Part 1

Note: Images of the original pages are available through the Google Books Library Project. See https://books.google.com/books?id=ScIOAAAAYAAJ

PÅ SCENEN -- IFRÅN SALONGEN!

ELLER

HVAD ONKEL BLASIUS SETT MED OBEVÄPNADT ÖGA UNDER 40 ÅR.

OKRITISK BERÄTTELSE

AF

NÉTOB.

STOCKHOLM. P. A. HULDBERGS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1877.

Till Läsaren!

Innan min onkel, som “unter uns gesagt“ var en mäkta egendomlig figur, i slutet af September månad förlidet år beslöt sig för att lemna en verld, i hvilken han visserligen haft sin tillvaro, men alltjemt ansåg såsom den sämsta af verldar, lät han en dag kalla mig till sig, hof upp sin röst och sade: “Min käre gosse! af alla tecken att dömma står jag nu med ena foten i evigheten och halkar snart öfver dit med den andra. Du må ej tro att jag sörjer deröfver, ty jag hoppas att der, dit jag nu ämnar styra kosan, jag skall bli befriad från allt det bråk och de många bekymmer, som under min vandring här i denna jemmerdal, varit nära nog mina dagliga följeslagare, och jag har inte låtit kalla dig hit för att beklaga mig öfver mitt öde; jag har endast velat begagna mig af den korta tid som återstår mig innan jag för alltid säger “god natt granne“, för att gifva dig del af min sista vilja. Jag vet att du är den ende af mina slägtingar, som icke önskar lifvet ur mig för att komma i besittning af en rikedom, som jag icke eger, och jag har till följd deraf beslutit att belöna din tillgifvenhet på ett sådant sätt, att du dermed kan än mer utveckla de rika naturgåfvor du eger. Du ser den gamla chiffonieren, som står der borta -- den har följt mig troget genom lifvet, och, ehuru maskstungen och lutande till sin undergång, mer än en gång satt ett p för min gamla hushållerskas nyfikenhet -- i den har jag nu nedlagt hvad jag har öfrigt af mina jordiska egodelar och åt hvar och en af mina snikna slägtingar anslagit innehållet i de särskilda lådorna; åt dig har jag bestämt den tredje till venster innanför klaffen, ty med ditt goda hufvud är du den ende som kan vända dig det till nytta. Kom väl i håg tredje lådan till venster -- och nu, Gud vare med dig, jag vill vara ensam med mina minnen.“ Och så dog min onkel och begrafningen firades med pomp och ståt, och om jag icke, som hans gamla hushållerska, försökte att dränka mig i ett haf af tårar, var jag likväl djupt rörd och täflade med de andra slägtingarne att blomsterströ hans graf och uttala min välsignelse öfver hans stoft. Det var ju intet tvifvel underkastadt att han var den personifierade godheten och med gåfvan af sin låda afsåg att göra mig till en bland de sorgfriaste männen i riket. Men allt för snart skulle jag tagas ur min villfarelse; någon tid efter begrafningen erhöll jag kallelse från utredningsmannen i boet att å utsatt dag och tid infinna mig i sterbhuset för att taga mitt arf i besittning; och jag kom, jag såg, men segrade, det gjorde jag platt inte. Efter några preludier, som medförde obehaget af ett svettbad för de längtande slägtingarne, skred utredningsmannen till brytandet af förseglingen å den ominösa chiffonieren, och -- hvad hände? jo jag stod kall och liknöjd som en marmorbild under den tid som upptog uttagandet och öfverlemnandet af högra sidans lådor, och var mer än likgiltig för de ack och ve, som utstöttes af de i sin väntan bedragne slägtingarne; men knappt hade man öfvergått till den venstra sidan, då jag öfverfölls af en hjertklappning, som var nära att spränga mitt bröst och som efterföljdes af en yrsel, så svår, att då mitt namn uppropades och jag genom någons tillhjelp fick lådan i min famn, jag, liksom jagad af furirer, rusade in i min onkels kabinett och öfverväldigad af sinnesrörelse nedföll på en der stående pinnsoffa. Efter några ögonblick väckt till besinning, föll mitt öga på den i mitt knä hvilande lådan, och hvad tror du, käre läsare, att jag såg i den? ... hundra tusen kronor i kontanter eller några obligationer på enahanda belopp, hör jag dig svara ... nej, nej, och tusen gånger nej -- endast en samling af fullklottrade papperslappar. “Fan i min lilla låda!“ utropade jag, skummande af raseri och retad af mina slägtingars skrattsalvor, och i första uppbrusningens hetta ämnade jag anförtro hela skräpet åt en brasa, som brann i kakelugnen, men, erinrande mig att “försigtigheten är vishetens moder“ började jag i stället att rifva om alltsammans så att lapparne yrde omkring mig ungefär som snöflingor på en vinterdag. Men det stod skrifvet i ödets bok att hur mycket jag än ref och slet skulle jag icke finna en enda af dessa silfverkulor, hvarmed jag hoppades att fälla mina björnar eller stöta på något annat värdt min uppmärksamhet. “Hvad säger jag, o Gud! o Sverige, Vasars jord!“ förlåt den lögn nu öfver läppen gick -- jag fann verkligen något som slog mig med häpnad -- du gläder dig antagligen å mina vägnar, käre läsare, och tror att det var ett tillägg till testamentet, hvarigenom jag berättigades att “sitta i orubbadt bo“ -- bort det! -- nej, min blick uppfångade endast en på lådans botten fastsatt papperslapp af följande innehåll: “Min goda gosse! Jag ser i andanom hur förargad du är, när du ser att du blifvit, som man säger, kuggad, men trösta dig, min vän, de andra ha råkat i samma fördömelse, ty jag egde ingenting att ge bort; åt dig har jag emellertid besparat en skatt af dyrbara minnen, och om du, som har ett så godt hufvud, och hvars fingerklåda är öfver allt beröm, vill roa dig med att sammanfoga dem till ett helt, vågar jag hoppas att de skola göra lycka hos vännerna af teatern och till någon del bereda din egen. Glöm ej, att en döendes bön är helig, och att, om den ej uppfylles, du kan bli hemsökt af syner som störa ditt lugn.“

