Part 5

En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta beklagade honom.

Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.

Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem, ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade ryttmästaren fått veta hela historien.

"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört illdådet?" sporde han när Sebastian slutat.

"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden efter som denne en gång varit bland Minnchens friare."

"Kan jag få tala med den gamle?"

"Det låter sig knappt göra, herre, eftersom han är så svag att han knappt förmår öppna munnen. Men ni kan tryggt lita på hvad jag sagt."

"Godt", inföll ryttmästaren. "Se noga till den sårade. Jag ska' genast skicka hit en fältskär."

Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin häst och jagade med sin trupp i sporrsträck tillbaka till Miltnitz.

Detta hans vänliga uppträdande jemte den utlofvade hjelpen åt gamle Arnold gjorde ett godt intryck på reinauborne.

"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma.

"Ja, nog är det hederligt", menade Sebastian. "Så går inte det påfviska packet tillväga."

Högljudda förbannelser öfver de katolske besvarade dessa Sebastians ord.

9.

Då Fredrik Dahlspets återkom till Miltnitz befallde han att den fältskär, som åtföljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau. Derefter lät han kalla Odowalsky till sig.

Slottsherren inträdde i ryttmästarens kammare med ett trotsigt leende på läpparne.

"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmästaren utan att besvara Odowalskys helsning.

"Hur så", sporde denne och tog på sig en förvånad mine.

"Vet ni då inte hvad som händt i natt?"

"Nej", svarade Odowalsky och kunde med möda tygla den glädje han kände, ty af ryttmästarens uppretade sinnesstämning kunde han sluta sig till att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte", fortfor han.

Fredrik Dahlspets gick honom nu in på lifvet och borrade sina blickar djupt in i hans.

"Stå inte här och ljug så öppet för mig", utbrast han derefter med dundrande stämma. "Ni är deras medbrottsling!"

"Jag... jag... jag... medbrottsling... Hvad menar ni", stammade Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag vet ju ej hvad ni menar!"

"Jaså", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet då inte om, att eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly härifrån i natt?"

"Nej!"

"Och inte heller känner ni till hvilket gement illdåd, som blifvit föröfvadt i natt i en by, som heter Reinau."

"Nej!"

"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?"

"Nej!"

"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?"

Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta. Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne:

"Nej!"

"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde flytt undan med sitt rof."

Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde således ej se hvad det gjorde för intryck på honom.

"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!"

Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma häftigt om och lät höra en skarp hvissling.

I samma ögonblick instörtade korporal Styf.

"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta ned honom."

"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky och tog ett par steg tillbaka.

"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"

Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej.

På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin förman, sade denne:

"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna använda honom."

Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik Dahlspets nere på gården.

"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt ställe."

"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen.

Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja. Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta.

Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den påträffades snart.

Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig blifvit lenmad i hennes vård.

Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga band på sina känslor för att ej förråda sig.

Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig sjelf om hvad som nu borde göras.

10.

Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud allena hade reda på.

Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade:

"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer skulle få återse er, fromme fader!"

"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl ingen i din lilla kammare?"

"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom."

"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min egen skull."

"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt.

"Ah, du tyckes förstå det!"

"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"

Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog släpade den förskräckta Minnchen in i stugan.

"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker."

Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser.

"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss."

"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "_Åt er_?"

"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans. Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra."

En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par minuter vända sig ditåt.

"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja, varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!"

Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren, mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns der.

* * * * *

Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon vandrare syntes genomströfva dem.

Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var också rätta förhållandet.

På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en fotsid kappa.

Denne man var pater Clemens.

Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.

Ansigtet försvann genast, och omedelbart derefter öppnades dörren.

"Har den andre varit här i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt stämma.

"Ja, på förmiddagen."

"Länge?"

"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan är helt enkelt omöjlig."

"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre har ej lärt sig att handskas med unga qvinnor, det märker jag nog."

Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken:

"Hur har hon uppfört sig?"

"Jag får ingen bugt med henne."

"Inte?"

"Nej. Det är den värsta unge, jag haft i mitt förvar, så mycket vill jag säga er, pater Clemens."

"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det börjar lida på tiden."

"Ja, det vore väl det", inföll den gamla hexan. "I morgse spottade hon mig rakt i synen."

"Såå. Nå det är roligt att veta att det finnes godt gry i henne!"

"Hör på, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes läppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon är ju en kätterska efter hvad jag hört?"

"Ja, visst är hon det!"

"Nå, gör då processen kort med henne, det är det bästa råd jag kan gifva."

"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mörka ögon glödde. "Äfven bland kättare finnes det sköna qvinnor, dem man ej bör förakta."

Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina små kattlika ögon.

"Nä, hur stor blir min lön", sporde hon slutligen med knapp hörbar stämma.

Pater Clemens räckte henne fyra guldmynt under det han sade:

"Tag detta såsom förskott. När saken är klar ska' du få mångdubbelt mera."

Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats under hennes säng, fortfor hon:

"Ska' ni inte gå in nu?"

"Ja, får jag låna din lampa."

Minnchen hade nyss hunnit somna då lampskenet, som föll henne rakt i ögonen, väckte henne. Förskräckt reste hon sig upp och utstötte ett anskri då hon varseblef munken, för hvilken hon redan från första ögonblicket fattat en om möjligt djupare afsky än för slottsfogden.

"Bort, bort", ropade hon och slog framför sig med händerne.

"Stilla, mitt barn", förmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i någon oredlig afsigt."

Minnchen stirrade på munken utan att säga ett ord.

"Hör på, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig på den skröpliga trästol han fört med sig från yttre rummet samt ställde lampan i fönstret, "det här lifvet behagar dig nog inte?"

"Nej, låt mig komma härifrån", bad den unga flickan och knäppte ihop händerne öfver bröstet:

"Ja, det är just min mening, att du ska' få komma härifrån", sade pater Clemens.

"O, låt mig då få komma hem till gamle farfar!"

Augustinermunken vände för några ögonblick bort hufvudet. Slutligen sade han:

"Du vet ej hvad du säger, flicka!"

"Vet jag inte hvad jag säger. Jo, det vet jag visst, det."

"Du kan ej få komma hem till Reinau, så mycket vill jag säga dig."

"Och hvarför?"

"Kan du ej förstå det?"

"Nej."

"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan släpper en katolik ej så lätt ifrån sig."

"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga flickan.

"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens klor."

"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid mig. Haf misskund!"

"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring den unga flickans midja.

"Bort, annars ropar jag på hjelp!"

"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!"

Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.

Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände Margits röst.

Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick förlorad.

Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska smattrande musik.

I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in i stugan.

"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"

"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.

"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska' ej falla i kättarnes händer."

"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera lutade till sitt fall.

"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en säker väg till räddning."

Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig voro de omringade af svenskar.

"Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin sondotter.

Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne. Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat från att sönderslitas af Odowalskys hund.

"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig, eländige skurk!"

Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig, men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse.

Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han slutat sin bekännelse sade ryttmästaren:

"Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld, der du ej kan skada oss här nere."

Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge fått sin beskärda lön.

Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag, stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt omfattat de kära guldmyntena.

En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut handen.

Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig ödets skickelse började och slutade i samma stad.

Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att freden var sluten i Osnabrück och Münster.

Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek uppstod.

Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.