Part 2

-- Nu fick hon för =kärleksfebern=, hviskade mamsell Garibaldi till Martha; i =ett godt hjerta= som mitt, kännes det ljuft att =en dam på högsta modet= blir uppmärksammad på =faran af att ljuga=. Sedan morbror P. tömt ett glas champagne fortsatte han berättelsen om sin och =Lasses stockholmsresa=, sålunda: Vi fortforo att samtala lifligare än =tanterna= på ett kafferep =under aftonsången=, så att, då signalen gafs till tågets afgång, vi i =villervallan=, som då uppstod, måste skrapa ihop våra reseffekter, som lågo =huller om buller=, med samma ifver som =Onkeln från Kalifornien= sina guldstycken, då =muraren= råkade se in genom hans fönster; derefter rasade vi in i en kupé och slogo oss ned vid sidan af =en blygsam engelsman=, (jag hörde se’n att han hette =Qventin Durvard=) och =en handelsexpedit från Hamburg=; jag sa’ till Pettersson att det är klart att den ene =han reser för sitt nöje= och den andre för =ett handelshus=, men, gubevars, af en liten =kapris= motsade han mig och påstod att båda voro ute =på hvift=; förutom dessa herrar hade vi till medpassagerare =ett resande teatersällskap= och flere representanter af allmogen, hvaribland =Vermlänningarne= och =Nerkingarne= voro särdeles lifvade. Jag skulle icke räkna mig till =män af ära=, om jag påstode att våra kamrater voro lika intressanta af sig som =en knalle på folknöje=, ty engelsmannen, han sof som om han, efter att hafva varit =husvill för sista gången=, nu fått ett lika skyddande tak öfver sitt hufvud, som =kejsarinnans nattmössor= och herr =handelsexpediten= eller =profryttaren= hade så fördjupat sig i studiet af =den hvitklädda qvinnan=, att han i konversationen täflade med =den stumma från Portici=. Emellertid gick tiden ganska fort, tack vare den fängslande beskrifning, som =Tiburtius och Polykarpus, två lustiga turar=, uppdukade öfver åskådandet af =den förtrollade katten=, =den bergtagna= och =trollflöjten=, hvilka schene rariteten förevisats af en s. k. professor =Egmont= på marknaden i Trosa och rönt ett lifligt erkännande af =våra hyggliga landtbor=; men egentligen genom mitt aktgifvande på den kurtis, som uppstod emellan =den gamla aktrisen=, låt mig se, hvad hette hon? jo =Tonietta Faust= och =fästmannen från hufvudstaden=, jag menar Pettersson, och som nådde sin höjdpunkt vid passerandet af tunneln under söder, då de genom =ett ögonblicks oförsigtighet= kommo i famnen på hvarandra, ungefär som =Romeo och Julia=, och hade kanske gått ännu längre, hade icke en ibland =aktörernes rivaler= antändt en bengalisk eld så att det blef lika ljust i kupén som vid =midsommarvakan=.

-- Ack, =de skenhelige!= inföll fru P., liksom ibland dem inte fans mer än =en herdinna på villospår= eller någon ung man som icke gjort ett lika stort =snedsprång=: men =Amors genistreck= voro väl för dem lika obekanta som =smyghandlarne= äro för tullverket eller =1856 och 1956= äro för hvarandra.