Det var en skön epistel, inte sant, och lade liksom “lök på laxen“; emellertid försatte den “det goda hufvudet“ i ett ledsamt bryderi, och det såg ingen annan möjlighet att förhindra den snåle onkeln att “gå igen“, än att efterkomma hans önskan; och så har, af de ärfda papperslapparne, som upptogo titlarne på större delen af de teaterpjeser, som under 40 år gifvits i Stockholm och landsorten, och föranledt diverse reflexioner, uppkommit efterföljande berättelse, för hvilken jag hoppas att läsaren ej må hysa samma fruktan, som för spöken.

_Författaren._

... a i Jan. 1877.

=Rika morbror= eller =Morbror Per=, som han vanligen benämndes af =Sockenpresten=, hade nyligen återkommit från en utflygt till =Stockholm=, =Vesterås och Upsala=. Hans =slägtingar= voro förtjusta öfver =den lyckliga hemkomsten=, och för att på ett värdigt sätt fira den, ty litet hvar hoppades bli =arftagare till en million=, hade man inbjudit gubben på =en kopp té= i =Alphyddan=, en liten paviljong, som =Major von Haudegen=, på spe kallad =gubben i bergsbygden=, låtit uppföra i sin ståtliga park. Aftonen var skön, som =en majdag i Värend=, och för att rigtigt glädja den käre resanden, ett mönster af =ålderdom och älskvärdhet=, hade man tillsagt hans gamla vänner, de båda =Kronofogdarne=, =Rosenmüller & Finke=, =Magister Bläckstadius=, =Kamrer Tuting= och =Riksdagsmannen Mäster Smith= att vara honom till mötes, hvarförutan vid ryktet om den gamles återkomst =allas vår tant=, =Mamsell Garibaldi= samt =Fru Patapon= och =Ung Hanses dotter=, hvilka räknade sig till =grannarne=, jemväl infunnit sig för att gifva en ökad glans åt =en söndag i det gröna=. Sinnesstämningen var mera lifvad än =under utställningen= och man hoppades att, oaktadt man icke kunde bjuda på =en aftonunderhållning= med sång och musik, enär =den musikaliske instrumentmakaren= uteblifvit, gubben likväl skulle bli lika belåten som en ung flicka, när =friaren kommer= och detta isynnerhet som man sändt =Majorens döttrar= emot honom och i öfrigt ingenting sparats att han vid =första mötet= skulle bli så omhuldad, som =en äkta man under smekmånaden=. Man hade placerat sig på hvardera sidan om uppgången till verandan, för =min hustru vill så ha det=, yttrade majoren, i det han, uppmärksammare än tornväktarn =en nyårsmorgon i Storkyrkotornet= gaf akt på de dammoln, som uppstego från landsvägen. Efter =en half timmes uppehåll=, använd att taga några =blommor i drifbänk= i betraktande, anlände morbror Per, åtföljd af =gamle Caro= till vännerna, hvilka med hvar sitt fylda glas helsade =allas onkel= hjertligt välkommen och uttalade den förhoppningen, att efter =en promenad i vagn=, låt vara i sällskap med =Evas systrar=, han skulle finna sig bättre af =sällhet på flaskor=.

