# På Elghyttan

## Part 15

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/pa-elghyttan-48638/index.md

Han kände sig uppbragt öfver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans tycke var mycket obehagligare än vreda ord. Han tog sitt parti och teg också, men på något sätt måste han dock ge sin förargelse luft och rappade därför till den stackars oskyldiga hästen, som lunkade framåt mycket snällt i sin egen tanke. Hästen vände sig förvånad om och kastade en förebrående blick bakom sig.

Elisas andliga styrka härrörde till stor del däraf, att hon aldrig sökte slingra sig undan samvetet, när det började anklaga henne. Hon vred sig under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess förebrående röst blef allt starkare.

Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på. Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade därför tystnaden också.

»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då han hjälpt henne ned.

Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.

Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då kokerskan kom med en varm rätt.

»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.

»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.

Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i huset mer än man anade.

Elisa skakade på hufvudet.

»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.

»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa' särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa' han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra, och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa' han.»

Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.

Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.

»Du kom ej in i salen?» sade hon.

»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.

»Skulle du nå'nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.

Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.

»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.

»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i min favoriträtt, som du sagt till om.»

»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.

»Förstår du att den lärde mig blygas?»

Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af ljuset.

»Blygas för hvad?»

»Öfver att jag var så ond.»

Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa högre. Det tyckte han om.

»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.

»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.

»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många faktorer.»

»Men icke de viktigaste.»

Han skakade på hufvudet.

»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt ursäktlig.»

»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon, »men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»

»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig. Är du nöjd nu?»

»Ja, till hälften.»

»Hvad är det som fattas?»

»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»

»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är inte så förkrossande i min vrede som somliga.»

Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.

Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.

»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.

»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det finns något inre sammanhang.»

»Du älskar mig för mycket t. ex. då du för min skull åsidosätter människokärlek och barmhärtighet.»

»Såsom nyss i kväll, menar du?» ifyllde han. »Var det så obarmhärtigt mot det där folket att låta dem få någon annan än dig till hjälp? Jag insåg ej, att du var så oersättlig för dem. Kanske råder du för lif och död?»

Hon rodnade träffad af hans ord, fast han gjorde mycket för att mildra dem.

»Du var grym, då du väckte stackars Signe.»

»Du ville ju inte följa mig med mindre. För resten somnade hon nog strax igen.»

»Det tror jag inte. Hon litar ej på Brita som på mig.»

»Så må hon skylla sig själf. Jag vet att Brita mycket väl kan göra hvad som behöfs, fast hon är litet tvär.»

»Mari har ett godt hjärta och ömmar för sjuka; hon hade kunnat det ännu bättre, men hon skulle stanna hemma för att laga min favoriträtt», sade Elisa sakta, medveten om att hennes ord måste såra.

»Och det förebrår du mig!»

»På samma gång som jag tackar dig för det», sade Elisa med en talande blick, som bad honom förstå henne rätt.

»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.

»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»

»Och när älskar jag dig för litet?»

»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du intet intresse.»

»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan och hvad han därvid tänkt.

»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»

Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor han något, som liknade saknad efter sökandet.

Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.

»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig, det är därför du icke förstår mig.»

»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.

»Låt det inte bli för mycket salt bara.»

Hon undrade om han hade rätt. Var hon kanske alltför dömande mot det rent mänskliga, af fruktan för att ej det gudomliga skulle få komma till sin rätt? En fara är att bli öfverdrifvet sträng för att undgå slappheten. Den gyllne medelvägen är hårfin. Elisa kände, att själf kunde hon icke finna den. Hon kom ihåg hvad hon sagt till Signe i kväll. Närmare till Gud! Ja, det var sättet. Det svåra, som möter, är ägnadt att drifva oss närmare honom, se till att han vinner hvad han vill! Så ungefär hade hon talat, och nu vände hon dessa uppmaningar till sig själf. Just det svåra i hennes ställning kunde och borde drifva henne hjälpsökande närmare Gud i stället för att skilja henne ifrån honom. Ej blott för sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka så, utan också för sin makes, ty hennes umgängelse kunde bli ren och vinnande endast i den mån hon lefde nära Gud.

