Part 4
-- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
-- Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
-- Kors i herrans namn, har man sett på maken!
Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
-- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg till -- och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro redan borta.
-- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
-- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.
-- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
-- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, -- nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna behagade honom.
-- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet --!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
-- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
-- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade handen på hans arm och halvviskade småleende:
-- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och till lätt klappade honom på armen:
-- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
-- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var inte häller min mening att komma in på religionen.
-- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist -- som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare?
-- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det --
-- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten, för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen läspade fram:
»Omkring den vackra Celamé vad dyrbar gördel ser jag sluten? Är han av Psykes händer knuten till bindel åt dess älskare? Är han det skärp, som Iris målar, när från sin höjd för jordens syn hon bryter middagssolens strålar mot imman av den ljusblå skyn?»
Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut att ha väntat en applåd.
-- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid söker sin sanning --
-- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
-- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni pedantiska dispytmakare där! -- --
Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen, ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd att ljuga, att neka till det som var sant --.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? -- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens Voltaire skyddade för skrock.
Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
-- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.
-- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet Bolla, vart bo--boken tagit vägen?
-- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska grimas.
-- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med bägge händerna.
-- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.
-- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
-- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta naglarna och väste:
-- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna --
Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som kastade en nyfiken blick ut i köket.
-- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv?
-- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
-- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
-- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i folkstugan.)
-- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, -- riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
-- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, -- jämföra den pojkvaskern med en präst!
-- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt -- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle samla sig kring hennes person.
Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket tydligare bräkandet från gården.
-- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
-- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
Volontären reste sig till hälvten.
-- Jag skall på stunden hämta mina pistoler --
Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
-- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan ha uppsikt med dem --
-- På logen, föreslog mamma välmenande.
-- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och jämförde inträsserad modern med döttrarna.
-- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
-- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna?
-- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes -- ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som konorna har i linda.
-- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand på sin makes.
-- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem hällre i folkstun --
-- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade julaftonen därute.
-- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok, höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, -- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar i huset i kväll?
-- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
-- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han sände under lugg en sneglande blick laget runt.
-- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
-- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
-- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av aningar.
-- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han märkte ovädret hänga i luften.
-- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?
-- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor -- instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting annat och ropade hurra.
Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa -- var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.
-- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, barn, i själva julnatten!
Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på tillämpningen.
-- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig, bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på --
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
-- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös --
-- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
-- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
-- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, -- och sedan --
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden överröstades.
Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?