-- Ni talar lika vist, som =lärdt folk i stubb=, komplimenterade morbror Pehr, och träffar målet med samma säkerhet som =Friskytten=; emellertid, för att fortsätta der jag slutade, kan jag försäkra er att =kärlek och uptåg= aflöste hvarandra hela tiden och att =aktrisen= genom omvexling af =list och flegma= spelade min gamle vän =en komedi= af så ypperligt slag, att han alls icke märkte, att =när man inte har pengar, så pudrar man folk=; han fick nemligen för behaget =att älska för sin egen skull= vid en och annan station göra en åderlåtning på de =500 R:dr banko= han medförde som reskassa, ty =den tankspridde= var gudnås så renons på mynt, som =när man tappat sin börs=. Jag ville naturligtvis inte störa =de oskiljaktiga= i deras =kärlek med ånga=, eller anspela på, att =den lilla sångfogeln= var en stor roffogel, utan jag nöjde mig med att, liksom =de närsynte=, se högst obetydligt; dock kunde jag icke undgå att göra den reflexionen att =den gamle friaren= rätt mycket liknade =det borttappade fåret=, isynnerhet vid framkomsten, då hon, en afbild af =katten förvandlad till qvinna=, tackade för =en glad dag= och hviskade ett blygt =glöm mig ej=, ty han stod då så betagen som om han genomlefde =en midsommarnattsdröm= eller fått en uppenbarelse af =profeten=. Sedan jag sagt farväl åt mitt ressällskap, af hvilket en del funnit att =alla vägar bära till Rom= och en annan del hade stort tycke med =frihetsbröderna=, skyndade jag med mina saker ut på perrongen, men der må ni tro blef =strid och seger= så det förslog, -- jag omringades nemligen både af =herrskap och tjenstefolk=, af hvilka de senare i synnerhet utbjödo en mängd =rum att hyra=, eller, för omvexlings skull, =ett rum att hyra=, att jag, som fått i mitt hufvud att det var =ondt om rum=, nära nog utsattes för =en riksdagsmans fataliteter= och, sliten hit och dit af en folkhop, närgången som =röfvarebandet=, började tro att man ansåg mig för =den fredlöse=. Tack vare mitt lugn och min hållning värdig en =Rienzi= eller snarare =Felsheims husar=, lade sig emellertid stimmet och jag fick andrum att genomläsa =en biljett=, som räcktes mig af =dalkullan=, hvilken =Konjander= haft godheten sända mig till mötes. Af den erfor jag att det ingick i =min tants planer= att jag skulle bo hos den forna =flickan i Stadsgården=, den lilla sötungen =Mignon=, hvilken, förenad med =Mäster Daniel=, hade att bjuda på hoteller, både å =Norr och Söder=. Jag kom nu i lika obehaglig ställning som =två herrars dräng= då man upptäckt hans dubbelhet, ty =flickorna på Söder= äro lika trefliga som =flickorna på Norr=; men, resonerande som så, att då jag mest svärmat för de senare, =en fantasi=, om ni så vill, de borde ha företrädet i =affärer= af detta slag, och påminnande mig för öfrigt =ett gammalt ordspråk= ...

-- =Gammal kärlek rostar aldrig=, inföll majoren hotande med fingret.

-- Du sade det! lät jag i en droska föra mig till hotell =X= uti huset =N:o 29 och 30= vid Drottninggatan. Som =en gammal vän= blef jag emottagen med öppna armar af =uppasserskan=, som lifligt anslog mitt sinne, ty =det var Gertrud, notariens flamma= sedan fjolåret under =ett hemkomstöl i Dalarne=. För att smickra mig bjöd hon på ett rum =fem trappor upp=, men jag betackade mig och föredrog att bo i första våningen i =N:o 7=, hvarest man hade en friare utsigt än i =N:o 5=, som äfven var ledigt. Sedan =bäraren och hans son= uppburit mina saker, en vaktmästare, städad som =supplikanten=, anmält sig, hvarigenom =de begge domestikerne= voro representerade, och =det gamla skrinet= med min kassa blifvit inlåst, slog jag mig ned i en svällande soffa, tog ur =cigarrfodralet en cigarr=, tände på den och försjönk derpå i ett behagligt dolce far niente, alldeles som när =professorn njuter landtluft=, eller när man =om våren=, då “vintern rasat ut bland våra fjellar“ och =de små foglarne= qvittra, känner sig litet tung i hufvudet. Jag vet inte huru länge min dvala räckte, ty efter =sista natten= var jag nästan lika illa deran som =taktäckaren= efter taklagsölet, alltnog: den stördes af någon som ropade: Herre min gud, =svärfar kommer=! Fullt vaken erfor jag att rösten kom från =en möblerad våning= bredvid; jaså, jag har grannar, tänkte jag, skulle vara lika angenämt som att tillbringa =en midsommarnatt i Dalarne= att få taga =de båda kusinerna= i betraktande, och, gifvande vika för min nyfikenhet, lika berättigad som kärleken hos =tre förälskade poliskonstaplar=, stälde jag mig vid dörren till andra rummet i attityd ungefär som =fäktaren från Ravenna=, men såg inte ett dugg för =en spik i nyckelhålet=. =Prosit!= der stod jag nu lurad som lorden af =den svarta dominon=, men om jag nekades att se som =de båda blinde= i fattigstugan, så _hörde_ jag desto mer ... hvad tycker ni om denna konversation ur =de ungas förbund=?

