Prästgården: En Julhistoria

Part 10

Chapter 103,862 wordsPublic domain

-- Lille präst, sade hon, -- jag djärvs inte persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en ballong. Jag sätter mig.

-- Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen och såg på förhand bister ut.

-- Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv volt med överkroppen.

-- Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade i golvet med fotbladen.

Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:

-- Jag beklagar stackars Mina!

-- Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den åsyftades behandling.

-- Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis förgäves. -- Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så --!

Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.

-- Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.

-- Så får han inte veta någonting.

Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut.

-- Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av den lille prästens ostyriga ansiktsspel, -- att Nanna brukade ligga och läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen.

-- Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -- kanske hon ligger där ännu?

-- Bevare mig, korsade sig faster, -- Ola har forskat så väl, att han fått annat med i dagen --. Men det är min hemlighet.

-- Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna på ljusläsningen.

-- Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster.

-- Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den eldfara han lupit. -- Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men vad har här varit för tillsyn med ungen?

-- Det var just dithän jag ville komma, sade faster.

-- Vems är felet, snäste den gamle.

-- Vårt förstås, erkände hon lugnt, -- vi alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina misstankar. Nanna har gått smygvägar.

-- Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta meddelande vara honom lika nytt.

-- Åh, _det_ ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. -- Här i huset som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har jag nog av mitt.

-- Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.

-- Det angår dig inte, lille präst -- men nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte om lakan i hennes säng i dag --

-- Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, -- sakramenskat slöseri!

-- Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!

Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.

-- Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. -- Skaffa henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky sina egna köttsliga föräldrar?

-- Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, -- hennes förstånd räckte inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för flickungen, att hon håller på att bli kvinna!

-- Vad för slag?

-- Kvinna, upprepade faster försmädligt, -- har lille prästen aldrig hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för att duga i krig, inte sant -- och jag har ju aldrig haft eget barn.

Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt eget sätt.

-- Menar du, att --, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.

-- Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam glimt.

Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.

-- Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, -- komma med sådant pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för att -- driva mitt barn -- ifrån mig --?

Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.

Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in ifrån förstun.

-- Pappa!

-- Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.

-- Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om --!

-- Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.

Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.

-- Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det -- min egen far kanske saknar hjärta.

-- Såå, muttrade gubben inträsserad, -- vad har munsjör då för okända gullgruvor?

Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i barmen och antog en bredbent aktörsställning.

-- Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, -- har jag hela Kristianstad till mitt förfogande.

Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.

Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde, som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen.

Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar.

-- Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja?

-- Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig armrörelse.

-- Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.

-- Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande.

-- Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att förändra front, -- konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har du min välsignelse in blanco!

Josef häjdade honom med en vink.

-- Saken skulle vara enkel, om --

-- Hon inte vore så ful, hånade pappa.

-- Misstag. Hon är en skönhet.

-- Eller inte vore så dum?

-- Hon är en förståndig flicka.

-- Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan?

-- Pappa känner honom ju --

-- Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan --

-- Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre skonare i Åhus och pängar som --

-- Eller inte vore så snål --, envisades den gamle.

-- Misstag, men --

-- Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt kyrkoherden, vars tålamod sviktade.

-- Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. -- Rent ut: pappa vet, att jag är engagerad på annat håll --

-- Som aktör?

-- Pappa!

-- Vafalle?

-- Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården --

-- Vafalle?

-- Elna, som pappa vet --

-- Vafalle?

Nu brast även volontärens tålamod.

-- Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton --

-- Såå, hånade fadern, -- och vad ämna ni sedan gifta er på?

-- Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget.

-- Vem tänker munsjör fråga?

-- Käre pappa -- volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, -- jag behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler --

-- Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.

-- Nej, bara sextusen riksdaler.

-- Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket.

-- Men pappa måste -- pappa måste låna mig dem!

-- Jag, pojke, är du alldeles rasande?

Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.

-- Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par månader kunde jag --

-- Pojke, vill du göra mig till försnillare?

-- Asj, låna -- är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att --

-- Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det själv?

-- Pappa, det är hedersskuld! Jag -- jag måste helt enkelt ha dem! Annars --!

-- Annars?

Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.

-- Akta dig, pojke!

Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.