»Hvad tänker du på?» frågade han.

»På vikten af att komma närmare Gud», svarade hon med en nedslående känsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit detta mer än som blef fallet, om ej hennes misströstan därom röjt sig i både blick och tonfall.

Följande dag gick Elisa åter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen blygdes hon att visa sig där efter sin snöpliga afresa föregående kväll, men den känslan fick icke råda.

Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berörde hon det skedda, hon tackade blott för Britas hjälp och förklarade, att nästa natt kunde hon så väl reda sig ensam, hennes man var bättre i dag.

Elisa stannade en stund. När hon gick hemåt, kände hon sig ovanligt nedstämd. Hon var ej nöjd med sitt besök, tyckte sig ingenting ha uträttat.

»Gud välsigne henne», sade den sjuke, sedan hon gått; »det är som om allt ondt veke undan för henne.»

38.

Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär. Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då hon höll ett eget litet barn i sina armar.

Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem, hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att han försökte göra sig skadeslös.

Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.

Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne; det fick ej ske.

Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.

»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.

»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.

»Hvarför inte?»

»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där; de se ej åt oss då de ha korten.»

»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.

De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet, satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.

Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak, ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara oemotståndlig, när hon ville.

»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.

»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden», svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»

»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»

»Tycker du?»

Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.

»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för glopar sådana som de där kontorsherrarne.»

»Det var icke dem jag tänkte på.»

»Hvem då? Mig kanske?»

»Ja, endast dig.»

Han skrattade litet misstroget.

»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din älskvärdhet mot mig?»

Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen, studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock, att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot henne om honom.

Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.

För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick något inåtvändt, men icke därför slutet.

39.

Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.

När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn, hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de sågo hans ännu kraftiga gestalt.

Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig. Stolt var han också öfver dem.

»Att mina barn artat sig så väl är då inte min förtjänst, det kommer allt af deras kära mors välsignelse», sade han rörd och torkade bort en tår för att nästa ögonblick skämta igen på sitt godmodiga, gladlynta sätt.

Och barnen hedrade honom verkligen.

Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta underverk hade åstadkommits af små, späda barnahänder, som väckt slumrande krafter till lif och lockat fram fadersömhet ur ett hjärta, hvilket just ej nött ut sin kärleksförmåga förut. För människor i allmänhet hade han förblifvit ganska likgiltig, sina föräldrar och syskon hade han omfattat med en passiv kärlek, i sin hustru hade han först varit mycket förälskad, numera nöjde han sig med att lyda henne, men sina barn dyrkade han. För dem lefde han. Tanken att han själf en gång skulle ärfva Elghyttan hade ej gifvit honom hälften af den arbetskraft han började utveckla, så snart han i fädernegodset såg sin äldste lille sons blifvande arf. Arbetets välsignelse röjde sig ej blott i de yttre förhållandena, utan äfven i Christians egen karaktär och personlighet på det fördelaktigaste.

Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är, välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså. Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och dotter varit nog starka att åtfölja honom.

Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga, icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening, utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom, att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar. Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande, skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde påräkna en stor läsekrets.

Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in att fara och därför måste han med.

Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter alla barnens förklarade favoritonkel.

På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett extrarim.

Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.

Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.

»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu lyfta och bära och rädda eder. Esaias 46:4.

Gud välsigne älskade Morfar

ber lille Sven.»

Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.

40.

Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket tyckte ej mindre om att höra honom.

Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog dessutom att gå.

Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart, »liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.

Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som stod och väntade för att få hans sällskap hem.

De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.

»Hvilken väg ska' vi gå?» frågade Elisa.

»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem», svarade han.

De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.

För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.

De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.

»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och faller med honom, det är trygghet.»

Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.

Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit öfver.

»Hvad är det?» frågade han mildt.

Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett henne modlös förr.

»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste», svarade hon sakta.

Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma, ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.

»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin lifsuppgift?»