-- =Mjuka tjenare!= det här är =en angenäm öfverraskning= och alldeles =mot beräkning=, stammade gubben rörd öfver emottagandet; och jag prisar =min lyckliga stjerna=, som återfört mig till =ett hem=, der =en lycklig familjefar= för spiran, understödd af =de tre klenoderna=, jag menar er fru majorska och de älskliga =tvillingarne=, =min ros i skogen= och =en liten satunge=, förlåt att jag kallar er så, min söta =Rosa och Rosita=, men ni ären hvar för sig =en liten skatt=, som =en gammal gosse= som jag måste finna förtjusande, och vore jag inte till åren, kunde lätt =det otroliga= hända, att jag friade till er, nota bene om =Karl Folkunge= fölle er i smaken.

-- =Blixt och dunder!= utbrast majoren, jag tror min själ att du tänker sätta =ett fadershjerta på prof=, eller, rättare sagdt, kollra bort mina flickor, det är =för tidigt=, och dessutom är jag hatare af =kärleken på sommarnöje=.

-- Nå, för att inte såra =faderskärleken= får jag väl för framtiden iakttaga =en obrottslig tystlåtenhet=, så smärtsamt det är för =en god vän= att bära munlås, fullföljde gubben småskrattande -- och i stället till =Susanna och gubbarne=, förlåt att jag kallar er så, mamsell Garibaldi, och er, mina herrar, samt =den sköna Helena= i bästa mening, och =ett mönster för fruar= representerade af =Martha= och fru Patapon, frambära min tacksamhet för det att ni inte anser =att den som är borta för alltid bäst=, det gör mig i sanning till =en allt för lycklig man=.

-- Ni är =en perla bland äkta män=, läspade fru Patapon och gjorde =ett försök= att tjusa gubben med en blick -- och näst min salig man, ack =hvarför dog han=? har det icke funnits någon som, =när kärleken slocknar=, kommit mitt hjerta att klappa, som ni.

-- =Jag? Tillåt, min fru=, att jag antar att det är =på narri= ni säger mig det, ty, upprigtigt taladt, är det inte =den svaga sidan= hos mig att använda =blomsterspråk=.

-- Ah! vi =förstå hvarandra=, och det är visst, att hvar gång jag hör er, en näktergal =under sommarnatten=, är det som om jag genomlefde =en timmes roman= ännu en gång under =ett äfventyr i Humlegården=; det var på den tiden jag var ung och, icke anande =ormar i gröngräset=, hade gifvit mitt hjerta åt =en öfverste i forna dagar=. Han var, om någon, =en krona= för sitt kön, men plötsligt anfäktad af den förfärligt grasserande =fjärilsfebern=, lemnade han mig en dag =i val och qval=; och först efter många års förlopp fann jag det =drömda idealet=, hvem kunde tro det, =i en jernvägskupé=. Ack! det var min =salig Ferdinand=, som, rörd af de lidanden =en förföljd oskuld= måst genomgå, gjorde mig till =hans tredje hustru=. Men sällan är glädjen lång. Efter några års lyckligt äktenskap, (ty han var =aldrig svartsjuk= och jag var öfverseende med hans svaghet att ofta tillbringa =en timme på blå porten=) sväfvade han en vacker dag bort =på kärlekens vingar= till en bättre verld, lemnande mig till tröst i min sorg =60,000 riksdaler och ett stenhus=.

