# På Elghyttan ## Part 9 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/pa-elghyttan-48638/index.md »Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade Herre!» Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek kan ingifva. Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort och förlik dig med din broder!» Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt med sin och naturens Herre. Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom. »Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin dörr. Så knackade ingen här i huset. Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver tröskeln. »Kommer du för att fortsätta dryftningen af helvetesfrågan, min vän? Var barmhärtig och skjut upp därmed till en svalare årstid. Då kan det verka välgörande att höra talas om lågor, men nu, när solen steker ...» Han fullbordade ej meningen, utan dök ned med hela ansiktet i sitt tvättfat och frustade och plaskade som en flodhäst. Gustaf Adolf smålog och väntade, tills tvättningen var undanstökad och doktorn befriat sina öron från tvålvattnet. »Jag kommer inte alls för att tala om helvetet», sade han då, »jag kommer för att be dig om förlåtelse.» »Jaså. Hvad för då? För att du i går dömde mig att draga till helvetet?» »Det gjorde jag icke.» »Inte precis med de orden, det erkännes, men andemeningen var dock i den stilen.» »Jag ber dig om förlåtelse för min häftighet.» »Åh, den bekom mig inte det ringaste.» »Nej, det trodde jag inte heller», sade Gustaf Adolf, »men det var i alla fall orätt af mig att bli ond och i all synnerhet då jag förfäktade min saktmodige Mästares sak. Jag ber dig, Hessel, döm ej kristendomen efter mitt uppförande! Jag misspryder så ofta min Frälsares lära.» Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren dog bort på doktor Hessels läppar. »Om alla missprydde den kristna läran som du, så ...» sade han nästan hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.» »Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf. »Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif ända in i döden, tror jag icke på det.» »Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans önskan var uppriktig. Doktor Hessel log ett godt leende. »Skall jag bli 'vunnen', som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med mindre.» »Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens. Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.» Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets barn». En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge mannens goda grep honom. »Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt. »Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?» frågade Gustaf Adolf. »Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.» »Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som var honom egen. Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en skugga, hindrande honom från att komma till ljuset. »Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att höra en salvelsefull röst skära i mina öron.» »Hvems röst?» »En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en hvitmenad graf, en lismande skurk.» »Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!» »Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt ej köttet lefva i smyg!» Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En känsla af oro och ansvar öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall! Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty »om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt». 22. Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp. Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och hvarthän? Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det sällsynta leendet i ett allvarligt anlete. Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut hennes egen starka längtan till målet. Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud. Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund. Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det. Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne, ty han gaf hunden ett rapp. Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det. I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr. »Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja. Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes yttre gaf henne. När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes makt. Hon reste sig och såg på doktorn. »Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en gång bedjande och befallande. Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande och med ryckiga rörelser närmade sig. »Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel. »Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton. Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden, som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer. »Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta. Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och förebrående tonfallet var för Elisa. Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett annat uttryck än nyss. Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt. »Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik. »Den har något krypande, som är äckligt», sade han. »Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag djurets vackra, silkeslena hufvud. »Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar», vidhöll doktorn. »Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni blygs bestämdt, gör ni icke?» »I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.» »Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan. Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt skämtsam ton: »Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.» Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade som om hon ej fäst sig vid hans handling. »Lycka på jakten», sade hon. »Så skall man inte säga», varnade han. »Det vet jag, och just därför säger jag det.» »Ni unnar mig ingen lycka således?» »Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull», förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig. Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det. Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom. 23. Vintern låg hvit öfver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tända lampor. Irene sydde beskäftigt på sin utstyrsel. Man log åt hennes ifver att börja med den redan, då bröllopet ännu hägrade i en oviss framtid. »Det kan bli förr än någon anar», svarade hon med ungdomens hoppfulla tro på oväntade, lyckliga förändringar. Men fram på vintern lade Elisa märke till, att den yngre systern ibland föreföll orolig och nervös, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon med samma beskäftiga ifver som först i början. Emellanåt lät hon arbetet sjunka ned i knäet och satt sysslolös stirrande framför sig. Tilltalade man henne då, spratt hon upp, som om hon blifvit väckt, och frågade man hvad hon funderade öfver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis alltid tänkte på Helmer. Och svaret var sant, men hon försökte dölja, att dessa tankar ej voro så odeladt glada som förr. Hela hösten hade Helmer visat sig som en dålig brefskrifvare, men nu hade han börjat blifva alltför usel i detta afseende. Det hände att Irene hann skrifva tre, fyra gånger, innan svar kom. Och när hon ändtligen fick ett bref, gömde hon det, så att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens för sig själf ville hon erkänna hur torrt och kallt innehållet föreföll. När postväskan anlände, fick ingen annan än majoren öppna den. Detta gjorde han alltid med mycken högtidlighet i sitt rum. Han var road som ett barn och retades förtjust med de kringståendes otålighet. »Där är ett bref till mig. Åh, ge mig det!» bad Irene ifrigt och sträckte ut handen. En liflig rodnad färgade hennes kinder, ty kuvertets innehåll syntes tjockare än vanligt. »Nå nå, vänta tills jag får sätta på mig glasögonen och se, om det verkligen är till dig; det kanske är till mig, när allt kommer omkring», sade majoren och försökte lekfullt hindra henne, men hon var honom för kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin väg. »Du ser så bekymrad ut. Är det därför, att du intet kärleksbref får?» frågade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min. Hon log förströdd och försökte slå bort den oförklarliga beklämning, som gripit henne vid åsynen af Irenes förtjusning. Hon förstod ej sin medömkan. Var den en ond aning? Elisa läste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke uppfatta någonting. Då valde hon en mera mekanisk sysselsättning, som band tanken utan att kräfva dess medverkan. Det blef kvällsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades upp på hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att fröken Irene låg på soffan i hufvudvärk och inte ville hafva någon mat. Sedan Elisa ätit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den till systern. Det var alldeles mörkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och februarinattens stjärnhimmel sågs gnistra därute. Elisas hjärta klappade af oro, och hon både längtade och fruktade att få del af den sorg, som hon kände hade gjort sitt insteg här. Hon tände lampan och ställde den i ett hörn, hängande en tjock skärm för, så att soffan förblef svept i halfmörker. Sedan öfvertalade hon Irene att dricka teet. »Stod det något sorgligt i brefvet?» frågade hon, då hon ställt tillbaka koppen på bordet. »Hvarför tror du det?» frågade Irene med tillkämpadt lugn, hvilket dock strax öfvergaf henne. Elisa strök sakta den gråtande flickans panna och hår. Ingen förstod bättre än hon att inlägga vältalig ömhet i en dylik smekning. »Min aning säger mig ofta i förväg, när något skall hända en af dem jag älskar mest», sade hon så kärleksfullt, att Irenes förbehållsamhet brast. »Han älskar mig inte. Läs brefvet!» sade hon med kväfd röst. Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En sökande mattighet gjorde det svårt för henne att gå de få stegen. Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bära detta? Det bref Elisa läste hade tydligen varit ytterst svårt för Helmer att skrifva, men han förklarade sig nödsakad att göra det. Irene hade rättighet att veta sanningen, och han var äfven skyldig sig själf att säga den. Hans känslor för henne hade svalnat, men han hade skjutit upp och skjutit upp med att säga henne det rent ut, i hopp att hon skulle märka det ändå. Nu bad han om förlåtelse för sin uppriktighet och för att han ej varit uppriktig förr. Om Irene led skulle hon veta, att han led icke mindre. Det är värre att nödgas tillfoga smärta än att blifva smärtad, skref han. Elisa tänkte tillbaka på den flydda sommaren. Hvilket förtroende hade hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej känt sig vid tanken på, att han skulle taga vård om hennes lilla barnsliga och känsliga syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes förtroende! Hon gick tillbaka till soffan och öfvertalade Irene att gå till sängs. Sedan satte hon sig hos henne på sängkanten. Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, söfvande ord om att hon inte skulle tänka på någonting i kväll, bara sofva. Det skyddande mörkret dolde henne så skönt. Det var stilla och tyst, ingenting kunde nå henne här, och Guds änglar höllo vakt. Elisa talade som hon skulle velat tala till sig själf i en stund, då bitter och förödmjukande smärta fallit öfver henne och hon behöft hämta styrka till att kunna andas igen. Uttröttad af föregående sinnesrörelse och nu vaggad till ro af systerns ömhet, somnade Irene slutligen ifrån sin sorg. Elisa satt kvar en stund för att se om sömnen skulle stanna, sedan gick hon in till sig. Följande dag, då Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och tyst. Ingen anmärkte dock på det, ty Elisa hade underrättat familjen om hvad som inträffat samt bedt, att man skulle skona Irenes känslor genom att ej låtsa om något. Majoren visade en påfallande ömhet mot sin yngsta dotter och smekte henne oupphörligt utan synbar anledning, men för öfrigt lyckades han märkvärdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning. Christian såg besvärad ut, hvilket alltid var fallet, då han kom i beröring med sorg. Tant Cilla torkade sig då och då i ögonen och talade ej ett ord om sitt hälsotillstånd och var därför ovanligt tyst. Dagen gick, nästa dag likaså, och alltjämt var Irene lika blek och stilla. Hon grät icke, men höll sig undan och tycktes plågas af vänlighet, liksom misstänkte hon att sådan ej kunde visas henne annat än af medlidande. Hon hade blifvit så djupt sårad i sin kärlek, att all hennes lilla viktighet försvunnit och hennes sinne var sjukt. Ett par dagar hade förflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det var skumt. Elisa sysslade med att tända en brasa i hvardagsrummet, för att där skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, då tant Cilla och fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig båda två, och i synnerhet när de nyss vaknat från sin grundliga eftermiddagslur. Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig för att gå ut med vedbäraren, men där stod Irene bakom henne, tydligen med något på hjärtat. Elisa lade undan vedbäraren i ett hörn, drog tant Cillas länstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Själf satte hon sig på armstödet. »Hvad är det, älsklingen min?» frågade hon. Irene stålsatte sig mot det ömma tonfallet för att ej brista i gråt af medömkan med sig själf. »Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet inte hvad jag skall säga», svarade hon med ansträngning. Elisa måste svälja något, som steg henne åt halsen, innan hon kunde tala. »Du behöfver ingenting skrifva, om du finner det svårt; det är nog att bara skicka ringen», sade hon slutligen. Irene ryckte till och såg stort på henne. Skicka tillbaka ringen, bryta förlofningen! Därpå hade hon ej tänkt. Helmer hade ej häntydt på något dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde komma i fråga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just åsyftat det. Nu förstod Irene. Hon sänkte hufvudet, och den sista lilla återstoden af hopp och själfkänsla öfvergaf henne. En sorts bedöfning kom öfver henne, hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon måste göra hvad man väntade. Men hon ägde ej kraft till mer än att draga ringen af sitt finger och lämna den till Elisa. »Gör det du!» bad hon hjälplöst. Och Elisa gjorde det. 24. Helmer Bro satt hos sig i Upsala och höll i handen den ring han en gång gifvit Irene. Ej hade han brutit sitt löfte, hon hade frivilligt gifvit honom det tillbaka, och intet rådde han för att känslan svalnat. Så svarade han oroande inre anklagelser. Det plågade honom att se på ringen, han lade undan den. I stället betraktade han omslaget till det lilla paket, som innehållit ringen. Där stod hans namn och adress, men ej med Irenes stil. Hade Elisa läst hans bref? Dömde hon honom hårdt för hvad han ej kunde hjälpa? Hvarför hade ingen af systrarna skrifvit en rad till honom? Ansågo de honom icke värd det, kanhända? Om Irene verkligen älskat honom, så skulle hon väl ej velat skiljas från honom på detta tyst fientliga sätt, tänkte han. Och Elisa med sin stora själ borde hafva förstått honom, förstått, att han framför allt måste vara sann. Det var han ju skyldig både sig själf och andra. Men i stället hade hon bemött honom, som om han gjort något mycket orätt. Han kände ett obetvingligt behof att rättfärdiga sig särskildt inför Elisa, och satte sig därför ned och skref ett långt bref till henne. Brefvet andades en värme, som dock icke omfattade Irene, fast brefskrifvaren erbjöd sig att stå vid sitt en gång gifna löfte till denna, i fall Elisa ansåge, att han borde det. Han lämnade sitt öde i hennes händer, hon fick afgöra, hur han skulle handla. Sedan brefvet var färdigt, gick han ut och lade det i postlådan. Då han vände sig om, mötte han Gustaf Adolf, den siste han velat träffa just nu. »Jaså, ett bref till Irene?» sade denne, men blef hastigt allvarsam, då han såg närmare på sin vän. »Hvad är det? Har något ledsamt händt?» »Något som kanske kommer att kosta mig din vänskap», svarade Helmer. Gustaf Adolf gaf honom en forskande blick. »Hvem var brefvet till?» frågade han hastigt. »Till Elisa.» »Hvarför skrifver du till henne? Är Irene sjuk?» »Nej», svarade Helmer och tillade, att han ogärna ville förklara sig på gatan. »Kom upp till mig då?» Tysta gingo de vägen fram till Gustaf Adolfs studentrum. Han bodde i en dublett tillsammans med Torvald, som för tillfället var ute. »Är det något på tok mellan Irene och dig?» frågade Gustaf Adolf och tände lampan. Helmer svarade med en lång förklaring, som hotade att aldrig komma till saken. »Säg rent ut hvad som har skett», afbröt Gustaf Adolf, hvilken icke älskade dröjsmål och omvägar. Helmer kände sig stucken, men efterkom uppmaningen. Gustaf Adolf teg några ögonblick. »Skurk!» var allt hvad han sedan sade, men det sades med kläm. Helmer tålde aldrig att blifva dömd af människor, ej ens då han dömde sig själf. Kände han sig än så stukad i sitt innersta, lät han aldrig märka det. I detta fall ansåg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt, snarare rätt, och därför kände han sig som martyr. Dock brusade han ej upp, utan såg Gustaf Adolfs häftighet med öfverseende. Försvara sig ville han i alla fall och började i saktmodig ton sina ursäkter. Men Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem. »Ditt handlingssätt är oursäktligt», förklarade han. »När du lugnat dig, skall du nog döma mig rättvisare», sade Helmer med kränkt värdighet; »jag bröt ej förlofningen, det var Irene som gjorde det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att återknyta förbindelsen, om hon anser det bäst.» »Hvem?» »Elisa.» »Hvad har hon med saken att göra? Det är väl med Irene ensam du skall göra upp den.» Helmer rodnade. »Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lät Elisa skicka ringen», urskuldade han sig. Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en följd af öfverväldigande smärta. Den tanken gaf ny eld åt hans vrede. »Har du betänkt ditt ansvar?» utbrast han. »Hon blir sjuk, så känslig som hon är.» Helmer våndades invärtes, men bibehöll sitt yttre lugn.