Förträffligt! han gick förbi, vi kunna således vara utan fruktan för en =Jetta tore eller onda ögons magt=, ty du ska veta att min svärfar, som är =en småaktig man=, har åtagit sig rolen af =den hemlige agenten=; hur snällt att du helsade på mig! jag har inte sett dig sedan =bröllopet på Ulfåsa=; om du viste hvad jag ångrat den stunden; min man är så kall som en =snöboll= och hvad han lofvade i sin sång =till Emelie=, som han så ofta föredrog vid =Berthas piano=, det har han icke hållit, och här sitter jag nu =fången på hedersord=, färdig att tråna bort som =den hvita nejlikan=, under det att min man gör affärer med huset =Valeur & kompani=. Nå, finner du inte att det är ett angenämt lif =de nygifta= föra? Ack, annat var det när jag _såg_ blott =min blifvande mans porträtt ... en fästman i olja=, inföll den andre skrattande ... och jag hoppades att genom föreskriften i =Onkelns testamente= vårt bröllop skulle vara lika aflägset som en hydda =vid riksgränsen=. Mins du =en nyårsnatt i Upsala= för två år sedan, då vi spelade =intrigen i fönstren= med de glada =studenterna= och mitt hjerta intogs med storm af =Herman von Unna=, som går ända opp till =det höga C=? -- Om jag mins, jo det må du tro, men =en faslig natt= var det, och hade inte den komiska =giftermålsannonsen= blandat bort korten så ... Ack, jag anade inte då att man snart skulle betrakta mig som en af =de onyttige= och göra mig lifvet surt som för =den lifegne=; du är lycklig, du, som ännu är fri och blomstrande som =rosen på Kungsholmen=. -- Jo vackert lycklig, men snälla =Leonora=, jag har ju fått mig =en elak styfmor=, som bevakar mig som =skatten bakom spiseln=, och -- kan du tänka: fastän =pappa har gifvit lof=, oupphörligt förhindrar mig att träffa =kusin Rocambole=, den rike och vackre =brorsonen från Amerika=. Man kunde tro att =hon är vansinnig=, som handlar så, eller att hon hatar mig derföre att jag upptäckt det =hon bedrar sin man=; men jag har beslutit att sätta =stolthet mot stolthet=, och att, när hon nästa gång spelar =den inbillade sjuke= och tvingar mig att läsa om =Ariadne på Naxos= eller om =det befriade Jerusalem=, som äro hennes favoritböcker, ge henne =en huskur= så att hon aldrig ska glömma den =ståndsskilnad=, som eger rum emellan =fröken Elisabeth= och den uppblåsta =madam Angots dotter=. -- Det är mycket bra, =så tuktas en argbigga= bäst, och =mellan drabbningarne= låter du =den olycklige älskaren= berätta dig sina minnen =från Amerika=, de böra vara lika intressanta som =hin ondes memoirer=. -- Ack, att jag vore i ditt ställe och aldrig kommit =i skärselden=, jag skulle minsann inte nu vara så nedstämd som =en fru som tar in opium= eller pinas deraf att min man =dagdrifvaren=, som känner till =Emelies drömmar= om huslig lycka, är liknöjd som =kärleken i regnväder= och till på köpet =inte en smula jaloux=. -- Han är =en odåga=, det är alltsammans, och förtjenar inte din ömhet, och för att visa honom att man kan göra =allt för fosterlandet=, men mycket litet för en =Jacob von Tyboe=, för prata det kan han, så bryt ditt fängsel som =de begge arrestanterna= och störta dig ut i verldshvimlet bland =bättre folk och pack=. =Nu ska vi roa oss= af hjertans grund och låta din man leka =lejonet vaknar, folkets dom= må utfalla till vår fördel eller inte. -- Jo, jag är just i lynne att roa mig; det var =ett olycksöde= att det blef allvar af =Stockholmsbesöket=; hade jag följt de =goda råd=, som =min moster= gaf mig, och blifvit hemma, så hade inte =millionärens dotter= behöft lida sådana =Tantali-qval= som nu, eller frukta för =små förtretligheter i det menskliga lifvet= af de odrägliga =dagsländorna=, för hvilka =ingen får passera= oantastad: det fick jag erfara i fjol under vistandet här vid =Viktorines bröllop=. -- Herre min gud, du är då rigtigt =enfalden från landet=! Så vet då, att =jag knäpper dem= om de komma oss för nära; för öfrigt ha vi ingenting att frukta, då vi hvarken vilja repetera =ett äfventyr på Stegeborg= eller åstadkomma =en revolution i drifbänken=, utan blott med vår utflygt vilja lära din man förstå att =min hustru vill ha roligt=; det hade visserligen varit =bättre aldrig än sent=, att han vunnit den erfarenheten, men då =han bedrar sin hustru=, det är inte för någon =en familjehemlighet=, så är det inte mer än rätt att du i din tur visar =hur man kurerar en flyktig man= och icke låter honom återfå din kärlek förr än han blir så spak som =det besegrade lejonet=. -- Jaja, nog är det bra, men tänk ändå om =experimentet= misslyckades, och vi vid =första steget= utom hus råkade midt i famnen på =min älskade man= eller min svärfar, =den argsinte gubben=. -- Nå, än sen? =öfverraskningen= skulle bekomma =de begge kronorna= bland äkta män särdeles väl -- =jag bedrar mig aldrig= -- och lära dem inse =faran att gå på klubben=, då de ej medgifvit dig att =på landet och i staden= njuta af din frihet. -- Det var =en spegel för äkta makar=, som var skön, inte sant? fortfor morbror Pehr, efter en liten paus, men det blir evigt enahanda i =de rikas skola=, så länge =våra hustrur= lida af =romangriller= och de ej lärt sig inse att =en hustrus bästa politik= är att försöka =hvad kärleken förmår=.

