Part 13
Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne -- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han, att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas näsvisheter.
Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och rosiga.
Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med oförmodat uttryck.
Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning. Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på själva trappan.
Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad.
Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och ryttarpistoler.
Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng framme vid dörren och i hälarna på patern.
Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt in i riddarsalen.
En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad middagsgäst.
Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt öga på silverservisen.
Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en bundsförvant.
-- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure --
Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade, inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det leendet.
-- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
-- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande inpå livet.
-- Que voulez-vous de nous?
-- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en nödlögn.
Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så lätt avspisad.
-- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, -- vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv --
Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte dem.
-- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite Antoinette!
Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
-- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.
Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en blick på henne.
-- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så mycket av Nanna, allesamman --
-- En effet? Réellement?
Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften, tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle och fråga:
-- En effet? Réellement?
Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller värdigades titta upp.
Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen gnida händerna framför spiseln.
Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
-- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller för helt unga!
Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
-- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
-- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna, och han förmådde ej se upp.
Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det skrattet.
-- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga röst.
Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i drömmen katolska grevinnan håna honom:
-- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli så glad!
Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.
Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet. Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig -- som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders Svens.
XIX.
Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet och bliga stort.
-- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror skulle höra inom i bondgården före mässan.
Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots -- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
-- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.
-- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt!
-- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu alla i ängslan och sorg.
-- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla Nanna?
I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
-- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes, att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
-- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med?
-- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd!
-- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
-- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
-- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just _detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes samman.
-- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över -- men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina bekanta.
Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, så långt bottforerna och mössan tilläto.
-- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag skulle hem igen.
Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne att få prata på?
-- Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, -- den hade hängt om halsen på hennes egen dotter -- hon hette fröken Antoinette och dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne -- kedjan, jag menar --
-- Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
-- Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, -- den springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande ton. -- Strunt i kedjan för rästen! Jag _kunde_ inte vara längre borta från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast nog -- nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör --!
-- Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
-- Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, -- men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken -- det blir inte så mycket åt varje, och det blir -- nästan ingenting åt den minsta!
-- Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. -- Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
-- Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i tonfallet, -- hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och -- _vacker_, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom -- jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef -- hahaha, tror du väl! Pytt -- jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! Det är inte ett sant ord i mig -- jag är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!
-- Men grevinnan hade bara en, hon, -- och jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt gjort av mig -- tänk, om jag skulle vända om igen till Herrevall? Vad skulle du säga -- och tycka, Vilhelm? För rästen, _är_ det riktigt sant, att någon -- att pappa och mamma och -- någon -- saknat mig i Gulleröd?
-- Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. -- Både pappa och mamma och -- någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
-- Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
-- Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa upp henne.
-- Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. -- Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott -- så käck och sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
-- Tror du?
Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
-- Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.
-- Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt:
-- Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?
Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två. Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet.
Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med en flickunge.
-- Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. -- Pax, jag är hungrig! Du har väl mat med dig?
Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte.
-- Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av iver och hunger. -- Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar -- hon visste inte, hur väl hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra dagen -- och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker _någon_ annan människa, att _jag_ är vacker?
-- _Någon_ tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen _var_ vacker, och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går.
-- Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist och ortodoxi -- detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen.
Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna. Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och Nanna var hans lilla squaw.
Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
-- Tänk, om vi skulle leka sigenare -- hela dagen!
-- Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och tittade sig omkring. -- Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
-- Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
Hon klappade i händerna.
-- Så mycket har jag inte skrattat på länge -- kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha skrattat _så_, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.
-- Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
-- Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
-- Kom, sade han, -- jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte mossan åt norr? Men kom, kom!
Hon tittade sig omkring som spökrädd.