Part 12

-- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit en dålig, en mycket dålig handling.

XVI.

Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.

Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.

På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat. Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort mällan trädgårdens höga, klippta häckar.

Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne dödsritter.

I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter -- innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en fjärran stad.

I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar. Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju, om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.

Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört krig mot själva rikets konung.

Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …

I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara, gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer, klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena, där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade.

Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere hundra år sedan.

I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.

Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.

I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så många.

-- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm.

Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum eller naturhistoria förvarar deras likar.

Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden.

Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång fram i tiden kanhända skulle heta sanning.

Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull råkat vilse bland underliga medmänniskor.

Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna -- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi, så hastigt hon kunde.

Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska eller spännande.

Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.

Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.

Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.

Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde ännu rädda henne.

XVII.

»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom -- liksom Antoinette i dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog -- Bayard, pauvre, jag lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd -- miserere me -- jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns ännu skriet, när --.

»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni!

»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst -- alltsammans lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym -- miserere me, priez pour moi, mon père!

»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg -- hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras medikamenter i guld den tiden -- och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni!

»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig -- i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor. Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, _så_ brukade din mor sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och _så_ flitigt satt också hon vid sin båge en gång, och _så_ snäll var också hon i sin Numa Pompilius.’

»Ack, greven var ett mönster som make -- skulle du få höra annat, mon enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’

»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite -- hon var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt varandra -- fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon vistades mäst i Nizza -- i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren pappa föll -- föll ifrån.

»Jag sjuknade, och du -- Antoinette, menade jag, imiterade mig -- också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog -- ack, att hon tagit mig med sig i graven! Är det synd att tänka så -- priez pour moi, mon père! Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem allesamman -- om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna!

»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man födas för att dö? Antoinette -- hon hade ett manér att sitta och se på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon!

»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’

»Antoinette, säg -- jag _är_ ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?

»Ack, Nanon, förlåt mig -- priez pour moi, mon père!»

XVIII.

Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning, stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.

Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha ett finger med i spelet, fann han föga troligt.

Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att ens bege sig dit.

I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen, unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.

Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda blick.

Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en gammal jägares.

Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga rådjursögonen.

På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av gamla spår.

Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat. Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist kunde befinnas vara värklighet.

Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju bönderna gott om tiden.

Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.

Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två fjärdingsmän in till Anders Svens.

Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.

-- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.

-- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller lyfta på mösskärmen.

-- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».

Vilhelm bleknade.

-- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade på målet.

-- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det!

-- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så stod han välan inte här i stuan nu!

-- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals, -- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och kronan.

Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.

-- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja har edet.[12]

Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.

-- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång. I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och pantar för skatten.

-- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet. -- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.

-- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta?

-- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna fyra och snart fem.

-- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka?

Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.

-- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen, Anders. Marsj, gubbar!

Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet räckt honom.

Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd. Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och späd ung flicka?

Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen lyste.

Vilhelm tog avsked och skyndade ut.

Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig mitt i en by!

Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet!

Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste!

Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, barnlöshet.

Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i den vapenprydda gamla droskkuren?

Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.

Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade ingen bortskämd liten prästdotter.

Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls slott.

Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu vitmenade skogskulisserna.

På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg tydligen inom godsets råmärken.

En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta.

Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster. De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång fruktade och önskade honom i sin närhet.

Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta dotter.

Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade, snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.

Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.

Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot huvudbyggnaden.

Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina åkande -- någon i slottet skulle fara ut.

Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog, att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga passagerare.

Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna, innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.

All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med portklappen.

I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två betjänter, Nanna.

Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt, nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet.

Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt igen honom.

Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.

-- Nanna, sade han bevekande.

Grevinnan gav en vink åt betjänterna.

-- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.

Vilhelm fattade sig raskt.

Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en grevinna.

-- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la mère de cette jeune fille --

-- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener ensemble dans les bois -- après le retour peut-être --

Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.

-- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que la jeune fille ne soit vue par les gendarmes --

Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De två andra motade studenten utför trappan.

En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en fiende.

Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.