-- Ni borde som =en man af verld och en man af värde=, -- tog mamsell Garibaldi till ordet -- icke vara så sträng af er och begära att man som =flicka och fru= skall vara af olika natur; för öfrigt gör =en moders bild= hvad den kan, och antingen man fått =en god uppfostran= eller ej, har man svårt att fatta det =smekmånaden= ej är evig. Hon hade härunder kastat en bakelse åt den tama =skatan=, som hoppade framför paviljongen uti starka =funderingar=, om på =en sommarafton= så härlig som denna, hos =aristokraten på landet= ingenting stode att vinna.

-- Alldeles min mening, -- vidtog fru P., -- och =skulden= dertill, att i allmänhet =bygga upp och rifva ner= föregår inom familjen, är odisputabelt mannens; som =ungkarl och äkta man= har han olika intressen, och vore han än utrustad med =Aladdins lampa=, skall han aldrig finna sin maka, så länge han dels förnekar =det täcka könets magt=, dels vandrar i sjelfkärlekens mörker, intensivare än det, som herrskar under =en Oktobernatt på Kolmorden=.

-- Jag tror =hon har hjerta=, hviskade Smith till Bläckstadius.

-- =En skalk= den, som tror det, -- svarade denne, -- säg snarare att =de häftiga passionerna= råkat i svallning vid tanken derpå att hon bedragits af =fästmannen från Norrköping=, hvilken instälde =friarefärden= sedan han fått kännedom om =frun i sitt hus=.