-- Ja, det är märkvärdigt =huru tiden förändrar=; ingalunda skulle det händt mig att =16 år efteråt= min första kärleksaffär, =kärlekens försyn= spelt mig ett så storartadt spratt, hade jag än lyckats att åstadkomma =en revolution i månen=, yttrade mamsell Garibaldi, i det hon presenterade morbror Pehr =de lefvande blommorna=, men så är det också stor skilnad på =en gammal flicka=, som jag, och =en fru på äfventyr=, som ni.

-- Nej, hör på =den förstälda enfaldigheten=, vidtog fru Patapon med en hotande åtbörd, och ni tror kanske att jag icke kan =punkt för punkt= bemöta er infami, jo, gudbevars, men jag anser under min värdighet att byta ord med =en stockholmsmamsell=, som, ehuru hon anser sig vara =professorskan och blåstrumpan= i en person och sålunda ännu borde ha =visdomstanden= i behåll, liksom =vampyren= griper fatt i sitt offer och genom =förtalet= försöker att i förtid bringa det till =skuggornas hem=.

-- Tag inte så illa vid er, min söta fru! Jag ville bara säga er att =ärlighet varar längst=, och derjemte varna er att ha =för många jern i elden=, ni vet då hur det går, svarade mamsell Garibaldi.

-- Hvad menar ni?

-- Hvilken blygsamhet! liksom man inte kände till =ett äfventyr i fastlagen=; ryktet förmäler att =hönan och hennes kycklingar= satte då =en friare i lifsfara=, ni vet bäst sjelf hvari den bestod, och hade icke =en fiffig betjent= kommit honom till hjelp, så hade utan tvifvel =blond eller brunett= gjort ett särdeles godt parti; nu hör ett sådant fortfarande till =fromma önskningar=.

-- Nej, nu går det sannerligen för långt, utbrast fru Patapon; ni har =en hufvudpassion= att sätta =onda tungor= i rörelse, men då man bör följa =exempel=, så kan också jag berätta något, d. v. s. att den blygsamma =guvernanten= förliden sommar =en afton på Haga= hade ett möte med =den resande studenten=, som i parenthes sagdt var =en fattig ädling=, och att hon under det =solen sjunker= föreläste för honom sitt sista sköna opus =lifvet en dröm=; detta hade till följd att =den sällsynte ynglingen=, som var en skalk, gjorde =ett knäfall=, och för att förhöja situationen utropade: =en koja och ditt hjerta=; det var =en knalleffekt=, som var charmant, och då ni tog den för kontant, så förökade den era öfverspända =kärleksgriller=. Ni hör, att =gömdt är icke glömdt=, och att det inte är värdt att ni skriker: =Inga herrar, inga herrar!= som man ser smakar =förbjuden frukt= ändå alltid bäst!

-- O, =min Leopold=! utropade mamsell Garibaldi, hvad får jag icke lida =för din skuld och oskuld=, och för =ett studentputs= af så oskyldig art; likväl beklagar jag att ni råkat på =villovägar=, och då ni velat imitera =räfven på korpjagt=, ni alldeles förlorat spåret.

-- =De äro litet tokiga= båda två, hviskade Tuting till mäster Smith, och =bekännelserna= lägga tydligt i dagen, att när =kärlek och missförstånd= äro med i spelet, =barndomsvännerna= bli lika giftiga som =en flaska blåsyra=.

-- Hör på, mina damer, inföll majoren, ni tyckas ha glömt, att jag är =en man som vill ha ro=, och att ni med ert käbbel annonseren all brist på ... =uppfostran=. För öfrigt synes det mig vara =missförstånd på missförstånd=, och om kusin Garibaldi icke nödvändigt vill låta påskina att hon som =mamsell Sundblad vill gifta sig= och fru Patapon ej ha namn om sig att vara =en extravagant fru=, så skynden ni er att medan ni ären =under samma tak=, upprigtigt tillstå att det var =fåfänga= å ömse sidor, som gjorde att ni råkade =i eld och lågor=, och att ingen qvinna ännu är född som ej vill =giftas=. Jag borde bjuda er på =ett glas vatten=, att kalmera er med, men, enär =kärleksdrycken=, det vill säga den härliga saft, som finnes i =en butelj champagne=, icke står mig till buds, så uppmanar jag er att fatta =giftbägaren= och instämma med mig i =lefve fåfängan=, den må förefinnas hos =en snarsticken herre= eller hos det täcka könet i egenskap af =lam och lejoninna=.

