Part 2

Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en tveksam ljuscirkel ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld. Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den eleganta hållningen -- Nellie.

Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle han -- -- eller skulle han inte -- --? Han tvekade en minut, tog så ett steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga, endast därför att han råkat bli kär.

-- Jag såg dem också, -- sade Jim. -- Och inte rusar jag upp och svär för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den skall du se. Du känner mig.

Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara en synnerligen farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga väsen, som kallas kvinnan.

Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra konsten att handtera henne.

-- Håll dig bara på styfva linan, gosse, -- sade Jim. -- Krusa bara inte flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något ställe där ni kunna vara ostörda och där -- -- -- Innan hon fått klart för sig hvad det är frågan om, tar du tag i henne, kysser henne och kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå emot, -- slutade Jim sin föreläsning.

Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att rådet var godt.

En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo, sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen. Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.

Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog emot honom med sitt allra vackraste leende, och så begynte Joe sin kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt kring hennes midja.

Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.

En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att hon innerst inne höll af honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då? Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det! Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.

Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända, smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den, nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda -- om hon ens sörjde någon af dem.

Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.

-- God afton, Nell -- hälsade han.

-- God afton, Joe, -- blef svaret.

Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till hjälp.

-- Du ville säga god natt, Joe, eller hur, -- frågade hon.

-- Ja ... ja visst, -- stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt annat.

-- God natt då, -- fortsatte hon. -- Och lycka till!

-- Lycka till hvad? -- frågade Joe hett, utan att upptäcka det spår af svartsjuka, som låg i hennes ord.

-- Man brukar alltid lyckönska nyförlofvat folk, -- förklarade flickan, -- och det sägs, att du snart skall gifta dig med Annie Stade. Det är en mycket vacker flicka!

-- Mycket! -- var allt hvad Joe kunde framstamma, öfverraskad som han var af den oväntade underrättelsen om sitt eget förestående bröllop.

-- Jag skall för öfrigt snart följa exemplet, -- pratade Nellie på. Det blir förstås Fred Morrison, och det skall inte dröja länge.

-- När? När? -- utropade stackars Joe häftigt, med högra handen trefvande efter sin trogne Colt.

-- På samma gång som du, svarade hon med ett egendomligt leende. -- God natt Joe! -- och hon räckte honom handen. Han tog den och tryckte den sakta när han såg uttrycket i hennes ögon.

-- Nell! -- hviskade han, och drog henne till sig. -- Nell!

Jimson.

Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.

Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer han patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.

En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred, men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.

I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin. Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra, hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade jag skyndsamt »adjö», och aflägsnade mig från lokalen -- i sällskap med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma intressanta ämne.

Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta vagnen. Jimson tystnade.

Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot Jimsons hufvud, talade och sade:

-- Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!

Jimson betraktade mig lugnt. -- Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon bittida, och -- medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en tia på ett par da’r.

Jag återkom till medvetande tre dagar senare på Chicago City Hospital.

Franskan.

Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden, som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten, Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande partier vid Metropolitan Opera -- det senare dock endast sporadiskt -- Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt Andersson.

Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher. Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig förmåga att rulla lätt.

Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång, potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att få »Royal Flush» -- ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal Flush!» Det går inte! -- så kunde man vara viss om att få höra Anderssons svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt, blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon utan laga skäl.

Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig, fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser, öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif, besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap. På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från »la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull, kallade henne.

Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned i misströstans svarta djup.

En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.

-- Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få göra mig sällskap.

Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något dylikt.

-- Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt att få en liten promenad.

-- När träffas vi? frågade jag.

-- Om ni hämtar mig half nio, så -- -- Och var punktlig, smålog hon och gick med en nick sin väg.

På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och -- -- alltnog, jag kunde snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.

-- Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.

En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka, förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i restaurationslokalen. Sedan hände något!

En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:

-- Jag behöfver aldrig lida brist på idéer -- numera. Jag tar bara fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.

Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:

-- Une femme, n’est-ce pas?

-- Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.

En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.

Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.

Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll följande tal:

-- Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!

Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:

-- Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.

I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.

-- Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit sin väg, rymt.

-- Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.

-- Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.

En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:

-- Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt: »Amen!»

Endast Willy instämde icke.

-- Stackars tusan! sade han.

Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt klart för mig.

Charleys sista kärlek.

När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.

För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:

-- Well, hur är det fatt?

Intet svar.

Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.

-- Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka efter läkare?

Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:

-- Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!

Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt öfvergående natur.

-- Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad är det för en den här gången?

Charley blef passionerad.

-- Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse jorden frambrakt. En ros, en -- en -- --

-- En ängel, föreslog jag.

-- Drag åt helsicke! En -- en -- -- jag kan icke likna henne vid något, ty hon är oförliknelig.

-- När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.

-- Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.

-- Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och -- --

-- Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.

-- Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte skall gå och slå dig ur brädet.

-- Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.

-- Men namnet? Det var det jag frågade om.

Charley såg litet snopen ut.

-- Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den allra -- --

-- Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.