salar, där ljuflig oro och salig fred din skiftande törst hugsvalar! Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Låt ruset flamma en kort minut! Här först din drömda lycka du finner.

WALDEMAR

En rysning igenom hjertat går. Mig fångar förtrollningens under. Ej tanken dess snara slita förmår, och viljan domnar därunder. Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Må ruset flamma en kort minut, om en gång min drömda lycka jag hinner!

Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft bortdöende musik.

* * * * *

Dimman skingrar sig långsamt; nejden ligger åter i solsken. Folk drager då och då förbi åt Solö till.

Om en stund börja hornsignaler och rop att ljuda från andra stranden.

BENGT kommer brådskande, följd af en skara KNEKTAR och GÅRDSFOLK.

BENGT

Just här jag skildes vid min herre.

EN KVINNA

Må helgonen oss skydda! Hvad har skett?

BENGT

Guds nåd förbjude något värre än att när töcken nyss sig öfver fjärden bredt, helt oförmärkt han vikit från sin bana. Nu när det klarnat nog han kosan ser. Men kommen, låt oss öfver sunden spana! Vårt nit åt jungfruns oro lindring ger.

Alla skynda ut åt höger.

* * * * *

ULF TUVESSON ensam, i djupa tankar

Rätt sällsamt! Ofta nog jag henne såg, och vän och fager städs hon syntes mig, dock tändes ingen åtrå i mitt hjärta. Men när i dag i brudens hvita dräkt hon höfviskt helsande mig handen gaf, af vårens lust förnam jag som en fläkt, och ijusa minnen stego ur sin graf -- -- -- blott för att inför hennes bild förblekna! Så kände jag ej förr mitt sinne vekna, jag, som dock lekt så mången kärlig lek och pröfvat kvinnogunst och kvinnosvek. -- -- -- -- -- En ann hon bidar under krans och slöja. Men ödet synes böjdt att stå mig bi, ty hennes brudgum dröjer. -- Må han dröja! -- Hvem vet, törhända är hon redan fri! -- --

ETT SÄLLSKAP BRÖLLOPSGÄSTER -- riddare och damer -- frdn Solö. Herr Ulf sällar sig till dem.

EN DAM till herr Ulf.

Ett märkligt bröllop månde detta kallas, där efter brudgummen man skallgång går.

EN RIDDARE

Jag menar, att han hela saken glömt. Väl någonstäds i skog och mark han sitter och smider till en visa sina rim.

EN ANNAN RIDDARE

Och tror sig tids nog hinna hit till sängdags.

EN TREDJE

Därmed lär jungfrun icke nöja sig. Om rätt man känner hennes sinnelag, så blir hans straff så långt som bröllopsnatten.

EN AV DE YNGRE DAMERNA

Ej ville jag i brudens ställe vara!

FLERE

Där kommer hon! Utaf sin ängslan drifven hon går att möta knektarne som sökt.

STEN FOLKESSON och INGRID, MÅRTEN PREST och FRU RIKISSA komma från Solö, följda af en skara gäster och gårdsfolk. Några af Bengts följeslagare återvända samtidigt från höger. Rop i folkskaran:

Har ingen ännu junkern sett?

Svar: Ej vi!

HERR STEN halfhögt.

Var lugn, mitt barn! Hvad kunde väl ha timat?

INGRID

Ej oro känner jag, men harm! En brud som öfvergifven stär pä bröllopsdagen! Kan Waldemar mig unna sådan skam? Väl ofta förr när han till Solö drog för hafvets brus och skogens han förgat sitt mål och svärmande i dikt och drömmar på vägen dröjde. När han sedan kom, en nyfödd sång och väna sommarblomster han bragte mig med ångerfulla ord. Hans varma kyssar brunno dubbelt varma, hans ögon logo bedjande och blida. Glömd var min väntan och min bitterhet. Men nu, i dag, -- pä sjelfva bröllopsdagen till alla dessa gästers spott och spe! Det går för vida.

HERR STEN

Rätt får nu mitt råd. Dig och din moder må det ändtligt gräma, att jag för Edra böner vika gaf och dådlös drömmare till måg mig valde. Men gjordt är gjordt --

Till BENGT, som kommer med knektarne från höger.

Hvad hafven i att mäla?

BENGT

Ej goda tidender, jag räds: den båt, hvari jag sjelf såg junkern stiga nyss, vi fumnit drifvande på fjärden -- tom.

INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken.

FRU RIKISSA böjer sig öfver henne

Ack, Ingrid, arma barn! -- --

FOLKSKARAN, sakta mumlande.

Så har då döden in i laget trängt och i bittra flöden bröllopsglädjen dränkt?

