Part 15

Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon grät.

Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de olyckligas förmån.

-- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter är --

Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten sjunkit ner framför sina längder.

-- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!

XXI.

-- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg!

Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet.

Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta, vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han.

Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina.

-- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram, men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte.

De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten.

-- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom, klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut.

-- Är mor hemma, frågade Nanna.

-- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper till.

-- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är far?

-- Far är på Ängagåren och syr klär.

-- På nyårsdagen?

Den djärvaste och äldste svarade efter en stund:

-- D’ä för en ska ha lycka i arbejet.

Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.

-- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt?

Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.

-- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?

-- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än någon människa i världen, Nanna lill!

Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast, medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför.

Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula och väntade på prinsässan.

XXII.

Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning.

Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller annat nyckelhål.

Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds- eller sjukläger eller --?

Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen -- som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro.

Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där -- bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev främlingen.

Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person, vände endast helt om och ville skynda in till sitt.

Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande röst.

Halvt svimningsfärdig -- hon gick ju i negligé -- sjönk hon ner i sin soffa, medan -- karlen utan krus tog plats vid hennes sida.

Det var en förfärlig människa -- skulle hon ropa på hjälp?

Där bullrade redan hans stämma -- förskräckligt grov och skrovlig och ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena obegripligheterna.

-- Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem båda i soffan!

-- Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long years!

Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften svek henne även till ett nödrop.

-- Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite dead -- bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige damnade skojaren!

Mina tittade förfärad upp.

Vad var det han talade om? Om Eugènes död -- och i ordalag, som om han skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än någon annan.

Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom sin närvaro -- och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne heliga ting?

Hade Eugène dött i en batalj?

Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan tillrättavisande och slutligen forskande.

-- Vet min herre -- har min herre något bud från Eugène?

-- Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om han ångrat eller sörjt någonting.

-- Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren.

-- Den gamle Eugène, upprepade han, -- är quite dead. Alla hans gamla funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid _Bulls run_ och _Manassas_ lämnade han också en hel del, och vid _Gettysburg_ blev han liggande på platsen.

-- O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den främmandes ansikte. -- Han fick -- han fick väl åtminstone kristlig begravning?

Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha stupat.

-- Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt ogudaktigt. -- O yes, på lazarettet läste de en hel del --

-- O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna åtminstone den högtidliga akten.

-- Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, -- så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa -- oh yes, quite another fellow, you know!

Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes kammare?

-- Är -- är Eugène då inte -- inte alls död, sporde hon uppbragt.

-- Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you?

Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva, men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig -- utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände sin växande harm kämpa med blygseln.

Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka, som nyss ridit ranka på hans knä.

Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger stympat.

-- Minnie, darling, känner you inte igen mig?

Känner igen?

Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort någonting alls.

Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men väntade sin uppståndelse.

Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig -- men hans leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur hårda, brynta och brustna drag.

-- Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin närgångna granskning, -- var vistas han nu?

I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll hon sig så gränslöst olycklig.

Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och -- hon ville sjunkit genom golvet av skam.

Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen, som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent: mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves.

Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt.

Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -- ja, av en oförklarlig känsla, som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa, långa spänningen vika.

Han hade ju träben, den käre, gamle -- hennes fästman, Eugène …

XXIII.

Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn.

Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något, två säkra tecken, att modet höll på att återvända.

Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars ha överinseendet.

Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi.

Allt som oftast kunde man höra Eugène viska:

-- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!

Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns tur i Gullerödskyrkan i dag.

Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas egen tös.

Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser -- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än ingenting alls.

Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag -- och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen, fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer hade inte svårt att få resärvgöra.

Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina. Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra för milt, tillade han i tankarna med en suck.

Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna -- för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen.

Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om tio år, så kanske vi kunde talas vid!

-- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik!

Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott av att upptuktas av en _sådan_ moder!

Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller _Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd!

-- Nu tar jag en liten puss igen, darling!

Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --!

Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket!

Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare, han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast. Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.

Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han --

Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?

-- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar tillbaka.

-- Vad står på?

Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --. Men var det inte just den handstilen, som --?

Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep.

»Käre kyrkoherde!

Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min oföränderliga estime och reconnaissance.

Eder ödmjukaste tjänarinna --»

Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra. Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas, att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån!

Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad, tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den främmande betjänten innanför matsalsdörren.

-- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen?

Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en annan om hennes.

Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig.

-- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu ha vi äntligen fått hustjuven fast!

Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi mällan betjänten och förstudörren.

Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i fönsterkarmen. Där stod ju Nanna --

Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa, bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan som en julbock.

Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud.

-- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä?

-- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn.

-- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i sin domareton, glömsk av allting annat.

Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så underligt stridde här sken och värklighet.

Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln.

-- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde med.

-- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den ovana fukten över pepparkornen klädde honom.

-- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud välsigne, Gud välsigne --!

Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast: Gud välsigne, Gud välsigne --

Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över sin iakttagelse.

Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp.

-- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha vi mammas kedja!

-- Nej, nej, undrade det från alla håll.

-- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej -- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och --

Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret.

-- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade Olander? Aj, vad nu?

Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en vårdslös snöboll.

-- Sjutton hakar!

Den gamle Adam stampade i golvet.

-- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig med litet snö!

-- Vad för slag?

Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.

-- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel.

Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste.

-- Sjutton hakar, kom det utan styrka.

-- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha nog med _en_ krigsman i huset!

Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till sjukkammaren.

Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och muttrade för sig själv.

-- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter alla mina döttrar --

Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att höra ett ljus flämta.

Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda halvskum blick.

-- Nå, tack och lov -- och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, -- Gud välsigne -- det svaga hjärtat! Som ändå har -- burit -- hela huset!

Han sänkte huvudet i händerna som till bön.

-- Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum -- tonade mitt emällan sång och viskning.

FOTNOTER

[1] Köket.

[2] Förskräckt.

[3] Danken.

[4] Oscar I.

[5] Napoleon III.

[6] Oscar I.

[7] Gammal svensk mil.

[8] Ack.

[9] Tvätta.

[10] Svårt, sällan.

[11] Piggsvin = igelkott.

[12] Edet = ätit.

[13] Skon = skolen.

[14] Om.