Part 11

Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne, och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt, de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade dvalan.

När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov, övergiven oro.

Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man var sjuk eller ledsen.

Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå ibland främmande människor.

Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.

Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.

Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen. Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda -- alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till honom själv.

Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster. Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte. Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum. Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.

I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp, förrän den slök henne med hull och hår.

Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner, så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.

Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!

Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.

Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter henne?

Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott. Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och kläderna värmde så skönt.

Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att man kunde tro dem stå stilla över marken.

Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.

Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi, utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås mässfall.

Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från hemhållet?

Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.

Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon tydligt bakom sig klangen av bjällror.

Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang, tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.

Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.

Nu steg herregårdsskogen svart framför henne …

Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor -- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna julmorgon.

Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.

Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten, när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades den.

Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.

Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma undan var nu hela hennes trängtan och traktan.

Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle kommendera:

-- Halt och helt om, vanartiga Springfält!

Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan granarna för att pusta ut och se slädarna passera.

De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.

I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen. Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte hennes blick Vilhelms.

Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här gick det endast steg för steg framåt.

Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning, prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna ryggen.

Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande. Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.

Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.

Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej själv varthän.

Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!

Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den; nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.

I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.

Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.

Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.

Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta, att straffet väntade henne.

I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran. Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.

Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna. Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.

Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk sjukdom.

Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den hörde väl till sjukdomen.

Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och strumpebandet fastnat på taggar eller barr.

Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog, ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna, men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne ständigt vidare och förbi.

Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila, tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå, gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.

Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol, och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en uttröttad liten Springfält till sig.

Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag, som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av otaliga smältande glimtar från backar och renar.

Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det rättnu skulle bli vår.

Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi. Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk, dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på henne.

Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på milstenen …

Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida, sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.

Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.

När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet, livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.

Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad, visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att hon bara drömde, trodde hon ännu länge.

Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer svepte filtar över en?

XV.

Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.

Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för sammanhängande för att likna en dröm.

Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.

Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och sina tunna läppar.

En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att de katolska prästerna gjorde.

Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.

Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager, blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.

I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.

Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.

Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.

Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av fasters klingande mässingsstämma.

Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.

-- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés. Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin, de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist upp vår lilla snödriva!

-- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.

Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.

-- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour mademoiselle!

Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.

Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.

En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?

Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.

Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter vandrade han långsamt ut ur salongen.

Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan vinkade henne i stället närmare.

-- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose d’importance.

Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.

Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.

Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.

Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en gång och inför obekanta ögon.

Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång man lärde förstå sin egen kropp.

Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.

Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen -- tonen av sökande, smekande ömhet.

Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.

Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.

Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.

Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.

Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste hennes panna och drog henne intill sig.

-- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?

Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.

-- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.

-- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?

-- Oui, madame la comtesse!

-- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?

-- Oui, ma -- dame la com -- tesse!

Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.

-- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.