FRU RIKISSA

Min Ingrid, låt ett sista hopp dig utur smärtans dvala rycka! Den dunkla gåtan än i lycka, ej blott i sorg kan lösas opp.

INGRID reser sig långsamt, liksom bedöfvad.

FOLKET sakta

I brudens stolta bonad hur liljeblek hon står, från hjärtesorg ej skonad i ålderns vår.

INGRID

Det är ej sannt! -- Det är en dröm allenast en hjärtlöst gycklande, förfärlig dröm! Dess heta ångest mina tårars ström förtorkar. Väcken mig! Ack genast, genast!

I tyste tveken. -- Ha, du Gud, som låter dig fromt tillbedjas utaf jorden all, om på din makt jag icke tvina skall gif mig den lycka, som du sköflat, åter!

MÅRTEN PREST

Håll, jungfru Ingrid! Låten Eder kvida ej varda hädelse och syndigt hån! Ty veten, blott med bistånd ofvanfrån I Eder brudgum ånnu kunnen bida.

I hafvets djup sig falska väsen dölja, som dåra människor med fager sång. En orådd ungersven re'n mången gång blef lockad ned med list i deras bölja.

Rörelse i folkskaran.

Det månde hafva blifvit junkerns öde. Dock menar jag, att än han frälsas kan, om blott hans minne, nu af trollsång söfdt, med vigda klockors ljud ur dvalan väckes.

HERR STEN till en af knektarne.

Till kyrkan skynda! Ring i hennes klocka!

MÅRTEN PREST

Men trollen äro mäktiga. Sitt rof de lämna ej förutan nödtvång åter. Ur helga sägner jag ett medel minns, beprisadt för sin kraft. Den dyraste klenod, som I af Eder brudgum fått, i hafvet offras må, af böner signad. Ju vissare I liten dåruppå, med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tillbaka. Den gyllne ringen där på Eder hand just lämplig är att lösa junkerns band.

INGRID

Hvad? Löftespanten som mig Waldemar gaf den dag, då vi hvarandra trohet svuro!

MÅRTEN PREST

I offrets vånda ligger offrets kraft.

INGRID tvekar en stund i häftig inre kamp.

FRU RIKISSA

Ej må du dröja, Ingrid, när det geller att frälsa den ditt hjerta håller kär.

INGRID

Välan dål Till hans räddning må det ske! I lären mig den bön, som offret viger.

MÅRTEN PREST

Nej, Eder smärta själf må orden finna.

INGRID efter en paus, knähöjande.

Frälsaremoder, du som allt lidande huldrik hugsvalar! Se till det offer, som blödande, kvidande, himmelska under i ångest förbidande hjärtat dig bär!

Bringa mig åter den vän, som med tårade blickar jag söker! Frälsaremoder, du nådens utkorade. Fräls den af syndiga villor bedårade! Bönhör hans brud!

FOLKET

Heliga jungfru, bönhör hans brud!

INGRID reser sig upp, drager ringen af sin hand och kastar honom i hafvet. Klockringning ljuder på afstånd. Folkskaran börjar upplösa sig. Några taga afsked och gå åt höger, andra följa HERR STEN, FRU RIKISSA, INGRID och MÅRTEN PREST åt Solöhållet. ULF TUVESSON ensam stannar.

DE BORTDRAGANDE

Gyllne boja, genom böljor till den bundne väg dig bana att mot trolldomsruset mana minnena som flytt!

ULF TUVESSON

Han borta är -- hur fagert än de sjunga, och bruden dragit ringen af sin hand. Det tyckes för mitt hopp ett gynsamt tecken --

GÄSTERNA på afstånd.

Gyllne boja, du år bilden af den kärleks makt, som väcker och till räddning handen räcker dem, som djupets röster lydt.

ULF TUVESSON

Väl brann en bitter sorg i hennes bön -- men kvinnotårar vet jag torka snart där ärans högsta halvor glänsa klart. Sten Folkesson ej månde slikt bedröfva. Välan, ett sorgeår det knappt skall töfva förr än till jungfrun jag att gilja går -- --

Aflägsnar sig åt Solö till.

GÄSTERNA i fjärran

Gyllne boja, flink till borgen återför den fröjd som flyktat! Innan året än är lyktadt, varde glllet nytt!

II

ETT ÅR SENARE

FÖRSTA BILDEN

På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.

INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.

"Uti min örtagård det stod en gång en ros så röd, så röd som allt mitt hjärteblod. Men under bladens bjärta glöd i mullen grodde sorgens bleka lilja.

"De skira färger fullo af för stormens lek och gny. Skall väl ur sommartidig graf den rosen gå i blomning ny? Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.

"Mitt hela lif i väntan går, dess ström ej stämmas kan. Snart örtagården öde står. Där en gång rosenglöden brann nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".

Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.

"Ju vissare I liten därupp med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." Så lödo prestens ord. Det är min kraft, min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro, så länge än hans öde dunkelt är!

Stiger upp

Ett år har redan gått i oviss bidan. Min ungdom svinner och min tid förtärs -- Därute drager lifvet stolt förbi med bröllopsgillen, sång och sommarjubel! Ut vill jag -- ut, att mina bojor kasta och blomstersmyckad blanda mig i vimlet -- Förgäfves! Ringen i hafvets djup min hand och fot förlamar. Uti minnets cell som fånge jag är till evig hopplös väntan dömd.

Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.

FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.

Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga på nytt i detta sår, om det skall gro!

INGRID reser sig åter

Blott döden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra råd mig själf jag redde, när af min hand jag trohetstecknet drog!

* * * * *

FRU RIKISSA

I sorg och grubbel fånget är ditt sinn. Ännu du hoppas bör på bättre skiften; att ej förtvifla har mig lifvet lärt

INGRID

Du, moder, led en gång som jag?

FRU RIKISSA

Ja, barn, En sorg lik din jag hade i min ungdom, fast aldrig än dess hemlighet jag yppat. Nu till din tröst jag därom tälja vill:

Herr Peder han var sig en riddare su båld, ut drog han i verlden den vida att kämpa för Krist mot de hedningars våld. Då runno mina tårar så strida. Väl stridare månde de rinna ändå, när skeppen buro bud öfver hafvet det blå: Herr Peder ligger döder under palmer i söder, rätt aldrig han med Eder i brudsäng skall gå under solen.

Jag sörjde i nätter, jag suckade i år, då vände min gråt igen att flyta. "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tår! På Solö skola sorgetankar tryta." Så talade herr Sten. Han var käck och glad och ung, och bodde i sin borg allt sä stolt som någon kung. "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men utan hjärtegamman varder lefnaden tung under solen."

Han log och hjöd mig handen. Då helades mitt sinn. Slik giljare väl kunde det beveka! Snart drog i Solöborgen vårt bröllopsfölje in; så lustigt hördes gigarena leka. Men frammannför gick våren och strödde blommor mång', och under himlafästet jag hörde som en sång: "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men själen ser i himmelrik med fröjd vår lefnads gång under solen."

INGRID

Hur lycklig, moder, var din lott mot min! En varm och djup och tårdränkt hjertesorg är himmelsk lust mot denna dofva oro, som stjäl mitt hjärtas tro, min viljas makt, -- som all min kraft att sörja krossat har till stoft och mängt som gift uti mitt blod. så att af fridlös ångest städs det brinner.

Står orörligt stirrande, försjunken i plågsamma tankar, utan att lyssna till moderns ord.

FRU RIKISSA

Mitt kära barn, slå dessa tankar bort! Var viss, snart kan sig allt i gamman vända.

HERR STEN inträder. INGRID märker det icke. FRU RIKISSA besvarar hans spörjande blick med en stum åtbörd. Han gör en axelryckning och står en stund likasom väntande. Till sist:

Det sägs att tiden helar alla smärtor: då månde denna snart ock vara läkt. Ty kommer jag, min dotter, dig att mäla om stora ting. -- Så hör mig!

INGRID återuppvaknande.

Tala fader!

HERR STEN

Nåväl! -- Då fullt ett år re'n har förgått se'n junker Waldemar dig öfvergaf, så är för dig han död. Emellan Eder må hvarje band för alltid van löst!

INGRID gör en åtbörd af den högsta öfverraskning.

Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slägt allt landet känner väl, har nu af mig begärt din hand och med mitt gillande i dag allt re'n han kommer för att få mitt löfte af din egen mun besegladt.

FRU RIKISSA

Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord!

INGRID liksom för sig själf

Men Waldemar, som ringen frälsa skall --

HERR STEN

Ej mer om honom! Föga hopp du har, när prestens råd ej ännu frukter burit. För slika griller du ej offra må den afundsvärda lott, som här dig bjuds.

INGRID

Den lotten tycks mig föga afundsvärd att af min fader till ett svek jag dömes.

HERR STEN

Hvad? Svek! Dig junkern svikit har, ej honom du!

INGRID

Min fader, den klenod, som genom hjärtats dom mig dyrast var, jag gaf som lösen för mitt hjärtas lycka, och himlamakter ropade jag an. Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren, mer heligt offer icke bringas kan. Din dotter är för stolt att slikt förgäta; jag måste bida --

HERR STEN

Litar du då än på detta offer?

INGRID efter ett ögonblicks tvekan.

Sant än syns mig ordet: "I offrets vånda ligger offrets kraft" -- Förvisso är min vånda svår -- --

HERR STEN