-- Det synes som ni antagit =Fiat Justitia= till ert valspråk, mina damer, -- återtog morbror Pehr, -- och det hedrar er, ty ni viljen dermed säga att =man är icke alltid så dålig som man synes=; emellertid får jag bekänna att jag af det =farliga grannskapet= erhöll den lärdomen, att det i synnerhet =i rum för resande= är af största vigt att ha =tand för tunga=. Sedan jag dragit mig tillbaka blef det för mig =en ordenshemlighet= hvad som vidare yttrades; jag tog derföre på mig min rock för att besöka =en modern rakstuga=, der man sagt mig att =de båda systrarne, Amelie och Emelie=, visade lika mycket behag när de tilltvålade oss herrar, som =skyddsgudinnorna=, när de delade sina gåfvor åt =de fattige i Paris=. Knappt hade jag med =en liten nyckel= stängt min dörr och trädt ut i förstugan, förr än mina grannar, förtjusande som =Drottning Filippa= och =Kung Renés dotter=, jemväl kommo dit ut; men de hade icke väl blifvit mig varse, som gaf dem en blick à la =Fra Diavolo=, förr än de, generade som de ertappade =vildbrådstjufvarne=, utbytte några ord med hvarandra och sedan liksom =den flygande Holländaren= jagade af utför trapporna. Visst var uppenbarelsen af =en fru som har ledsamt= och =fästmön från hufvudstaden= pikant nog, men den kunde icke utplåna mina =ständiga misstankar=, att orsaken till allt =trassel= här i verlden är att söka i =kabal och kärlek=, och att utan dem några =ulfvar i fårakläder= icke skulle förefinnas. =Hos portvakten= fick jag, tack vare =Drottning Elviras saga=, som jag gaf lilla =Fiammina= att roa sig med, veta att mina grannar voro =Herr och Fru Denis=, hvilka logerat sedan =den 6:te= i och för bevistandet af =kröningsfesten=. Slående rakningen ur hågen och tänkande på att =till tings! till tings= blir väl slutet på fruns utflygt, stälde jag mina steg till närmaste gathörn, der =så kallad ungdom= afhandlade dagens “on dit“, och det bereddes mig nöjet att uppsnappa den telegrafering, som desse underhöllo med =symamsellerna=, om förlåtelse, jag menar =syfröknarne=, i den charmanta =nipperboden=. Jag vet inte huru länge jag stod i hörnet och derunder frågade mig sjelf: =hvar skall jag tillbringa mina aftnar=, samt såg =barnhusbarnen= återvända från bevistandet af =ballongfärden=, då helt plötsligt de gamla =syndabockarne=, magister =Janne Bulling= och =advokaten Knifving= fingo fatt i mig, och ehuru de kommo från en tillställning mer lifvad än =Bacchi giftermål=, öfvertalade mig att göra en tur till Djurgården, för att få =klöfverbladet= fullständigt. Jag märkte på =magisterns peruk=, som satt litet skrufvad, och på Knifvings ögon, i hvilka =Pariserpojken= allt som oftast framblickade, att det icke stod rätt till i deras öfre våningar, men då de såta =kusinerna= underhöllo mig med så tjusande sirénsånger om utflygtens behag m. m. att icke ens =troubadouren= kunnat bjuda på bättre, lät jag alla betänkligheter vika och tillhörde för aftonen falangen af =moderna vinglare=; jag hoppas att ni förstår mig rätt. Från Strömparterren, denna täcka samlingsplats =för börd och förtjenst=, för att icke glömma =törne och lager=, gjorde vi öfverfarten till Alkärret, och då jag icke varit i Stockholm sedan =Jeannettes bröllop= hos hennes slägtingar =Faust och Greta Falkland=, gjorde jag, vid betraktandet af allt nytt, lika stora ögon som =Bror Jonathan eller oxhandlaren från Småland=, och sedan jag beträdt den plats der =Fredman och Ulla Winblad= svärmat, kunde jag icke afstå ifrån en titt in =på Gröna lund=, så skräpigt der nu ser ut och =tidens strid= gör sitt bästa att förinta den boning hvarest =Ulla Winblads födelsedag= en gång firades och der glädjen var en lika beständig gäst som på =balen i Olympen=. Hvart man nu vänder sig ser man att =andra tider, andra seder= äro rådande och att aldrig sådana glada =sommaräfventyr på Djurgården=, som Bellman besjungit, skola förnyas.