Part 5

-- Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i Chicago -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Intill döden.

I.

Sunny Beach den 10 juli.

Käre vän!

Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet, ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.

Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna, smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.

Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver, befriar mig från allt dumt prat om dylikt.

För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast för änkan. Det är hon värd.

Din vän

_George_.

II.

Sunny Beach den 15 juli.

Käre vän!

Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.

Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss glädje.

Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka, som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på, att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet -- sin första man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, -- och jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte älskade mig.

Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», -- »Jusqu’ à la mort».

Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.

Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.

Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud, att _hon_ skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka. Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till elden. Den gången bar jag veden.

Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt, kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af renaste guld.

Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la mort.»

Din vän

_George_.

III.

Sunny Beach den 18 juli.

Käre vän!

Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.

Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.

Din vän

_George_.

P. S.

Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.

Sjösjuka.

Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra, att de inte kunde bli sjösjuka.

Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden New-York--Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner. Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I hälsingland heller!

Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn. Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt, och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.

Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande uttalande:

-- Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar -- --

Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.

När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.

Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade slutligen för att inspektera sina reskamrater.

Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med några goda råd.

-- Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk. Det är det bästa som finns på villande haf.

Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende blef ännu mindre fördelaktigt.

Sam fortsatte:

-- Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det -- -- hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du Harry!

Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit nedför salongstrappan.

-- Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det också.

Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.

-- Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den upp och ned genom strupen, det liksom -- --

Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.

Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt fläsk.

Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.

Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor, och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten kittla sina näsborrar. Brrr!

Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt, som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John -- ja, missförstå mig inte -- och allt annat. Och han tänkte på allt under himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och pina och -- fett, sabligt fett fläsk.

Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar i hans inre.

Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.

Och tänka på fett fläsk.

Nykomlingen.

När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt, att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.

Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i samhället representerade turistströmmen.

Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr, ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe, och hopen följde villigt efter.

Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.

Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade slutligen:

-- Nå?

-- !!??

-- Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?

Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan näfve sökte sakta revolverfickan.

-- Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.

Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte byxfickorna där pängarna förvarades.

De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila. Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.

Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den, ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.

Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:

-- Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.

För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min principals.

Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända, lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter polis, då han ju ingenting förlorat.

Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till Chicago, plågat mig så djupt.

En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om, att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.

Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.

När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker, gick upp till ett rätt betydande belopp.

Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.

När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.

I misshugg.

Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje manlig stadsbo, som kan sköta en revolver -- och hvilken harristownbo kan inte det -- ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.

Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll sig i staden för att sälja patentmedicin -- en medicin, som rönte strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande lik konjak -- råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.

Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.

Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.

Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera sidan.