Part 4

Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.

Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.

-- Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.

-- Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.

-- Om?

-- Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.

-- Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som ni tänker gifta er med?

-- Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.

J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:

-- Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars i veckan om ni stannar.

-- Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle ytterligare vilja ha upplysning om _när_ ni vill låta mig få er dotter.

-- Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två torsdagar i en vecka.

Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.

Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.

På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.

Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se så!

Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.

Jacks svar var rakt på sak.

-- Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.

Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.

Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.

Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs, och på samma gång fånga sin lycka.

Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.

En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.

-- God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.

-- God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?

Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte privatsekreteraren med orubbligt lugn:

-- Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!

Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände inga gränser.

-- Hva -- Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.

-- Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!

Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:

-- Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om den saken en annan gång.

Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.

-- Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera om. Jag har ju ert löfte.

Nu glömde Dobbs sin försiktighet.

-- Mitt -- hvad -- -- skrek han.

-- Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två torsdagar i en vecka.

Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så skingrades detta tvifvel nu.

-- Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna den »vansinnige».

Jack smålog.

-- Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?

-- Torsdag!

-- Och i dag?

-- Fredag!

-- Fel! Det är torsdag i dag också!

Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke därifrån.

-- Kapten! ropade han. Kapten!

Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat, att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af skrattkrampen.

-- God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr Cannon här, hvilken dag det är i dag.

-- Torsdag! sade kaptenen småleende.

Dobbs höll på att få slaget.

-- T -- torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?

-- Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.

Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.

-- Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft förmånen påträffa.

Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.

-- Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.

Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara ensam en stund.

J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp, gick rakt fram till Jack och sade:

-- Ni har haft ert finger med i det här!

-- Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.

-- Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.

Swan Swansons misstag.

Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.

Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora, fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot mässingsstången på andra sidan disken.

Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten ute i västern om somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan sommararbetet började fram i juli.

De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena voro i många af grupperna rätt hetsiga.

De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen annan skulle bli president.

-- Jag säger er, boys, -- sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, -- att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda Teddy.

-- Prat! -- inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var republikan ut i fingerspetsarna. -- Taft är mannen, och Taft skall också bli vald.

-- Taft! -- skrek Swanson. -- Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk, och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag för, bet your life on that.

-- Du! -- Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot och fyra tum. -- You swede!

Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede» användes som skällsord ute i västern.

Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.

Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.

Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens armar slogo med samma lugn som förut.

Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent spel, är regeln.

Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre. Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en säck där han fallit.

Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson, gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson, barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans ansikte.

Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna stojet obemärkt smugit sig ut.

-- Swanson! -- sade Jim Andersson. -- Du gjorde ett stort misstag, då du först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.

-- Skräp! -- svarade Swanson. -- Jag är inte rädd för falskspelarbyket. Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har visat i kväll.

-- Hör hvad jag säger, Swanson! -- envisades Jim Andersson. -- Och om du inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.

Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.

Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.

När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och en halffull »lumberjacks» allra minst.

Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.

Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo se hans afsikt. -- Stopp, Swan! -- Följ med oss, Swanson! -- Ge henne tusan, old boy! -- ropade de efter honom.

Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.

* * * * *

Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt slag med ett tungt tillhygge.

Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så att han kunde göra reda för sig.

Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin historia.

Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.

Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, -- så krokiga, att en orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna -- sade S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.

Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta, ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han kände igen den lille falskspelaren.

När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder, gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.

En Chicagoman.

En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande, till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med ett tomt grogglas framför sig.

-- Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver Pitcher Rye, det bästa i huset, -- fast det var det, gudskelof, inte -- så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta om vanor och bli bondfångare igen. Märk _igen_. Som bartender hade jag absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar» honom.

Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede, kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.

Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och serverade groggen.

Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och sade:

-- Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt, dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.

Sade och gick.

Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter, högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig, gingo vi in på »Hvita stjärnan».

-- Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.

-- Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?

-- Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.

Det lyckades.

-- Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?

-- San Francisco senast.

-- Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir? Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’ stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma ställe på en så starkt trafikerad gata.

-- Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.