-- Gå, sade den gamle hest, -- mamma kommer!

Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, mot förstudörren.

Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av det högröstade samtalet.

-- Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.

Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.

-- Åh, det var bara Josef, sade han, -- Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där stycket -- hm -- vackra Elna på Änggården, vet jag!

Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.

XIII.

Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta pappa.

Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.

I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola redde sig med reparationen.

Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in framför knyppeldynan.

-- Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan knackning in på pastorns rum -- en vana han tagit sig på grund av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.

Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror välkommen.

-- Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd ton.

-- Nej, det var bara --

Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.

--»I ungdomen,» läste han för sig själv, -- »äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?

Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken ännu större än nyss.

-- Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin kritik.

--»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet.» -- Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet!

Kyrkoherden syntes helt tankfull.

»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade han häftigt upp sig.

-- Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det föregående!

-- Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt började växa i nattrocken igen. -- Det är, att jag så må säga, proëmium eller argumentum --

Kyrkoherden tittade vasst upp.

-- Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft --?

Han avbröt sig hastigt.

-- Ämnade bror sätta det här i en predikan?

-- Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i halsgropen, -- tänkt be farbror recensera mitt koncept.

-- Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, -- att predika Guds ord rent och klart -- utan mänskliga griller och påfund. Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm -- i ett bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna --

-- Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han såg den unge mannens förvirring, -- det blir nog karl av käre bror! Alla ha vi fått passera linien -- och det är inte alla, som få sin skopa i enrum. Apropå, där passerar just en man, som --

Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi fönstret.

-- Där ha vi en man, fortfor den gamle, -- eller rättare en stackare, ett novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!

Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga ansikte i prästerliga veck.

-- Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?

-- Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?

-- Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl inställsamt. -- Vackra Elna och volontären ska ju --

-- Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, -- tungan är människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.

Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen skakades av undertryckt fnitter.

-- Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, -- men biskop Aurelius förlät honom aldrig.

-- Det -- det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, -- men det -- det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och hindrade mig alltsedan att få -- pa -- pastorat --

-- Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, -- biskopen fick snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och --. Men nu ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -- få hit det!

Ekdahl bugade och räckte fram handen.

-- Två stycken? Ett till volontären -- »Till min general», jo, jag tackar, sakramenskade flicksnärta! Och ett till -- till mamma? Vad för slag? Är det också från Elna?

-- Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, -- en liten parvel lämnade mig det strax nedanför allén.

-- En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på stund erinra mig, men -- nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd? Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen?

-- Det -- det är ett naturf -- fel, fnissade den olycklige.

Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och fäktade med armarna.

-- Ut, spektakel, skrek han gällt, -- ut, driftkuku, flinebytta, fördetting, ut --!

Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, skakade han de båda breven över sitt huvud.

-- Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, -- skall man ge kost och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon -- postillon d’amour! Hahaha!

Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta våldsamma lynne.

Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga: Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl.

Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka vägen in till mamma.

Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade.

-- Vad har hänt, frågade hon.

Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för upprörd att få fram mer än det enda ordet _brev_, varpå han räckte sin hustru den till henne adrässerade biljetten.

Hon granskade förundrad utanskriften.

-- Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande ställning, -- men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes.

Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var förseglat, och vecklade upp skrivelsen.

Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga blekhet.

-- Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss.

I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll så avsvimmad baklänges mot kuddarna.

Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt:

-- Hjälp -- hitåt -- mamma!

Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna och hörde honom klaga:

-- Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, mina barn, mina villfarande barn, mina -- barn! Ack, mamma, mamma!

Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur vanmakten.

Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.

-- Nanna, stod där ju, -- är i gott förvar och mår väl, men stannar tills vidare borta från sitt hem.

Efter Josef läste de andra i tur och ordning.

-- Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. -- Så var då ett manfolk, lille präst!

-- Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred händerna.

XIV.

Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.

Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.

Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet. Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön, och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när alla plötsligt vaknade i prästgården.

Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring henne låg mörka natten.

Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en oanad fart.

Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig, tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.

Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?

Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.

Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans! Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle --

Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats. Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut, belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i allén.

Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto.

Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa. Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro oändligt många, och de skrämde och jagade på.