Part 6

Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och alla de andra jagat henne husvill ut i världen.

Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade -- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan rappningen drösslade ner på snön.

Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter tillstängt.

Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.

Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.

Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.

VIII.

Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under hennes nattvandringar oftast stod på glänt.

Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.

Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.

Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten plågades kanske av en blodig dröm.

Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.

Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet -- lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det stora tomma rummet.

Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.

Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.

Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, -- därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.

Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen. Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde papperet längs takbjälken.

Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock av brandrök och singlande flagor.

Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret. Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.

Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade, orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.

Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning, full av ängslan och iver:

-- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa, hör han inte, gå sin väg!

Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd, och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.

Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.

Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på dörren åt matsalen!

Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.

Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.

-- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss. Var det hos dig, Mina? Öppna!

Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon förblev tyst.

Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före släckningen.

Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt tvärs genom dörren.

Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.

Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas!

Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så dörren skakade.

-- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes enda svarsyttring.

Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på återtåg.

Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga idé. Men han tvekade inte längre.

-- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i rummet; i ivern slog den över i falsetten.

-- Svara, eller spränger jag dörren!

Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat pojkokynne.

-- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte ropat.

Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.

-- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.

-- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av munterhet.

-- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --.

-- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov ännu inte hunnit bli fullt hemvana.

Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket väsen.

-- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp till ottan.

Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att säga honom.

I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den, som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!

Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick nog rätt.

Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.

Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra av redan i skolan.

Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över, vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren och lilla Nannas rum.

Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där guldkedjan kunde tagit vägen?

Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln, medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt avklippta fjun på det gosselena skinnet.

Leendet förändrades. Han till och med rodnade.

-- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!

Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon täxt.

-- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!

Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.

-- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade huvudet prästerligt på sned.

-- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till otteskjussen, var hon elles kan hållas.

I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente kyrkoherden.

Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.

Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.

Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.

-- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja -- inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna --

-- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, -- för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej, om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid det här laget?

-- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade förstulet späjande blickar på pastor Olander.

-- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, -- eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i ögonen i natt?

-- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela --

Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och inbunden.

-- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas skull --!

-- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav, som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.

-- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit trätofröet med sig --

-- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg inte upp från duken, när han sade det.

-- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen? Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna, skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul! Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll --

Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes den gamle ångra sitt opassande julottelynne.

-- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.

-- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken skyggt för Daniel.

-- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det?

-- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde med till Toftarp.

-- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag, grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det! Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?

-- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.

-- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.

-- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt mot den andra dörren.

-- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända vreden från sin syster.

Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.

-- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga, farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som -- som uppbrändes --

Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.

Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.

-- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna sina kärleksbrev på ljusan dag --?

Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.

-- Det var inte -- hm -- det var --

Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom. Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn fann klokast att tiga och lida.

Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.

-- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:

-- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få dela småkälkarna emällan oss.

Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade bakpå som körsven.

Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej jäktas, få köra sist.

Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade den fjärran klangen av en kyrkklocka.

Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav, släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt beckblossen.

Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret.

Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd.

Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning. Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning.

-- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --?

Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning denna morgon i värkligheten var.

-- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa meningsbyten --

-- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --?

-- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana, att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares födelsedag.

Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.

-- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr.

-- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.

-- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.

-- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?

-- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, -- jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman vore jag komplett odug--

-- Tänker bror då inte studera till präst?

Den gamles ton var märkbart kyligare.

-- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av det, som är min ensak --

-- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!

Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.

-- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande: vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se utanpå mig, vad jag i min privatess menar.

Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:

-- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på bror?

-- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att jag ouppfordrad opponerade?

-- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej, emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage --

-- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller, slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?

-- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.

-- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!

-- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror.

-- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt sannsvärmeri.

-- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja, just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen. Min auktor hette Jonas Almqvist.

Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv, så oförsiktig var den.