-- =Sparlakanslexor=, som vanligt, puttrade mamsell Garibaldi och sväljde vinet och förtreten.

-- =Aldrig för sent= att få höra sanningen, förklarade fru P. och gaf sin motståndarinna =en anonym kyss= med den hviftande parasollen.

-- =Väck ej björnen=, fru Patapon! varnade magister Bläckstadius i det han tog på sig =den grå paletån= och räknade =bröstkaramellerna=, som lågo i bröstfickan -- och när ni härnäst råkar ut för =små stötestenar=, så låtsa inte om dem, det är som =vän i huset= jag ger er detta råd.

-- =Undan för undan=, skall man genera mig, brummade fru P., men vänta bara, när jag kommer åter =på egen botten=, så ska ni få betalt =lika mot lika= och jag vill icke ge =ett tioöre åt den döfve och dufvan= om icke =två unga löjtnanter=, som fordom varit mina hyresgäster, skola göra mig =en vänskapstjenst= och ge er =hälften hvar= hvad ni behöfva.

-- =Det skadar inte= att försöka, inföll mamsell G., men jag tror att en sådan =hyresgäst och husegare= som ni, icke bli så särdeles farliga.

-- Nå, =när damerna föra krig=, då komma alltid vi till korta, det är lika så säkert som att =när man inte har möbler=, man ingenting har att sitta på, invände majoren; men enär jag fruktar att, om ni fortfarande skola leka =hund och katt=, vi slutligen få skåda en ny upplaga af =hin ondes niècer=, så vågar jag föreslå att ni förenen er med =den elaka husbonden=, ett namn, som jag fått genom =ett fruntimmers hat=, och bedjen morbror Pehr, att han ger oss en skildring af sin resa öfver =land och haf=.

-- =En kris= kan inte slutas bättre, stammade Finke, i det han torkade =lorgnetten=, och om vi icke göra vår vän för mycket =påhäng= eller förorsaka honom, liksom =nervösa fruar=, ett svettbad, så äro vi idel öra ända tills =dagen gryr.=

-- =Kors ett så’nt spektakel= det göres af min resa, inföll morbror P.; sannerligen sätter inte beskrifningen deraf mig i lika stor förlägenhet som =en äkta man på glödande kol= eller rättare som =de båda döfva=, bjudna på ett föredrag, och vore jag inte älskare af =familjelif=, så gjorde jag bestämdt =resan utföre= och skyndade att hos =Angelika Rosendoft= undgå det öde, som hotar mig.

-- Att =furstinnan af hönsgården= skulle bli förtjust öfver visiten, yttrade mamsell Garibaldi, det tar jag för gifvet, men nog blefve det att hoppa =ur askan i elden=; härvid förde hon med mycket behag =trollfingrarne= under gubbens haka och lade =qvinnans sanna styrka= i en så hänförande dager, att gubben började vackla.

-- Det är farligt för =gubbar= att komma i er närhet, märker jag, svarade morbror P., i det han ordnade =den hvita halsduken=, och jag ser ingen annan utväg för att ej göra mig skyldig till =konsten att misshaga=, än att föredraga några scener ur =lifvets skola=. Jag ber er dock på förhand ursäkta om de ej bli lika anslående som =en fattig ung mans äfventyr= eller så omvexlande som =Herr Larssons resa till landtbruksmötet=, ty, ser ni, jag =kan ej=, i likhet med =s. k. hedersmän=, finna något nöje uti att hålla =en föreläsning=, på hvilken, för att ta några exempel, =din nästas hustru, den gifte mannen i staden och på landet= eller i allmänhet =våra vänner= häcklas och förtalas; det har tvärtom varit hos mig =en ärlig sträfvan= att såsom =sanningsvännen= troget återgifva =spegelbilden=, den må vara god eller dålig. Och nu till min resa! Som ni vet, drog jag hemifrån tidigt på morgonen =den 1:ste Maj=, icke så alldeles fri från ... ja, det är detsamma, det är =en hemlighet= på samma gång som ett minne af =Walborgsmessoaftonen=, vid hvilket tillfälle man kunde säga om mig att =han ser för djupt i glaset= ... ja, det är inte värdt att ni vilja urskulda mig, ty =vi äro alla lika= hvad svagheten =för trollflaskan= och dess innehåll angår. Alltnog, med =min gamla hatt= nedtryckt i pannan och =vägvisaren för resande i Sverige= i bröstfickan, rullade jag i väg uti =emigrantens resvagn= med =Peder Rank och hans fästmö= på framsätet och utan =ett äfventyr=, ty att jag såg ett slagsmål mellan =två vänner, och en rock= i grund förstöras, räknar jag icke dit -- anlände jag till närmaste jernvägsstation. =I första klassens väntningssal= hade jag nöjet sammanträffa med =kusin Pettersson=, som nyss ditkommit från =ett frieri i Vestergötland= och liksom jag ämnade sig till hufvudstaden. Oaktadt han är jemnårig med mig, har han ännu inte =ett grått hårstrå=, medgif att det är =en lyckans gåfva=, och ser lika välmående ut som =en konung= med oinskränkt apanage, som sultan =i Marocko=. =Om man vill eller inte= så måste man prata och då, som ni vet, =jag känner till politiken jag=, så afhandlade vi först dagens händelser och sedan hans =giftermål på gamla dagar=, hvilket är bygdt derpå, att =kärleken kommer sedan=, emedan flickan håller af =min vän löjtnanten= och endast ger vika för =penningen=. Jag har dock den tron, att det kommer att ge honom anledning att spela =en svartsjuk tok= eller också får han fresta på en kurs i =toffeltaktiken=, sköna utsigter i sanning, men =hvad har min son på galejan att göra=? Emellertid ska det vara =ungdomskärlek= med i spelet, egentligen till flickans mor, af hvilken hon är =det lefvande porträttet= och hellre än att =för evigt= se i hvarandra =förmyndare och myndling= föredrar man att som =Adam och Eva= ingå ett äkta förbund. Jag tror att =Lucie= får rätt, att det är ett vågadt =frieri och förställning= den egentliga vinsten. Pettersson var emellertid förbåldt intagen i sin =lilla Bertha= och påstod sig haft mer än =en sömnlös natt= sedan han skildes vid henne; nåja, det är ju som sig bör, =allt för damerna= heter det ju, jag kan dock icke annat än le åt dessa =kärlekens blindbockar=, som synas glömt exemplet af =Josef i Egypten.=

-- Det hörs att ni aldrig råkat ut för =kärlekens snaror=, utbrast fru Patapon, ni skulle eljest ej ha sådan =en fördom= för giftermål, men märk väl, äfven =en försigtig ungkarl= kan en gång bli bländad af =stjernan mellan molnen= och då =god natt granne= med =alla vackra= föresatser.

-- Oroa er inte för den gamle =friknekten=, min charmanta fru, fortsatte gubben helt spetsigt; =ulfven och lammet= trifvas inte väl ihop och i öfrigt ser jag gerna att alla =stackars mammor=, som göra så =mycket väsen för ingenting= få vara i oqvald besittning af sina =Jeanette och Jeanetton= eller hvad de nu heta dessa damer, som glömt den gyllene regeln, =missvårda ej behagen=, ty jag är nog olycklig att vara motsatsen till den unge man som var =fattig på mynt och rik på kärlek= och dessutom hatare af, om jag så må säga, =giftermålet på befallning=, isynnerhet som jag, om jag än vore utrustad med =fantasiens glasögon=, icke kan finna att =en fru som läser tidningarne= i st. f. att sköta sitt hushåll och till slut blir =en engel från afgrunden=, kan vara något så eftersträfvansvärdt.

-- Det der var =en homöopatisk kur=, som var föga behaglig, sade majoren, och hade den tilldelats =den gamle musketören=, hade jag bestämdt fått någonting liknande =Emelies hjertklappning=.

-- =Jag nappar inte på den kroken=, inföll fru P. och anser snarare anfallet som =skrämskott=, men det oaktadt vill jag hålla tjugu mot ett, att om man presenterade morbror Pehr =hundrade jungfrur= och med skalkaktig min frågade: =åstundas unga damer?= han genast skulle öka antalet af =spekulanter= och =mer än perlor och guld= värdera den hänförande =bröllopsqvällen=.

-- Ta, ta, ta! ni sladdrar i sanning, min fru, som =Papegojorna= och vill partout säga dermed att =100,000 francs och min dotter= vore en god eröfring, men jag betackar mig och föredrar att ingå i =odödlighetens tempel=, som gammal =ungkarl, ungkarl för evigt=.